Crappy Ass Day

Dunderkvadrupelusch vilken dag jag hade igår

Saker började gå snett när jag öppnade cykelskjulet, och konstaterade att min cykel var borta. Trotts att skjulet är låst, och cykeln var fastlåst i cykelstället, så hade någon illvillig person lyckats stjäla min fina röda cykel.

Jag stod frågande en stund, och fick inte riktigt ihop verkligheten med min inre bild av hur saker och ting borde vara.

Då slog det mig.

Som ett vykort från förr, eller ett förträngt barndomsminne. Jag tog en taxi hem från jobbets julfest förra fredagen, och således befinner sig cykeln redan där jag borde vara om en liten stund.

Med bevarat lugn, om än en smula indignerad av min oaktsamhet, försökte jag nu utverka vilket som var det lämpligaste transportsättet till kontoret. Jag kollade om det mot förmodan skulle gå någon lämplig buss, jag provade att telefonera till personer som eventuellt skulle kunna köra mig till jobbet, så att jag skulle slippa ta en promenad på 45 minuter, och således förkorta min försening.

Inget napp.

Det började gå upp för mig, att skulle jag ta mig till jobbet och slippa gå, så var det bara att lösa det på samma sätt som jag tagit mig hem från jobbet i fredags: Taxi.

Taxin beställdes och taxin kom. Jag klev in, och den socialt entusiastiske chauffören började småprata på studs. Det småpratades en hel del, ända tills vi kom till en korsning utrustad med ljussignaler, och en trippelkrock strategiskt placerad för att hindra taxins framfart.

För min inre syn såg jag hur taxin blir stående, jag måste promenera till jobbet, och dessutom hosta upp mina sparslantar för att betala taxin.

Som tur var, så gick det för taxin att krångla sig förbi, så jag kunde pusta ut.

Väl på jobbet, så lyckades jag tappa en posthög med 200-300 fakturor, så de flög ut över golvet. Jag fick helt enkelt lägga mig på knä, för att skrapa ihop de välsignade dokumenten igen.

Perfekt. Dagen kunde ju inte börjat bättre.

Lunch. Eftersom jag tagit med spenat och fisk till jobbet, och beklätt mig med en vit skjorta, så kände jag att allt ätande måste ske med största försiktighet för att inte komma hem med en grön jättefläck på magen.
Långsamt och försiktigt pillade jag i mig maten, och kunde tillslut pusta ut. Inte en enda grön fläck hade jag ådragit mig.
-Kanske var misslyckandenas tid förbi!

Eftersom det här var den 13:e innebar detta att vi skulle titta på luciatåg och lyssna på skönsångande tonårsflickor på lätta fjät, och i all sin fägring.

Som av en händelse beslutade jag mig för att ta med mig ett glas varm saft, att läppja på under upptåget.
Detta kom att bli ett mycket ödesdigert beslut.

När jag och min teamleader (ja, det heter så på office-speak), så mötte vi VD:n, och ett antal höga herrar.
Det är en väldigt informell stämning på jobbet, så det är inga sociala hierarkier som måste upprätthållas, eller titlar som ska användas. Detta till trotts så ville Teamledaren vara hövlig, och hålla upp dörren, eftersom vi var först vid denna.
Då lyckas han med en flaxig rörelse, helt utan elegans, välta ut mitt saftglas över min fram tills dess vita skjorta.

Efter det, så kände jag att jag inte riktigt pallade med Murphy längre, så jag bestämde mig för att ha ångest ända tills jag kunde komma hem och lägga mig i ett bad, sörpla punsh, och läsa en bok.