Tyvärr är det inte alltid de hamnar i bloggen.
Det spelar inte så stor roll om det är på grund av slapphet, eller för att jag är fullt upptagen med att leva livet, och därför inte har tid att dela med mig av min klokskap via internet.
Det senare är förmodligen falskt, eftersom jag ibland slösar mina små tänkvärdheter på en eller annan facebook-status.
Här är i alla fall en liten rolighet jag kläckte ur mig för några dagar sedan och inte förrän nu bemödat mig att dela med mig av på bloggen.
Gustav Fridolin är politikens svar på pojkbandet
Miljöpartiet är ett parti som jag sympatiserar hyfsat mycket med. Eller kanske snarare: Jag tycker miljöfrågor och djurrättsfrågor bör prioriteras, och det verkar sammanfalla tämligen väl med vad nämnda parti tycker.
Jag har däremot dålig uppfattning om vad de vill i andra frågor.
Detta oaktat, så tycker jag det är en oerhört intressant situation som uppstått till följd av årets valresultat, och det finns mycket att säga om detta.
Även om min tanke med dagens inlägg aldrig var att fortsätta mina politiska tirader, så kan jag helt enkelt inte försitta ett tillfälle att häva ur mig en cynisk liten förutsägelse.
Jag förutsäger att: Miljöpartiet kommer att officiellt neka alliansen till ett samarbete, och högljutt förneka allt samröre med de blåa. Däremot tror jag att det kommer förekomma en hel del kohandel i det tysta.
Enligt utsago så har MP hävdat att de inte anser sig ha fått mandat av väljarna att börja samarbeta med alliansen.
Detta låter ju ganska vettigt, och ganska troligt.
..Men om man tittar lite närmare på uttalandet så innebär ju det att de inte har fått mandat av sina väljare att driva sin egen miljöpolitik tillsammans med alliansen, och det innebär en milsvid skillnad från vad de faktiskt sa.
Även om jag har ett förhållande fyllt av skräckblandad fascination med fenomenet realpolitik, så kan jag fullt respektera att man använder sig av det.
Det kan vara så att MP:s överlevnad faktiskt hänger på stödet från de röda, men på ett plan så har man slutat att vara ett grönt parti, när det är viktigare vilka samarbetspartners man har, än att man driver sin egen politik på ett effektivt sätt.
Nu ska jag inte dra för många växlar på det här. Jag är som sagt, i nuläget, övertygad om MP kommer att samarbeta med alliansen, även om det kommer att ske under officiell dementi.
Jag tycker det är bra att de gröna väljer den här vägen, om de nu skulle göra det.
De återtar sin traditionella roll som vågmästare, och håller sig väl med båda blocken, och i bästa fall med sin väljarbas också. Kanske kan de till och med stärka alliansens förtroende för dem, och knycka några extra röster från dem i nästa val, om de sköter sina kort rätt.
Strunt samma. Jag skulle ju inte göra detta till ett av mina politiska inlägg.
Epic Fail!
Det jag först och främst ville få ut var en liten satirisk vitsighet jag kläckt ur mig på sistone.
En vitsighet som jag dock kände, borde föregås av en viss bild av mina känslor för redan nämnda parti, eftersom den inbegriper ett av detta partis, med största sannolikhet blivande språkrör.
Nu i efterhand så tror jag nog att jag lägger det innan min
-Om du som faktiskt orkat läsa all text, och nu är något förvirrad, så beror det på att jag lagt Fridolin-grejjen i början på inlägget, och inte i slutet som jag tänkte först.
(P.S.
Så här i efterhand kände jag mig tvungen att lägga till, att om Fridolin någonsin ställer upp med en kampanjlåt för MP, så kommer jag att spricka av cynism och misstro.
Det värsta är att det redan kan vara gjort, utan att jag har den minsta aning om det.
Ignorance is bliss.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar