Försök till bättring

I ett försök att bättra mig, och återuprätta den här bloggens status, till en som det faktiskt dyker upp lite nya inlägg på då och då, knåpar jag ihop denna text.

Det borde egentligen blivit skrivet för någon dag sedan, men det kan kvitta. Mycket nöje.

Under några dagar har de andra på leverantörsreskontran varit på konferens. Själv har jag blivit befordrad till överbefälhavare för den fakturahanteringsarmé som jag själv utgjort.
Det finns visserligen en vikarie till på avdelningen, men eftersom hon blivit chockskadad av en briserande Telia-faktura, och därigenom ådragit sig diskbråck, så befinner hon sig inte i stridbart skick alla gånger.

Detta innebär att jag, under långa stunder, suttit ensam på ett femmannakontor och utfört de uppgifter som ankommer på en leverantörsreskontra av rang.

För att hålla mitt stridsvärde uppe har jag ibland reflekterat över min situation, och en grovt parafraserad replik från Rambo III:

Det är bättre att skicka 1 lejon än 100 får

(Här bör tilläggas att jag inte är något stort Rambofan, och att det förmodligen är någon Sultan, Kalif, eller annan form av muslimsk härskare, som hävdar att 3 afghaner är bättre än 1000 får, eller något i den stilen)

Det är helt uppenbart att Rambos situation i Afghanistan är analog med min situation på ekonomikontoret:

Till tänderna beväpnad med gem, häftklamrar, och ett gigantiskt block med post-it-lappar, bekämpar jag ensam de blodtörstiga horder av fakturor, och verifikationer som väller in från fiendeland.
Med headset och karaktäristisk telefonröst förhandlar jag bort avgifter och räntor.

Slutsatsen är givetvis att jag är Kontorsrambo!

Mina ärkefiender bär namn så som Telia, DHL, och Friskvårdschecken, även om den senare och jag har kommit till en gemensam uppgörelse om våra mellanhavanden.

-One down, two to go.


Även om jag vet att etiketten bjuder att man ska bära slipsen i en informell fransk knut på arbetsplatsen, så bryter jag flagrant mot denna sociala konvention.

Jag spottar samhällets normer i ögat, går min egen väg, och gör revolt mot förlegade traditioner, genom att bära en enormt formell, och dessutom mycket snyggare dubbelwindsor.

Genom att bära en högst formell slipsknut, så försöker jag komma undan med den vederstyggliga, och opassande skäggstubb, som mitt anlete stundom är befläckad med.

Jag hatar den. Men den är på utgång. Efter några EPL-beskjutningar till så kommer min haka att för evigt vara ciliatistiskt befriad.