Golddigger

Om Katolicismen hade varit en musikstil, hade den låtit som Michael Jackson på grund av alla korgosseskandaler, eller som någon slags pimp-rap på grund av allt bling bling med en touch av vapenskrammel?

Crappy Ass Day

Dunderkvadrupelusch vilken dag jag hade igår

Saker började gå snett när jag öppnade cykelskjulet, och konstaterade att min cykel var borta. Trotts att skjulet är låst, och cykeln var fastlåst i cykelstället, så hade någon illvillig person lyckats stjäla min fina röda cykel.

Jag stod frågande en stund, och fick inte riktigt ihop verkligheten med min inre bild av hur saker och ting borde vara.

Då slog det mig.

Som ett vykort från förr, eller ett förträngt barndomsminne. Jag tog en taxi hem från jobbets julfest förra fredagen, och således befinner sig cykeln redan där jag borde vara om en liten stund.

Med bevarat lugn, om än en smula indignerad av min oaktsamhet, försökte jag nu utverka vilket som var det lämpligaste transportsättet till kontoret. Jag kollade om det mot förmodan skulle gå någon lämplig buss, jag provade att telefonera till personer som eventuellt skulle kunna köra mig till jobbet, så att jag skulle slippa ta en promenad på 45 minuter, och således förkorta min försening.

Inget napp.

Det började gå upp för mig, att skulle jag ta mig till jobbet och slippa gå, så var det bara att lösa det på samma sätt som jag tagit mig hem från jobbet i fredags: Taxi.

Taxin beställdes och taxin kom. Jag klev in, och den socialt entusiastiske chauffören började småprata på studs. Det småpratades en hel del, ända tills vi kom till en korsning utrustad med ljussignaler, och en trippelkrock strategiskt placerad för att hindra taxins framfart.

För min inre syn såg jag hur taxin blir stående, jag måste promenera till jobbet, och dessutom hosta upp mina sparslantar för att betala taxin.

Som tur var, så gick det för taxin att krångla sig förbi, så jag kunde pusta ut.

Väl på jobbet, så lyckades jag tappa en posthög med 200-300 fakturor, så de flög ut över golvet. Jag fick helt enkelt lägga mig på knä, för att skrapa ihop de välsignade dokumenten igen.

Perfekt. Dagen kunde ju inte börjat bättre.

Lunch. Eftersom jag tagit med spenat och fisk till jobbet, och beklätt mig med en vit skjorta, så kände jag att allt ätande måste ske med största försiktighet för att inte komma hem med en grön jättefläck på magen.
Långsamt och försiktigt pillade jag i mig maten, och kunde tillslut pusta ut. Inte en enda grön fläck hade jag ådragit mig.
-Kanske var misslyckandenas tid förbi!

Eftersom det här var den 13:e innebar detta att vi skulle titta på luciatåg och lyssna på skönsångande tonårsflickor på lätta fjät, och i all sin fägring.

Som av en händelse beslutade jag mig för att ta med mig ett glas varm saft, att läppja på under upptåget.
Detta kom att bli ett mycket ödesdigert beslut.

När jag och min teamleader (ja, det heter så på office-speak), så mötte vi VD:n, och ett antal höga herrar.
Det är en väldigt informell stämning på jobbet, så det är inga sociala hierarkier som måste upprätthållas, eller titlar som ska användas. Detta till trotts så ville Teamledaren vara hövlig, och hålla upp dörren, eftersom vi var först vid denna.
Då lyckas han med en flaxig rörelse, helt utan elegans, välta ut mitt saftglas över min fram tills dess vita skjorta.

Efter det, så kände jag att jag inte riktigt pallade med Murphy längre, så jag bestämde mig för att ha ångest ända tills jag kunde komma hem och lägga mig i ett bad, sörpla punsh, och läsa en bok.

You can be Elvis

Eftersom jag är rädd för vedergällning från CIA, och hacker-crackpot-attacker från foliehattprydda Assangeanhängare, och säkert några till, så tänkte jag att jag inte skulle raljera så mycket idag.
Jag låter andra stå för snacket, och presterar inte så mycket mer än att länka till följande youtube-klipp.

Det hela är en debatt om det finns belägg för en Gudsexisens, så nu tänkte jag att jag skulle få den kristna extremhögern efter mig också.

Jag bär nämligen också folie-hatt. Alla är ute efter mig. Speciellt CIA och skräpgnomerna.
De senare skitar alltid ner i min lägenhet när jag inte är hemma, och de förra stjäl ibland saker av mig, för att kunna preparera brottsplatser med bevis, och därmed sätta dit mig för ett eller annat uppdiktat brott när jag kommer för nära sanningen i den ocean av lögner som Bush-regeringen och Illuminati kokat ihop tillsammans med Telias ekonomiavdelning.

Nu senast har de till exempel stulit min telefonladdare..

Debattörerna är Sam Harris och David Wolpe, och det här är en av de bästa debatter jag stött på om ämnet.

a Universe from nothing

Jag minns inte om jag lagt upp detta här innan, men det kan gott göras igen i så fall. Det är ett av de bästa, mest svindlande, och intressanta föredrag jag vet.

Wiki purjo

Min vana trogen, så är jag inte den snabbaste på att kommentera, blogga, och sprida mer eller mindre genomtänkta omdömen om aktuella händelser, men nu har företagit mig att producera några rader om Wikileaks.

Jag förutsätter att det är få som missat hela uppståndelsen med våldtäktsmålet mot Julian Assange, ett diplomatiskt etablissemang i uppror, och konspirationsteoretikernas julafton.

Det finns redan många som skrivit intelligenta saker om våldtäktsanklagelserna, och påtalat att en fallenhet för sexualbrott och publicerande av hemligstämplade dokument inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande.
På grund av detta känner jag att jag inte behöver dröja vid denna aspekt av situationen allt för länge.

Jag måste dock framhärda att ett fastställande av att ett sådant förhållande mellan publicerande av hemlig information och utövande av nonkonsensuellt sexuellt umgänge hade varit ytterst gynnsamt för brottsutredningar, för att inte tala om sociala ställningstaganden till andra individer.

Det blir ju då helt uppenbart att man ska akta sig för individer som inte kommit med någon form av skvaller under en längre tid, och att de i mildaste fall kommer att begå ett ofredande när som helst.

Alla som inte skvallrar är våldtäktsmän!

Oavsett om man tror att Julian Assange är skyldig eller oskyldig, eller på ett sunt sätt avstår från sådana uppfattningar till efter ett moget värderande av bevismaterialet i målet, så finns det ett större problem att ta ställning till:

Går det att lita på rättssamhället i det här fallet?

Är man inte på sin vakt, så är det nu oerhört lätt att begå det logiska misstaget special pleeding.
Jag hävdar att det nu finns tre alternativa sätt att handskas med situationen:

Det första är: Att köpa sig ett bröd, sätta sig i soffan för att avnjuta ett skådespel, och inte bry sitt huvud med dylika ting.

Det andra är enligt mitt synsätt enormt oönskvärt - Den revolutionära hållningen: Det här går ungefär ut på att medelst ballistiska gatstenar och annat bråte strida mot de överstatliga systemen, genom att slåss mot polis, skyltfönster, kommunalt och privat ägda byggnader och inventarier, och andra representanter för USA:s ljusskygga maktutövande.

Det tredje och sista är det revisionistiska/reformativa synsättet, vilket säkert någon gissat är det jag förespråkar: Att analysera det rådande systemet, förbättra det, och vidta åtgärder för att göra det mer resistent mot påverkan från yttre maktspelare.

Yttre maktspelare ja. Vad är nu det för något? Jag använder ordet för att beskriva en person eller organisation som besitter makt, och genom utövande försöker tillskansa sig mer makt.
En maktspelare vars existens hotas kommer att försöka trygga sin existens genom utövande av den makt som besitts.

Oavsett om man räknar sig till de revolutionära eller de revisionära, så utkristalliserar sig ett problem:

Hur skyddar man sig mot otillbörlig maktutövning?

Ett alternativ kan ju vara att se till att man har mer makt än alla potentiella maktspelare, men vid lite begagnande av det där organet mellan öronen, så inser man ganska snabbt att det leder till ömsesidig eskalering av sökandet efter nya kanaler för maktutövning.

Go Realpolitik!

Var vill jag komma med detta raljerande om tingens beskaffenhet?
-Jag vet knappt.

En viktig sak att komma ihåg är att Wikileaks är en organisation. Det är personer, och därigenom olika intressen, som väljer vad som ska publiceras och inte. Detta gör Wikileaks till en maktspelare.

Oberoende av vad man anser om värdet av att hemliga uppgifter offentliggörs så anser jag det extremt viktigt att komma ihåg just detta.

-Om Wikileaks, eller enskilda personer ur organisationen, har möjlighet att välja vilken hemlig information som offentliggörs, gör det vederbörande till en maktspelare av rang, och de har därmed förvandlats till det som jag uppfattar att organisationen försöker bekämpa.


Jag har dessutom svårt att uppfatta någon större skillnad på följande scenarion:

-En Amerikansk dunderpatriot anser att en amerikansk överbefälhavare inte ska kunna anklagas för begågna oförrätter på grund av de oerhörda världen vederbörande bidragit med inom andra områden, och för att dennes fiender kan utnyttja en rättegång för egna syften.

-En wikileaks-anhängare anser att Julian Assange inte ska kunna anklagas för våldtäkt på grund av de oerhörda världen han bidragit med inom andra områden, och för att dennes fiender kan utnyttja en rättegång för egna syften.

the Shape of things to come

Som vanligt är jag som mest sugen på att blogga när jag har som minst tid.

Just nu är det dags att bege sig mot jobbet, men jag har en okuvlig lust att kräkas ur mig några rader. Jag har nämnligen samlat på mig två ämnen jag tycker jag skulle kunna pressa fram en och annan tirad om.

Det ena alternativet är Wikileaks, och den åtalade Lassange-mannen.

Det andra är den med logiska fel bemängda sidan LCHF.se, vilken jag snubblade över häromdagen, då jag letade efter matinspiration men knappt några kolhydrater.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara det där inlägget om sunt självförakt, som nämndes för någon månad sedan.

Jag kommer i vilket fall inte att prestera så mycket just nu, eftersom jag måste kasta mig upp på min räsercykel och skynda mig till mitt veritabla berg av högintressant pappersarbete.

Det är nämnligen så fallet, att det är en hel del företag som har räkenskapsår vilka sammanfaller med kalenderåret, vilket i sin tur, i samverkan med räntelagen innebär att det dimper ner en hel massa årsfakturor i mitt knä, eftersom (antar jag) företagen vill bokföra fordringen på rätt räkenskapsår.
-En inte helt orimlig önskan, men eftersom det inneburit att mitt skrivbord är milt uttryckt, med övermåttan belamrat, med pappershögar och fakturor, så är jag inte helt tillfreds med rådande situation.

För att hantera detta missnöje ägnar jag mig åt, att i en bortglömd vrå på internet företa autoterapeutiska övningar genom: Att formulera komplexa och svårtydda meningar, ett frekvent användande av reliktformer och spännande ord som jag sällan får användning för annorstädes, samt ett otyglat förakt för dagligt tal.

Och i bakhuvudet växer drömmen om hur spegelkommat erövrar hela världen och hur det snustorra ordbajsandet tränger undan den allt mer tilltagande sprutdiarré av det illa stavade, särskrivna, och hastigt framstörtande chatt-språk, som samtiden är behäftad med. Givetvis tillsammans med en eller annan osmält emoticon.

Riding on the Metro

Efter en fyra dagars arbetsvecka på 38 timmar, så har nu helgen kommit. Vad tar man sig till då?

Jag har börjat den med lite Wok, och en rauchbier.
Nu är mitt stora dilemma vad kvällen ska bära i sitt sköte. Kanske trillar jag ner till Diamantklubben och våldsdansar med nästa generation, eller så röjjer jag upp i vardagsrummet för att stöka till a'la fotostudio.
Jag har nämnligen blivit extremt sugen på att fota.

Tog en del bilder på Kalas i Kubik, och det var skojj, så nu har jag fått mersmak.

Det kan också vara så att jag är ganska sugen på att slänga mig i soffan och läsa vidare i Brave new World.

Jag ska säkerligen inte skriva mer här i alla fall, för det blev mest skräp av det.

En video ska jag bjuda på i alla fall!



Up Yours!

Revisionen är ingen tebjudning

Varför inte slösa bort en morgon på att skriva några illa komponerade rader här i stället för att skynda till jobbet som sig bör?

För att jag bara döör av lust att berätta att i morse när jag vaknade så var det 14 grader i mitt sovrum, och yttertemperaturen har varit nere på -16 i natt.
Perfekt temperatur för ett pycrete-hjärta som mig.

Det gäller att dra nytta av det, så nu har jag släpat ut allt mitt frysinnehåll på balkongen, och ägnar dagen på jobbet åt att passivt frosta av frysen.

Dessutom kanske den här avfrostningen kan bli ett incitament att göra gång på alla de flådigheter jag impulshandlat, för att därför begrava och glömma bort i frysens mörka frostgrotta.
Jag har samlat på mig spännande mat såsom lammnjurar, en hummer, och en hel anka, som bara ligger och förfars till följd av min dåliga självdisciplin.

I all morgonhast vräker jag nu i mig stekt kyckling, hummus, och Lunarstorm-broccoli.

Halva gruppen är borta på jobbet, så jag borde verkligen se till att jag kan komma iväg, och börja scanna dagens skörd av pappersarbete.

Ska bara ta en snabbdusch, och dra på mig björnfällen, så att jag inte förfryser mig av fartvinden på väg till jobbet.
Jag är nämnligen lite Wild & Crazy, så jag cyklar jeettefoort fast det är snö, is, och minusgrader.

Jag trotsar på så sätt blödande lungor, kallbrand, risken att trilla på isfläckar, och andra farligheter.
Men så är det när man är en spännande och lite farlig individ som mig.

Som revisionist och reformist, så måste man lixom kämpa lite mer för att upplevas som intressant.
Revolutionärerna har ett inte oanséeligt försprång när det gäller att bli populärkulturella ikoner.

Vinter

Idag är det vinter.
Innertemperaturen är 18,5, och ute är det -7. Det ska jag fira genom att krypa ner i ett varmt bad och läsa Brave new World.

Det är en bok jag haft på listan över litteratur jag borde ta del av, och nu äntligen har jag fått tummen ur.
Tummen ur i det här fallet innebär att jag har betalat 400 sura kronor till stadens bibliotek, för att jag tidigare inte riktigt var mentalt kapabel att återlämna högintressanta böcker i tid.

Jag är tokigt nöjd med att det är vinter. Det är den bästa årstiden vill jag mena.
Eller tja. Den har väldigt mycket bra att bjuda på i alla fall. Sen kan de andra ha sin lilla charm också.

Det är mörkt och mysigt. Det är svalt och skönt

Det är inte så mycket mer som behövs.

För en stund sedan satt jag på balkongen i ett par mysbyxor, en huvtröja, och en töntig mantel jag slöjdade till på gymnasiet, när jag var som mest inne i min töntiga lajv-period. Dödsmysigt var det.
Och inte blev det sämre av att jag hade en kopp glögg i handen.

Ett tag funderade jag faktiskt på att det hade varit mysigt att sova på balkongen en natt som denna. Givetvis förutsatt att man hade varit rejält påpälsad.
Men jag slog det ganska snabbt ur sinnet. Är det så jag ska bonda med gamla H.C. Andersen figurer, så får jag i alla fall vänta till den 23:e.
Fast då är det ju julfest i Musikforum, så det går ju inte.

Nu ska jag i alla fall sänka ner min, efter helgens bravader, något stela kropp i det där badet.

(Och nu i efterhand insåg jag att det ska vara nyårsnatten man ska frysa ihjäl om man nu ska, men palla orka.)

Kalas i kubik

Nu är det ju såhär:

Jag har fyllt år, och det måste firas.

Nu kanske någon tänker att en födelsedag är en så pass stor grejj att det borde blogga om, men där tar de fel.

Den som besöker min blogg hyfsat regelbundet vet mycket väl, att här bloggas det inte speciellt mycket.

Det jag har sysslat med i stället för att blogga är spännande saker. Riktigt spännande saker.
Saker som att gå på spirometri, göra linoleumtryck, skräpat ner min lägenhet, och drömt om mitt stora genombrott som internationell lindanserska.

Åter till saken.

Jag kommer att arrangera ett dunderkalas utan dess like nästa helg.
Om jag känner dig är du bjuden. Hör av dig om du inte fått detaljerna redan.

Känner jag dig inte, men du känner att du borde verkligen få komma på mitt kalas för att hylla prestationen att överleva den bittra verkligheten i ännu ett år, är välkommen att höra av dig på ett sätt som du finner för lämpligt.

Kanske får du då ett tillfälle att umgås med en sådan som mig.

Så här är det i alla fall tänkt:



Kalas i kubik

Dresscode: * Steam Punk * Fetish * Kostym/Aftonklänning * Lack Läder Latex * Trans * Uniform * Spandex *

Svida upp till nämnda dresscode, ta med dig alkohol och blannevann för minst en hundring att ställa i VIP-baren (så blir du VIP:ad, och får dricka från VIP-baren), annars är du tråkig, och tar bara med alkohol för dina egna behov.
Ta dig till sedan till den inte så hemliga lokalen, och dansa och kalasa!
Glöm inte att du måste lämna ett litet passande bidrag till den föreningen jag lånar lokalen av!

Hope 2 C U there!

-En förväntansfull gamling

Spela freestyle med fräck musik

Ja jävlans vilket år 1987 var. I alla fall i melodifestivalen-sammanhang.

Jag insåg alldeles nyss att detta var året då Arja Saijonmaa, Lotta Engberg, och Lena Philipsson gjorde sina bästa låtar någonsin. Dessutom så kom Sound of Music med på ett hörn med Alexandra.
- En låt som kanske inte håller samma höga kvalitet som de andra, men jag gillade den brutalt mycket 1987, så därför måste jag ta med den i listan nu också.

Här är placeringarna som de borde sett ut:

Första plats:



Andra plats



Tredje plats



Och den där andra som egentligen är kass

En kär gammal bekant?

Så här i anloppet till firandet av Jesu födelsedag medelst prinskorv och shopping, så skulle det kunna platsa med att återse en gammal bekant, kär eller inte.

Det här inlägget tillägnas alla som under sin tid i småskolan drabbades av den spännande, men ångestfyllda, förväntan som infann sig när fröken började rulla fram diaprojektorn och rullbandspelaren.

Spännande för att det hände något annat än skränande barn och pianospelande från fröken, något annat än 3+7, 2+4, i all oändlighet, och genompyrt av ångest för att det var Pogo Pedagog som var alternativet.

Jag minns fortfarande den märkliga korkskruvs-varelsen på Mars. -Eller var det i havsdjupet? Vilken jag fick stifta bekantskap med under några minuter med Pogo.

Nu när vi lever på 10-talet, så har man med stor möda och extrem högteknologi, lyckats damma av de gamla diabilderna¹ och rullbanden², och på så sätt lyckats återuppväcka den tvivelaktiga glädje drabbade generationer av svenska barn förr i världen.

Det är en relik från en tid innan I-phones och internet. En tid innan text-tv.
Det är en relik från en tid då man saknade teknologi för att lagra ljud och bild på samma medium.
Det är Pogo Pedagog

1:Diaprojektor En slags projektor som enbart kunde visa stillbilder från ett mekaniskt magasin på apparatens sida. Fjärrkontrollen satt fast i apparaten med en sladd, och hade 4 knappar: Nästa bild, föregående bild, zoom in, zoom ut.

2:Rullbandspelare En maskin som kunde göra något så fantastiskt som att lagra ljud med taskig kvalitet på långa remsor av magnetband upprullade på plastrullar.
Det gick inte att välja låt eller något sådant. Man var tvungen att spola. När man inte ville lyssna längre så var man tvungen att spola upp hela bandet på rullen, för att över huvud taget kunna förvara det.

Relapse

Det gick ju inte så jäklans bra. Mitt försök att vara lite mer aktiv på bloggen gjorde ett magplask utan like.

Nu är det måndag, och jag borde vara på väg till jobbet, men i stället så sitter jag här, och funderar på hur mycket helgbravader jag borde blogga om.
Sedan ställer jag det i relation till hur lite helgbravader jag faktiskt kommer att blogga om.

Tragiskt är det.

Det är nog så att jag måste skaffa mig en I-phone, eller något annat stycke teknisk utrustning, som möjliggör ad-hoc bloggande.

Att vara tvungen att spara inspirationen tills en internetuppkoppling är tillgänglig gör inte att kreativiteten flödar precis.

Nu måste jag verkligen till jobbet, så jag kommer inte skriva någonting om att jag besåg Trans-X, dansade sönder plastblommor, eller drack Viktors hemska pollenbrygd i Malmö i helgen.

Difficult

Att det ska vara så svårt att förstå vad som händer runt om kring en.
Vad människor menar, och vad de gör.
(En vacker dag ska jag försöka förstå mig på mig själv i stället för alla andra, men det får vänta.)

Grumlade omdömen, spända förhoppningar, och underbar närhet.
Gnagande tvivel, missriktad hänsyn, och ett vankelmod utan dess like.

Asch. Gräv ner dig själv, eller någon annan. Vad spelar det för roll?


Nu ska jag fundera på hur sugen jag är på att pierca mig, och bjuda på ett stycke gothig Dark Wave, för idag är jag svår..




Det är möjligt att jag lagt upp låten innan, men det skiter jag i.
Pussar till alla som förtjänar det!

Lingering emotions

Helgen är över för länge sedan, men känslorna den frambragte och saknaden den efterlämnade, sliter i mig.

Eftersom jag för en gångs skull är i tid på morgonen, så tänkte jag sabba det genom att blogga..

Den började med två väldigt kreativa möten. Ett för oss superba Gateorganisationsmänniskor, som vi styrde ihop själva, och därefter ett med alla ansvariga under festivalen.
Det är något visst med att många männsikor gör intelligenta saker i grupp. Jag blir liksom glad av det.

(Notera att jag använde det vederstyggliga "liksom" alldeles nyss. Detta var ämnat som någonting halvhumoristiskt, och ska inte tas på allvar.
Personer som använder ordet mer än två gånger per år förtjänar att våldsmördas av horder av vilda fjortisar)

Kvällen fortskred med en jordskredsseger i Music Quiz, och kort därefter blev det filosofiska diskussioner med akademikereliten.
Filosofiska diskussioner, högskolepepp, prat om italodisco, och gamla minnen.

Vi tog vårt pick och pack, och lämnade Markan bakom oss, och begav oss mot min enkla boning, i väntan på att Lina kom tillbaka från sin Chippendale kväll, eller vad hon nu sysslade med.
Peppens pepp vad vi låg på topp, och Lis Sørensen låg på våra läppar.

Ett sällsamt känsloutspel

Känslan av att ligga under vattenytan och stirra upp på gestalter som avtecknar sig mot himmeln.
Lyckan av att slippa andas den skämda luften, och den gnagande vetskapen om att syret snart tar slut.

Försök till bättring

I ett försök att bättra mig, och återuprätta den här bloggens status, till en som det faktiskt dyker upp lite nya inlägg på då och då, knåpar jag ihop denna text.

Det borde egentligen blivit skrivet för någon dag sedan, men det kan kvitta. Mycket nöje.

Under några dagar har de andra på leverantörsreskontran varit på konferens. Själv har jag blivit befordrad till överbefälhavare för den fakturahanteringsarmé som jag själv utgjort.
Det finns visserligen en vikarie till på avdelningen, men eftersom hon blivit chockskadad av en briserande Telia-faktura, och därigenom ådragit sig diskbråck, så befinner hon sig inte i stridbart skick alla gånger.

Detta innebär att jag, under långa stunder, suttit ensam på ett femmannakontor och utfört de uppgifter som ankommer på en leverantörsreskontra av rang.

För att hålla mitt stridsvärde uppe har jag ibland reflekterat över min situation, och en grovt parafraserad replik från Rambo III:

Det är bättre att skicka 1 lejon än 100 får

(Här bör tilläggas att jag inte är något stort Rambofan, och att det förmodligen är någon Sultan, Kalif, eller annan form av muslimsk härskare, som hävdar att 3 afghaner är bättre än 1000 får, eller något i den stilen)

Det är helt uppenbart att Rambos situation i Afghanistan är analog med min situation på ekonomikontoret:

Till tänderna beväpnad med gem, häftklamrar, och ett gigantiskt block med post-it-lappar, bekämpar jag ensam de blodtörstiga horder av fakturor, och verifikationer som väller in från fiendeland.
Med headset och karaktäristisk telefonröst förhandlar jag bort avgifter och räntor.

Slutsatsen är givetvis att jag är Kontorsrambo!

Mina ärkefiender bär namn så som Telia, DHL, och Friskvårdschecken, även om den senare och jag har kommit till en gemensam uppgörelse om våra mellanhavanden.

-One down, two to go.


Även om jag vet att etiketten bjuder att man ska bära slipsen i en informell fransk knut på arbetsplatsen, så bryter jag flagrant mot denna sociala konvention.

Jag spottar samhällets normer i ögat, går min egen väg, och gör revolt mot förlegade traditioner, genom att bära en enormt formell, och dessutom mycket snyggare dubbelwindsor.

Genom att bära en högst formell slipsknut, så försöker jag komma undan med den vederstyggliga, och opassande skäggstubb, som mitt anlete stundom är befläckad med.

Jag hatar den. Men den är på utgång. Efter några EPL-beskjutningar till så kommer min haka att för evigt vara ciliatistiskt befriad.

Stuck in the ass

Tummen alltså. Jag får verkligen inte ut den, och börjar skriva lite ovettigheter här igen.

Det blir inte mycket bättre nu heller.. Jag tänker nämligen bara dela med mig av en monoton och skränig Nico-låt som jag gillar, och råkade trilla över på youtube alldeles nyss.





För övrigt så heter jättarna i Der Ring des Nibelungen Fafner och Fasolt.

Jag har svårt att tänka mig att någon faktiskt upplevde tillnärmelsevis den själsvånda jag genomled när jag förtvivlat sökte efter deras namn, efter att jag försökte hetsa till namnsökarlusta i mitt förra inlägg.
Faktum är att jag misstänker att de flesta av er bryr er mer om damråttorna längst in i städskrubben på andra våningen, på vattenreningsverket i Borås, än vad de här jävla jättarna heter.

Papperstiger eller Luftslott?

Jag har aldrig riktigt lärt mig att respektera luftslott.

En gång i tiden försökte jag göra det, men det gick inte speciellt bra. Depression, ångest, och elände, följde som ett brev på posten.

Det går åt ganska mycket energi åt att bära upp ett luftslott. Att hela tiden hålla illusionen vid liv, och att hålla allt som hotar dess existens på behörigt avstånd.
-Och av vilken anledning bör man hålla det uppe?

På grund av social konvention? För att hålla skammen på avstånd? För att det känns tryggt?

Jag har aldrig lyckats förstå, så om någon har någon teori så får ni gärna dela med er av den.
Jag vill förstå, men jag misslyckas hela tiden.

Jag vill inte ha några luftslott själv, så om ni ser att jag har ett: Vänligen rasera det grundligt!

Tyvärr innebär min inställning också att jag inte hyser den minsta respekt för någon annans luftslott heller, även om ägaren till chimären skulle vilja ha den i fred.

Jag är osmakligt nog helt inställd på riktiga slott, och de är de enda jag har det minsta intresse av att bygga.

Vad betyder det här?

Halva dagen har jag gått och funderat på en helt oviktig sak.
Den har gnagt i bakhuvudet på mig, som knäckebrödsmulor i sängen, som ett tinnitus-pip, eller en finne i örat.
Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det borde säga ganska mycket om något.

Jag försökte in i det längsta härda ut, och komma på svaret till min helt meningslösa fråga.

När jag säger meningslös, så menar jag det nästan i dess ultimata betydelse. Det ger mig inte något som helst ökat överlevnadsvärde. Jag tror knappast att det är något som är till fördel för att attrahera en potentiell partner, och det ökar min förståelse för verkligheten så minutiöst marginellt att det kan helt räknas bort. Det ger mig dock en svag tillfredsställelse att känna till svaret på frågan.

(Dra nu inte för många växlar på det här torftiga utlägget om meningslöshet. Ambitionen var aldrig att definiera meningslös, så stay out of it!)

Den enda situation jag skulle kunna ha nytta av detta stycke kunskap, vars inträffande jag bedömer som hyfsat sannolikt är under ett parti Trivial Pursuit.

Vid eftermiddagsfikat klockan 15.00 ansåg jag att jag hade gnagt på frågan tillräckligt länge, och jag begav mig ut på Wikipedia för att stilla min kunskapstörst.

Frågan vars svar undflytt mig hela dagen var följande:

Vad heter jättarna i Richard Wagners Der Ring des Nibelungen?

I ett försök att få någon annan att smaka den själsliga klåda som drabbade mig då minnet svek mig i denna fråga, tänker jag inte bjuda på några freebees. Du får helt enkelt ta reda på det själv.

Fast jag kan nog tänka mig att dela med mig av det i ett senare inlägg.

It aint over till the fat lady sings...

The art of squandering a life

Jag fick reda på det först idag.
Halva dagen har jag funderat på allt jag skulle skriva, men nu när jag sitter här så är allt tomt.

Det enda som cirkulerar i huvudet är lösryckta minnen. Bilder av dig. Matsalen i skolan. Delar av konversationer. Din bror. Din son. Ernst Hugo. Rollspel. Starwars.

Valet var ditt, och du har valt. Jag hoppas du valde rätt för din skull.

Lung-mos de Klyxe

Fortfarande problem med luftrören. Hosta, och Cocillana, förgyller morgonkvisten.

Den senaste hypotesen jag hävt ur mig om mina pulmonära problem, är att de beror på de hiskliga mängder papper som passerar genom kontoret varje dag.
När fyra personer bläddrar igenom tusentalet sidor med fakturor, fraktsedlar, och andra spännande dokument, så torde en hel del pappersdamm produceras.

Ett damm som förmodligen fastnar i mina lungor och genererar ständiga problem med lungorna, och förmodligen cancer.

Förmodligen är det precis som med asbesten: producenterna har vetat att papper är extremt hälsovådligt ända sedan tidigt 1900-tal, men tystat ner det, för att hålla produktionen uppe.
-Helt utan respekt för pappersarbetarnas väl och ve.

Bara för att jag tvunget ville ha en bild på en lunga drabbad av asbestos1, så lärde jag mig en ny ordgrupp. Ferruginous bodies. Gissa om jag är nöjd med att lära mig ett uttryck av den kalibern så här dags på morgonen? Hittade dock inte fackuttrycket på svenska, vilket stör mig lite.

1: I fall som detta är det fantastiskt spännande att jämföra svenskans och engelskans förhållande till latinet.

Svenska		Engelska
Asbest	=	Asbestos	= Materialet Asbest
Asbestos	=	Asbestosis	= Lungsjukdomen som drabbar de som utsatts för långvarig exponering för materialet

Evidence based

Ett litet minne från ensiffrig ålder träffade mig som en pil för en liten stund sedan. Eftersom jag är en både generös och öppenhjärtlig individ, så delar jag nu med mig av nämnda minne.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag kan ha varit, men eftersom det centrala temat i minnet var att jag hade tappat en tand, samtidigt som jag hade en viss erfarenhet av tandtappandde, så placerar jag minnet vid 8-10 års åldern.

Så här var det:

Jag visste sedan tidigare att om man placerade sin tappade tand i ett glas vatten över natten, så skulle den förvandlas till en 5:a, som man kunde stoppa i sin högt skattade spargris på morgonkvisten.

Detta hade visat sig stämma vid upprepade tillfällen tidigare. Jag vet inte riktigt hur många tänder jag kan ha tappat innan just den här episoden, men jag misstänker att det kan ha varit 5-10 stycken. Alltså mellan en fjärdedel och hälften av alla dentala utbytesobjekt.

Jag hade dock börjat fatta misstankar mot teorin av någon anledning. Jag har ingen som helst hågkomst av min inställning till Jultomten vid tillfället, men det är inte helt otänkbart att mina misstankar mot den röde klappbäraren hade smittat av sig på processen som transformerar avlossnade tänder till metall.

Det kan vara på sin plats att nämna att i min familj har vi aldrig vänt oss till övernaturliga väsen som tandféer eller annat för att förklara fenomenet, utan föredragit oss att söka efter naturliga förklaringar.

I mitt sinne utarbetade jag ett experiment för att få svar på frågan om det faktiskt var tanden i sig som förvandlades till mynt, eller om det fanns något som tydde på att naturen förhöll sig annorlunda.

Mitt resonemang löpte som följer:

Om det faktiskt är tanden som transformeras till mynt, så kommer detta inte att påverkas av ett lock över glaset.
Däremot kommer ett lock behöva flyttas, ifall det är så att någon plockar upp tanden, och ersätter den med lite växelmynt.

Det fanns givetvis inget som hindrade individen som möjligtvis skulle byta ut tanden mot slanten, att ta bort locket, utföra bytet, och därefter sätta på locket igen.

Problemet löstes enligt följande:

I stället för ett lock, placerades ett litet ark papper över glaset, för att tjäna som lock. Jag var dock väldigt noga med att placera ut referensobjekt i glasets närhet, där det stod på skrivbordet i mitt rum. Således pekade varje hörn på pappret mot ett bestämt objekt, så om pappret hade flyttats under natten skulle jag lätt kunna se detta genom att hörnen inte längre pekade mot samma objekt.

För att ingen skulle kunna fatta misstankar om att det faktiskt fanns sådana referensobjekt placerades skenobjekt ut i närheten av glaset. En uppgift som knappt behövde utföras, eftersom mitt skrivbord aldrig saknade bråte i form av teckningar, legobitar och annat som jag dagligen brukade i min strävan efter världsherravälde.

Efter en natts sömn, så låg det mycket riktigt en slant i glaset, och tanden var spårlöst borta. Men..
Pappret hade vridits! Jag hade nu otvetydiga evidens som tydligt indikerade att ingen transformation hade ägt rum, utan att någon eller något hade helt enkelt varit framme, och stulit min f.d. tand, och ersatt den med småmynt!

Stolt, och glad i hågen rusade jag ner för trappan, och avkrävde mina föräldrar en förklaring till resultatet av experimentet.

The point of it all?

Kära internet

Under en hyfsat lång tid har jag envisats med att översvämma bloggen med politisk smörja. Vem är egentligen intresserad av att läsa sådant?

Förmodligen bara speciella människor, med en eller annan social defekt.

Jag är i alla fall en av dem. En av de där speciella människorna med sociala defekter.
Sanningen är att jag är så pass defekt att jag faktiskt tänker efterlysa lite diskussion om politik på djupet.

Då menar jag inte den vanliga partipolitiska smörjan, utan på ett djupare liggande plan. Man behöver inte gå så långt att man lägger ribban vid realpolitiken, även om det är något jag är höggradigt intresserad av.

Nej, det jag är ute efter är snarare centralmaktens vara eller icke vara. Hur den bör vara utformad, hur decentraliserad den bör vara, och dess uppgifter och mandat.

Är det någon som känner ett ohämmat sug efter att debattera dylika ting, eller kan hänvisa mig till lämpligt forum där seriösa diskussioner om ämnet föregår, så hade jag uppskattat att få veta.

Är det dessutom så att någon hade varit intresserad av att faktiskt göra slag i saken och samspråka om ämnet över en öl, säg hemma hos mig eller annorstädes, så är jag helt med på noterna.


-Ännytajm.

Till er som blandade ihop centralmakt med centralmakterna under första världskrigetvet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Förmodligen inte mer än att det hade varit, för er egen skull, önskvärt att utöka ert ord- och begrepps- förråd något.
Kan ni för övrigt hjälpa mig med att utöka detsamma så har ni min fulla tacksamhet.

Call on me! (och prata juridik)

Kära internet!

Idag har jag varit med om min första juridiska samandrabbning som faktiskt är värd att prata om.

Det är nämnligen så att DHL anser sig ha rätt att påföra icke avtalsenliga avgifter på en transport i efterhand.

När vi vägrat betala dessa avgifter, så har de skickat påminnelser och krav på avgifterna.

Detta innebär att jag får tillfälle att samtala med DHL, och använda ord och uttryck som just icke avtalsenliga avgifter, be dem hänvisa till aktuellt lagrum, säga icke reglerat i lag, och andra fantastiska verbala guldklimpar.

Det bästa är att jag betade mig igenom en ekonomiassistent, en säljare, samme säljare efter att denne rådgjort med sin överordnade, och nu väntar jag svar efter att de kontaktat en av sina jurister.

Med tanke på att de skulle återkomma så fort som möjligt, och inte återkom på två timmar, och jag slutade där efter, så peppar jag lite på att de inte hittat något lagrum att hänvisa till.

Min innerliga önskan och förhoppning är att verkligen kunna bokföra en juridisk seger över nämnda företag nästa vecka.

Recap

Jag gör så mycket intressanta grejjor, och säger så många bra saker.
Tyvärr är det inte alltid de hamnar i bloggen.
Det spelar inte så stor roll om det är på grund av slapphet, eller för att jag är fullt upptagen med att leva livet, och därför inte har tid att dela med mig av min klokskap via internet.

Det senare är förmodligen falskt, eftersom jag ibland slösar mina små tänkvärdheter på en eller annan facebook-status.

Här är i alla fall en liten rolighet jag kläckte ur mig för några dagar sedan och inte förrän nu bemödat mig att dela med mig av på bloggen.

Gustav Fridolin är politikens svar på pojkbandet

Miljöpartiet är ett parti som jag sympatiserar hyfsat mycket med. Eller kanske snarare: Jag tycker miljöfrågor och djurrättsfrågor bör prioriteras, och det verkar sammanfalla tämligen väl med vad nämnda parti tycker.
Jag har däremot dålig uppfattning om vad de vill i andra frågor.

Detta oaktat, så tycker jag det är en oerhört intressant situation som uppstått till följd av årets valresultat, och det finns mycket att säga om detta.

Även om min tanke med dagens inlägg aldrig var att fortsätta mina politiska tirader, så kan jag helt enkelt inte försitta ett tillfälle att häva ur mig en cynisk liten förutsägelse.

Jag förutsäger att: Miljöpartiet kommer att officiellt neka alliansen till ett samarbete, och högljutt förneka allt samröre med de blåa. Däremot tror jag att det kommer förekomma en hel del kohandel i det tysta.

Enligt utsago så har MP hävdat att de inte anser sig ha fått mandat av väljarna att börja samarbeta med alliansen.
Detta låter ju ganska vettigt, och ganska troligt.

..Men om man tittar lite närmare på uttalandet så innebär ju det att de inte har fått mandat av sina väljare att driva sin egen miljöpolitik tillsammans med alliansen, och det innebär en milsvid skillnad från vad de faktiskt sa.

Även om jag har ett förhållande fyllt av skräckblandad fascination med fenomenet realpolitik, så kan jag fullt respektera att man använder sig av det.

Det kan vara så att MP:s överlevnad faktiskt hänger på stödet från de röda, men på ett plan så har man slutat att vara ett grönt parti, när det är viktigare vilka samarbetspartners man har, än att man driver sin egen politik på ett effektivt sätt.


Nu ska jag inte dra för många växlar på det här. Jag är som sagt, i nuläget, övertygad om MP kommer att samarbeta med alliansen, även om det kommer att ske under officiell dementi.

Jag tycker det är bra att de gröna väljer den här vägen, om de nu skulle göra det.
De återtar sin traditionella roll som vågmästare, och håller sig väl med båda blocken, och i bästa fall med sin väljarbas också. Kanske kan de till och med stärka alliansens förtroende för dem, och knycka några extra röster från dem i nästa val, om de sköter sina kort rätt.


Strunt samma. Jag skulle ju inte göra detta till ett av mina politiska inlägg.

Epic Fail!

Det jag först och främst ville få ut var en liten satirisk vitsighet jag kläckt ur mig på sistone.

En vitsighet som jag dock kände, borde föregås av en viss bild av mina känslor för redan nämnda parti, eftersom den inbegriper ett av detta partis, med största sannolikhet blivande språkrör.

Nu i efterhand så tror jag nog att jag lägger det innan min jag gillar faktiskt miljöpartiet-disclaimer.

-Om du som faktiskt orkat läsa all text, och nu är något förvirrad, så beror det på att jag lagt Fridolin-grejjen i början på inlägget, och inte i slutet som jag tänkte först.

(P.S.
Så här i efterhand kände jag mig tvungen att lägga till, att om Fridolin någonsin ställer upp med en kampanjlåt för MP, så kommer jag att spricka av cynism och misstro.
Det värsta är att det redan kan vara gjort, utan att jag har den minsta aning om det.
Ignorance is bliss.)

Weekend in the sign of crisis

Helgen är här! För första gången på väldigt länge känner jag den där sprudlande äntligen är det helg! känslan.

Lite som när man var liten och sommarlovsceremonien var avklarad i kyrkan. Psalm 199 var sjungen (den har flyttat runt lite efter det har jag förstått, men 1986-1988 var den 199), och ingen fattade rigktigt vad örtesängar eller nalkas, betydde.

Man sprang hem och var så jäkla lycklig över att slippa allt elände som skolböcker och klasskompisar i småskolan innebar.

Det är lite så jag känner nu. Jag har sprungit hem från jobbet, och är glad över att slippa allt elände som skolböckerna och klasskompisarna i småskolan innebar.
(Fast kanske så kommer jag att sakna Fakturahandboken, och Redovisa rätt 2008)

Jag har handlat mig en kasse öl, och lite go baja päron, vilken jag kommer avnjuta med mjölk och tokdans på Fias kalas.

Once you POP you can't stop!

Det kan vara lite lyckorus över att kalasa med en massa fina människor, och det kan vara lite livskris, pubertalnostalgisk och/eller 30 års.
-Bara det är en massa fina människor runt om kring så skiter jag i vad det är.

Nej, nu måste jag gå att handla, för jag hade inte huvudet med mig sist jag var där.
Glömde ju det viktigaste av allt...

Valspecial del 6 Etos Patos Logos

Nix det rör sig inte om de tre musketörerna, även om man skulle kunna tro det.

I den djupa förvirring, och säkerligen förvånade ilska som drabbat ungefär 94,3% av sveriges väljarkår, tänker jag nu försöka mig på en liten analys av valresultatet.

Som vanligt förväntar jag mig att alla accepterar resultatet av analysen utan att blinka, och jag vill än en gång föra fram att jag hatar diskussioner och öppen debatt. Håller du inte med mig om analysen, så ber jag dig att tiga som graven, så jag slipper ändra min felaktiga uppfattning om verkligheten.

Vad tusan är det som hänt?
Sossarna har tappat 4,4%-enheter. De har tydligen gjort sitt sämsta val sedan 1914. Detta är inte anmärkningsvärt bara för att det är det sämsta på jävligt länge, utan för att en väldigt stor del av deras traditionella väljarkår inte var röstberättigad 1914.
Det var inte förrän 1945 de fattigaste, och de som var försatta i personlig konkurs fick rösträtt.

Vänstern har en marginell minskning, och Miljöpartiet ökar 2%-enheter. Totalt sett tappar de rödgröna 2,7%-enheter.

Alliansen går framåt med 1,2%-enheter, men partimässigt är Moderaterna den enda vinnaren med +3,9%-enheter. Småpartierna tappar 1,3%-enheter, men samtidigt lyckas Sverigedemokraterna öka med 2,8%-enheter.

Det kan givetvis vara så att alla avhoppade sossar köpt pratet om det nya arbetarpartiet och blivit moderater, samtidigt som moderaterna blivit sverigedemokrater, men direkt blivit ersatta av förstagångsmoderater som hoppat av andra partier.
Det är fullt möjligt.

Jag håller det däremot mer troligt att väljarna till största delen hållit sig inom blocken. De övriga allianspartierna har tappat till moderaterna. Sossarna och vänstern till miljöpartiet. Småpartierna till lite av varje.

Men sen då? Det ser onekligen ut som att de är de rödgröna som har tappat flest väljare till sverigedemokraterna.

Kan det verkligen vara sant? De smås beskyddare, och det jämställda samhällets försvarare tappar röster till ett främlingsfientligt parti? Är verkligheten verkligen så pervers?

Jag vet inte.

Däremot har jag en förklaringsmodell som förklarar hur det skulle kunna ligga till.



Vad fan är det nu med retorik?

Som jag tidigare orerat om, så borde Logos - logiken i ens argument, i det närmaste kunna betraktas som en icke-faktor i ett demokratiskt val med tillgång till massmedier. Det är mycket möjligt att det skulle kunna räknas bort i alla demokratiska val, men det är en annan historia.

Annorlunda är det med Etos - den bild som åhörarna har av talarens (i det här fallet partiets) moral, och Patos - de av åhörarnas känslor som talaren/partiet spelar på.

Etos är väl inget som något parti har i överflöd. Det är ingen partiledare, eller något parti som visat sig exceptionellt pålitligt eller sympatiskt genom åren. Det samma gäller för partiledarna.

Sossar som klipper i kvitton, moderater som jämför negrer med apor..
Listan kan göras hyfsat mycket längre än man skulle önska.

Dessutom går alla valkampanjer mer eller mindre ut på att smutskasta alla andra.
Detta leder mig till att ge etos en inte obetydlig, men marginell roll in the big scheme of things.

Patos. Har du inte räknat ut att det är här jag kommer hävda att anledningen till de rödgrönas fiasko, och SD:s lycka står att finna, så ska du lyssna (läsa) nu.

De rödgröna har länge använt sig av en retorik där deras uppgift är att skydda en förtryckt underklass mot de själlösa kapitalisterna som skulle sälja sin mors oskuld (ja, det är ett skämt) för några ören extra.
Man har varit ett Robin Hood-parti, tagit från de rika och gett till de stackars fattiga.

Men vad händer?

Det dyker upp ett nytt parti, som också till fullo begagnar sig av Robin Hood-retoriken!

-Ett annat parti som fiskar röster ur samma tunna: De svaga och förtryckta.
Strunt samma om de har en helt annan logos, och om det är de själlösa invandrarna som klär sina kvinnor i burka, stjäl, våldtar, och dyrkar främmande gudar, som är roten till det onda i stället för borgarpacket.

Det är nu de rödgröna begår sitt fatala misstag: De vägrar ta debatten med Sverigedemokraterna. Alla de etablerade partierna vägrar samarbeta med SD, för att bättra på sin egna Etos, men samtidigt skänker de enormt mycket (billig) trovärdighet till SD:s patos.

Kontentan blir på något sätt att de rödgröna är förtryckta av de blåa, medan SD är förtryckta av alla.
Glöm nu för allt i värden inte bort att vi räknat bort logiken som en icke-faktor.
Vi får alltså inte använda logiska argument för att avgöra vem som är mest förtryckt, eller vilket synsätt som är vettigast, utan vi begagnar oss enbart av vad vi ser, och känsloargument inför förtrycket.

För en ouppmärksam väljare skänker detta tyvärr trovärdighet till SD, och jag inbillar mig att många av de som tidigare köpt Robin Hood-retoriken från de rödgröna börjar se att det finns en annan självutnämnd hjälte i Sherwoodskogen.

För att göra saken ännu värre för de rödgröna, så är deras arvfiende moderaterna, oförskämt nog, inne och tullar på samma patos.

Moderaterna har lyckats med bedriften att på allvar lansera sig som ett arbetarparti, och är därmed också inne och fiskar väljare i Sherwoodskogen.

Detta är min hypotes. Ta den för vad den är värd.



Sen då?

Det mest tragiska av allt är att det inte hade behövts mycket debatt för att bryta ner det patos som jag anser gjorde sverigedemokraternas lycka i valet.

Även om jag stark ogillar den övriga retoriken, (jag ogillar för övrigt starkt all den övriga retoriken i valupptakten, inte bara de rödgrönas) så är jag övertygad om att de rödgröna har ett enormt övertag över SD när det gäller logiken.
Men fortfarande så ligger den rödgröna tonvikten på att förstärka sin egen etos.

Idiotiska tilltag som att vägra låta sig sminkas tillsammans med någon på grund av dennes politiska åsikt gillas kanske av de som redan är frälsta, men för alla andra verkar det i bästa fall menlöst. Annars bara omoget och idiotiskt.
Samtidigt passar det perfekt med den marknadsföring som SD använder.

Och i ärlighetens namn så är tilltaget så uppenbart lätt att använda för att plocka billiga poäng mot vänstern.

Oslipat och kontraproduktivt av Ohly.
-Men å andra sidan är det inte första gången.

För att illustrera vad jag menar så...




Man kan ju givetvis också ägna sig åt att försöka bryta ner SD:s etos, men med tanke på att deras främsta styrka är att de är förtryckta, så skulle detta snarast vara kontraproduktivt.

För mig verkar det än en gång som att öppen debatt och logik är det mest lämpliga alternativet.

Hur kan det komma sig?



In conclusion

Jag lägger en stor del av ansvaret på att det gick så bra i valet för SD, på alla som vägrat ta debatten. På alla er som stört demokratiska möten. På er som vägrat diskutera, på er som har ägnat er åt politisk onani och predikat för kören av sd-motståndare, och er som ägnat er åt icke demokratiska, eller tveksamma metoder.

Det är ni som försett dem med deras största styrka.

Hade ni i stället för att förstärka deras patos, ägnat er åt att bryta ner deras logos hade hela korthuset fallit.

Valspecial del 5Dagen efter

Det preliminära resultatet är här, och jag flexar en stund från jobbet, för att häva ur mig några rader.

Det hittils visar siffrorna att Folkets väl knep 2 platser i kommunfullmäktige och Sverigedemokraterna 9.

I riksdagsvalet har alliansen håvat in 172 mandat, och de rödgröna 157. SD skaffade sig 20.

Vad finns att lära av detta?

Jag vet inte riktigt.
Är det SD som har lyckats, eller är det alla andra som misslyckats?
Jag har ännu inte sett någon statistik som reflekterar något annat än geografisk röstspridning.

Jag blir något fuktig i underlivet i väntan på statistik över röstutfallet för olika åldersgrupper och inkomstnivåer, ifall den senare nu råkar finnas.

Vid en första anblick verkar det dock vara så att de flesta av SD:s röster kommer från gamla sossar.

Nu måste jag dra, men jag kommer tillbaka..
Sanna mina ord.

Valspecial del 4Plain ol' bitter

Jag äger ingen televisionsapparat. Det har jag inte gjort på 6 år. Jag äger ingen radio, och läser knappt tidningar. Ser jag en löpsedel försöker jag titta bort, för att inte försmutsa mitt sinne med den usla demagogiska smörja som pumpas direkt från alla nämnda massmedia in i min hjärna.

Detta innebär att jag är lyckligt fjärmad från den billiga underhållning som tillsammans med bröd utgör en livsviktig funktion för en centralmakt, med tvivelaktiga ambitioner.

Ta mig nu inte fel. Jag är helt och hållet för starka, demokratiska, centralmakter.

Nu skulle kunna vara ett bra tillfälle att inflika att jag inte läst A Brave New World men att jag verkligen borde.

Hur som haver, så var jag på besök hemma hos mina föräldrar igår, för att där inmundiga en måltid bestående av asiatisk hämtmat.
Nu är det så att min far är tämligen begeistrad av TV-hiten Idol. Detta betyder att mina wokade skaldjur avnjöts tillsammans med en viss ångest över simpelheten i nämnda program.

Det är inte det att jag inte uppskattar gitarrkillarnas, jazztjejjernas, och fåntrattarnas ambitioner på idolskap.
-Även om en anklagelse därom förmodligen inte haft mycket med verkligheten att skaffa.

Nej, det som får mig att vilja krypa ur skinnet av pinsamhetsirritation är att mitt intellekt blir storligen förolämpat av sättet programmet är filmat på, och det otäcka kapitalistiska maskineri som tickar i bakgrunden.
Nu är det inte nödvändigtvis så att jag tycker kapitalism är något avskyvärt i sig, utan förordar på helsvenskt vis någon form av blandekonomi. Keynes var en hyfsat cool kille.

Det jag egentligen vill ha sagt är att när det är fråga om audition så fungerar det så här:
Om tagningarna är statiska, och utzoomade, så behöver idolämnet inte ens försöka. Det är bara att packa och gå hem innan (den välförtjänta?) förnedringen börjar. Är kameraföringen däremot rörlig, eller zoomande, och i närbild, så grattis! Ta ditt jälva diplom och vänta på nästa program.

För mig är detta förolämpande.

Jag klarar inte av att titta på sådan smörja. Jag gillar varken gitarrkillar eller jazztjejjer eller miffon. Billig kameraföring, och trestegsraketer från Hollywood går fetbort.

Skönt att det eländet ibland bryts av med lite gammal hederlig tv-reklam, som kontrast till det vedervärdiga synergireklam-koncept som Idol och liknande fenomen är.

Trodde jag!

Vad hände med alla tandkrämer, bindor, och tyska diarré-mediciner, som jag inbillar mig att man fortfarande reklamför på tv?

I stället strömmade det politisk reklam, aka propaganda, aka demagogisk avföring emot mig.

Tandläkare som också är mammor (och nu märks det förmodligen hur mycket jag tittar på tv, för jag har svårt att tänka mig att den reklamen faktiskt sänds fortfarande) kan jag hantera med bibehållet inre lugn, men insikten om att Sveriges framtid på något plan kommer att avgöras, av metoder som är framtagna för att få folk att köpa saker som de egentligen inte vill ha, eller nödvändigtvis behöver, får mig att betrakta hela spektaklet med viss skepsis.

I min naivitet inbillar jag mig att det som avgör ett val bör vara intelligent debatt, logiskt riktiga argument, och total avsaknad av demagogi.

Tyvärr är det uppenbart för alla att intelligenta debatter inte är allas tekopp. När man faktiskt måste offra tid och energi på att sätta sig in i något, så är det inte längre värt det.

Palla demokrati. Skulle ens favvolag inte vinna, så kan man ju alltid gnälla brutalt mycket, och hävda att allt elände i världen är de andras fel.
Dessutom så är en Idoltittares reflektionsbefriade röst lika mycket värd som en genomtänkt röst från någon annan.

Det här leder mig in på det Desillusionerade förhållningssätt till valet som jag yrat om i ett tidigare inlägg.
Ett perspektiv som jag begagnat mig av under hela min röstberättigade tid, förutom en gång då jag låg på soffan.
Det är helt enkelt att rösta blankt, för att inte besudlas av det infernaliska jippo som jag anser att det rådande systemet bjuder på.

I år har jag dock bestämt mig för att inte följa traditionen. Jag har nämnligen fyra andra alternativa förhållningssätt att välja mellan.

Det är lite som att för en gångs skull inte beställa samma pizza man alltid väljer.

Bloodsports

Ja jävlans vad jag har eftersatt bloggen på sistonne.
Det är mycket annat som har tagit min tid. Bland annat har jag mördat min fot, på ett mycket brutalt sätt.

Jag lyckades, i min iver att ställa till med kulinariska mästerverk, att tappa min nyvässade kockkniv på foten.

Blodflödet blev det största jag råkat ut för i mina dagar, och jag insåg snabbt att ett plåster inte skulle göra susen.

Med bevarat lugn stegade jag ut i till städskåpet i hallen, vari jag förvarar mitt första förband. En relik från förr: Ett arméförstaförband, som egentligen borde förvarats i höger benficka, men nu var förpassat till nämnda skåp i hallen.

Med hyfsad avsaknad av elegans lyckades jag förpacka min fossing, och stilla den strida ström av blod som samlades i en hastigt växande pöl på golvet.

När bandageringen var avklarad insåg jag att det var dags att låta omvärlden ta del om mitt missöde. Av någon anledning kände jag att 112 var ett bra ställe att börja berättaroffensiven.

Tyvärr kom jag aldrig ut till telefonen, för jag segnade ihop på golvet, och svimmade en stund.

Hur länge vet jag inte, men det kan inte varit många sekunder. En halv minut eller något.

Längre tid tog det på akuten, där jag hamnade efter samtalet jag hade med sos-alarm, samt en biltur med min far upp till det lokala ortssjukhuset.

Flera timmar fick jag vänta i ett dödstråkigt väntrum, innan de tråcklade ihop mig igen.

Ett möjligtvis pinsamt litet sår, men hyfsat djupt, och med ett godartat blodflöde.

Som den nyfikna nörd jag är, så kände jag mig absolut tvungen att ta reda på ungefär hur mycket blod jag förlorat, så jag genomförde ett litet experiment när jag kom hem.

Genom att med ett decilitermått hälla ut vatten på golvet tills storleken på pölen motsvarade blodpölen, och därefter räkna ut vattenmängden, ansåg jag ha en ganska bra aproximation av blodmängden.
-Ungefär 1,5-2 dl.

Man ska inte ställa så höga krav...

Har jag fått höra.

Ibland är det helt sant. Idag till exempel tänker jag definiera "lycka" som "känslan som uppfyller en när man mot all reson tar sig ner i källaren för att man är i absolut desperat behov av att tvätta, och det visar sig att tvättstugan har varit up for grabs i 2,5 timmar men fortfarande är ledig"

Min kväll är alltså räddad. Tvätta, städa, smutta på en GT, och njuta av mitt lyckosamma öde.

Hesekiel 23

Vilken jävlans tur att JHVH/Gud med största sannolikhet inte finns.
Denne verkar nämnligen vara en ytterst otrevlig prick.

Hesekiel 23 innehåller inte så speciellt mycket folkmord, men däremot lite kvinnlig otukt.


Hes. 23:19

...hon mindes sin ungdoms dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land; och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.

Och vad blir då den evigt kärleksfulle gudens svar på hennes lust efter storkönade egyptiska spermasprut?

Hes. 23:46

Ja, så säger herren, HERREN: Må man sammankalla en församling mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring. Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna upp deras hus i eld.

Förutom att det är förunderligt hur vidrig den i bibeln beskrivna gudomen är, så är det minst lika märkligt att jag sitter så här dags och läser ur 1917 års bibelöversättning, och bemödar mig att lägga upp det på bloggen.

Gud signe dig

Ytterligare lite frukostblogg

Så var det dags igen. Jag sitter vid mitt frukostbord, och försöker krysta ur mig lite litteratur i nobelprisklass.

Det är väl tyvärr så att man får vara glad ifall det ens når upp till toalettlektyr, eftersom det publiceras på internet, och därför kan kräva lite administration för att få in lektyren på toaletten.
Speciellt om man enbart äger en stationär dator.

Själv är jag oerhört nöjd över att äga en laptop, som är tillräckligt mobil för att kunna kånkas in i badrummet. Den som ännu inte har upptäckt tjusningen med att kombinera bad och filmtittande rekomenderas detta varmt

Till den som tidigare uppmärksammat att jag har varit en smula sjuk, kan jag nu meddela att jag ätit penicillin och kortison i snart en vecka.

Hostan är mildrad, men emellanåt vaknar jag fortfarande på nätterna av hosta och andnöd.

Just idag är morgonen efter en riktigt dålig natt.

-Jag är ett vrak, som precis tryckt i mig en frukost bestående av studentpasta och penicillin.
Bästaste frukosten.. Eller inte

Nej, nu har jag redan flexat 5 minuter, och jag är inte ens halvfärdig här hemma, så nu ska jag starta dagen på allvar.

Valspecial del 3Valfläsk

Vi tar en paus i historielektionen, och ägnar oss i stället åt det vedervärdiga fenomenet valfläsk.

Demagogik och populism är ledorden. Hela landet pyntas med valaffischer prydda med partiledare, slogans, och slagord.

Nu börjar valpaniken sprida sig, och alla de väljare som inte tänkt till tidigare, ska nu lockas över till rätt sida i det idiotiska höger-vänster-systemet.
Ett system som efter sina 200 och några år, skulle kunna upplevas som något förlegat.

-Men å andra sidan: Det finns ju säkerligen ingen anledning att tro att politiken har blivit mer nyanserad sedan franska revolutionen.

Det är idioternas julafton, där alla (jaja.. Ett flertal av dem) som är intresserade av utgången av valet, är rädda för att deras medmänniskor inte besitter samma politiska insikt som de själva, eller att de av en eller annan anledning inte förmår att lägga sin röst på rätt parti.

Teorier om omoral, illvilja, och andra spännande egenskapers inverkan på individer, som inte delar den egna åsikten, är enligt min uppfattning inte helt ovanliga.

Själv sitter jag ganska avmätt, och försöker komma fram till om jag ska rösta desillusionerat, ideologiskt, ideopragmatiskt, strategiskt, eller taktiskt.
Av de fem alternativen tvingade ett mig att hitta på ett nytt ord, men varje förhållningssätt innebär helt olika begagnanden av röstsedlar.

Nu känner jag att det är hög tid att avsluta detta inlägg innan driften att göra ett flödesschema över mina alternativa förhållningssätt till röstandet i årets politiska händelse, innan samhället kan återgå till det dvalliknande stadium som varar till nästa gång det är dags.
-Givet är att de som anser att fel låt vann, kommer att ha lite svårare att somna än övriga.

Av någon anledning blir jag också otroligt sugen på att arrangera en valvaka/spelkväll för att spela "Swärje -kampen om folkhemmet" på valnatten.

För alla er som inte känner till detta eminenta spel, så står det så här på baksidan av förpackningen:

Swärjes befolkning av överutbildade, illa urbaniserade bönder lever längst i världen och är alla övertygade om att det var bättre förr. De flesta menar att landet tog sina första steg mot undergången redan när regeringen - i strid mot folkviljan - införde högertrafik, medan andra skyller på legaliserinen av parabolantenner. Illa är det hur som helst. Och vilken regering de arma medborgarna än väljer att leda Swärje så går det lika fort utför. Det är som om en ond kraft styr det lilla landet mot undergången. Och kanske är det så. Kanske styrs landet av krafter som står över både politiska partier och lagar om cykelhjälmar och istället bara tjänar sina egna dunkla intressen.

Spelarna i Swärje representerar dessa krafter.

Är det någon som är sugen på ett parti?
-Let me know..

Fuck you Xie Qiuping!

För första gången på väldigt länge har jag tagit fram måttbandet och mätt en av mina kroppsdelar.
Resultatet ligger definitivt över genomsnittet. Förmodligen i toppklass, i alla fall i Sverige, och definitivt i den här förpurkna hålan.

Omkretsen är kanske inte så imponerande
-Ynka 6 cm, men längden! Där snackar vi!

Jag pratar givetvis om mitt hår. Den samlade omkretsen av alltihop är 6 cm, om man trycker ihop det, och längden är 1,14 m!
Jag tycker att alla borde vara imponerade, och ge mig presenter av erkänsla inför detta magnifika faktum!

Nu ska jag bara komma på ett sätt att röja Xie Qiuping ur vägen.
Hennes 5,63 m långa hår är en nagel i ögat på en aspirerande hårodlare, som strävar efter världsherravälde.

Valspecial del 2 Feodalismen slår tillbaka

Välkommen till del två i min högst vetenskapliga¹ exposé över demokratins rötter.
I dagens avsnitt återfinner vi riddare, samurajer, pilbågar, borgar, men inte speciellt mycket demokrati.

Krigskonsten har förändrats. Vapnen har blivit så pass svårhanterade, eller dyra att framställa, att vanliga medborgare inte längre kan hävda sig i någon större utsträckning på slagfältet.

En krigarklass växer fram, vilken har som syfte att skydda samhällssystemet mot yttre och inre fiender. För att kunna uppfylla denna uppgift behövs två saker: Pengar och fritid.

Problemet är bara att för att få pengar, är att man måste arbeta för att få dem, och arbete har ju som de flesta vet, negativ inverkan på fritiden.

Ett system växer fram där adeln är frälst från skatt, men förlänas landområden, som ska försörja ståndet.
Detta innebär mer eller mindre att allt och alla som finns innanför länets gränser är länsherrens personliga egendom.
De så kallade bönderna, och de livegna.
-Bottenskrapet och skröfset.

Undantaget är städerna, som fått stadsprivilegier. Där är befolkningen mer fri, och lyder under andra lagar, som staden själv stiftar.

Städerna är inte så mycket fredliga samhällen, som befästa centrum för ekonomisk tillväxt och utbildning.

I städerna uppstod smådemokratiska kvalitetssäkrande instanser, - skrån och gillen, som styrdes gemensamt av hantverkarna inom ett speciellt gebit.

Det är dessa skrån som börjar möjliggöra tillverkandet av de högkvalitativa vapen och rustningar som krävs för de icke fredliga värven.
Givetvis knyts de bästa mästarna direkt till en eller annan adelsman, men det är skråna som möjliggjort den kvalitativa utvecklingen.

Hantverksgillena och universiteten möjliggör också byggandet av tekniskt avancerade belägringsmaskiner och väldiga oceangående fartyg.
Förutsättningar för att överhuvudtaget kunna föra krig i detta befästa tidevarv.

På grund av att städerna var förborgade, så har historien gett ståndet som levde i städerna det fantasifulla namnet borgare.
Ett namn som icke är att förväxla med handelsmannaklassen som växer fram under 1500-talet.

Förmodligen är det inte nödvändigt att nämna att kvinnor inte hade tillträde till skråna.

1: Den här gången har jag inte bemödat mig att bidra med någon pseudoreferens mer än just den här. Däremot kan jag säga att allt som står att läsa i inlägget är helt och hållet jättesant, och vetenskapligt, och gäller för alla länder, folk, världsdelar, och subkulturer.
Det är helt enkelt en sanning som inte bör ifrågasättas på något sätt alls, av någon, någonsinn.

Premiepension

Telefonen ringer olägligt. När du efter mycket möda har lyckats ta dig fram till luren, står det anonym i displayen.

Redan nu vet du att det här är ett samtal du inte vill ha.
Du svarar. -Ingen där. Ännu ett varningstecken som indikerar otäcka telefonförsäljare i andra änden av linjen.
Överlevnadsinstinkten tar över, och du lägger snabbt på luren igen. Puh! Du hann!

Känns det igen? Ja, det är väl klart! Det kan inte bara vara jag och Tom Mabe som råkar ut för dem. Till skillnad från Tom, så orkar jag aldrig göra något speciellt konstruktivt av eländet.

Den här gången hann jag alltså slänga på luren innan fridstöraren lyckades inleda samtalet. Ett trick som ofta funkar, men inte i dag.

Några sekunder senare ringde skrället upp igen, och jag insåg att jag var tvungen att konfrontera fredagsmarodören för att få lite frid.

Det var från någon slags premiepensionsbolag, som ville att jag skulle bli kund hos dem.
Det speciella var att de ville ha mitt godkännande för att skicka papper till mig, för att därefter ringa igen, och avtala vidare.

Idiotiskt, tänkte jag för mig själv i mitt trötta nyss-hemma-från-jobbet-efter-en-veckas-förvärvsarbete:s -lynne.

Kvinnan, som var begåvad med en otroligt släpande, och sömnig röst, och dessutom en norrländsk brytning, orerade i säkert över en minut över upplägget på hela dealen. Jag satt tyst och avvaktande.

Slutpläderingen innehöll så spännande saker som att "vi har fondförvaltare som aktivt förvaltar ditt fondkapital", och "högsta avkastningen", "massor med procent" och så vidare...

Min första tanke, och det första jag sa, undantaget den inledande telefonpresentationen var:

"Och vem betalar din lön? Om jag nu skulle acceptera erbjudandet, så måste det ju vara jag."

Därefter konstaterade jag att jag var nog inte intresserad.

Det enda som känns rätt att göra efter ett telefonsammanträffande med en dylik, är att söka på Tom Mabe, och lyssna på hans fantastiskt humorösa tilltag med en telefonförsäljare i det stora landet i väst.

Som en väntjänst till dig, så besparar jag dig letandet och presenterar följande klipp från Youtube.
Det är en ljudupptagning från något slags radioprogram, vilket förklarar det inledande tugget, och fnisset.

Valspecial del 1 Demokratins vagga

Demokrati. Redan ordet i sig själv klingar falskt.
Folkvälde/folkstyre.
Speciellt illa blir det när man tänker på att hälften av befolkningen är dummare än genomsnittet.¹

Om man dessutom funderar lite på fenomenets uppkomst blir man inte alltid gladare i underbyxorna.

På extremt vetenskapligt manér tänker jag nu vräka ur mig lite text om demokratins uppkomst och hur den har utvecklats. Även om jag inte kommer att ange en endaste källhänvisning, eller något liknande, så är den alldeles sann, just för att jag säger det.
Om någon skulle ha några negativa synpunkter så får vi helt enkelt slåss om saken.²

Alla vet³ att Grekland är demokratins vagga.
Statsskickets uppkomst är höljt i dunkel, men det måste helt klart varit höga ideal om rättvisa och medbestämmanderätt som frambragt ett så omhuldat politiskt system.

Man kan således anta att dess uppkomst hade något att göra med att de hade gott om skäggiga gamla gubbar.
Skägg är ju som bekant en form av ansiktsbehåring som ökar tankeverksamheten hos män, medan den förvandlar kvinnor till trollpackor, eller någon kuriositet att visa upp på en eller annan freakshow.

De skäggiga gamla gubbarna i Aten var alltså bra på att tänka och filosofera, och filosoferade helt enkelt fram att fria män i vapenför ålder borde få vara med att bestämma om hur stadsstaten borde styras.

Man kan också tänka sig att demokratins födelse hade något att göra med Atens modell för krigföring.

Aten hade ingen stående armé, utan begagnade sig av ett slags värnpliktsarmé, där fria män i vapenför ålder fylkade sig till falanger bestyckade med stötlansar och hoplon.

Här infinner sig ett problem: Fria män i vapenför åldermed tillgång till vapen, kommer inte finna sig i att inte få dåliga beslut tvingade på sig från en makthavare.
Framför allt om det inte finns någon instans som beskyddar makthavaren från deras missnöje.
I det här fallet var det just de själva som skulle skydda maktens centrum, så den eleganta lösningen infann sig snabbt: Flytta in de fria männen i vapenför ålder i maktens centrum = demokrati.

1: Jo, jag vet att det inte är sant, men det låter skojj. På internet går humor före allt sanningsvärde.

2: På ett seriösare plan, så skulle jag uppskatta väldeligen, ifall någon kunde falsifiera min ovetenskapliga harrang om detta viktiga ämne. Diskussioner är alltid välkomna!

3: Eftersom det här inlägget handlar om demokrati, så kan jag inte komma på något bättre argument, än ett som innebär att alla, eller i alla fall en majoritet alltid har rätt.

Energiknippe i kubik!

Resten av dagen ska jag lägga all energi jag lyckas uppbåda på att gnälla över hur trött jag är!

-Kanske.

Jag ska i alla fall börja med att slöjda till en latte, och avnjuta den på balkongen tillsammans med Elegant Machinery och en cigarill.

Det kanske till och med blir en sådan där dag då jag sätter mig att läsa en stund i stället för att ägna mig åt mer lättillgängliga nöjen.

Jag kommer helt garanterat att ägna mig väldigt lite åt städning, precis som jag antog i gårdagens skriveri. Jag kan alltså bevisligen förutsäga framtiden.

Det är definitivt en färdighet jag ska bli bättre på att använda.