Detta innebär att jag är lyckligt fjärmad från den billiga underhållning som tillsammans med bröd utgör en livsviktig funktion för en centralmakt, med tvivelaktiga ambitioner.
Ta mig nu inte fel. Jag är helt och hållet för starka, demokratiska, centralmakter.
Nu skulle kunna vara ett bra tillfälle att inflika att jag inte läst A Brave New World men att jag verkligen borde.
Hur som haver, så var jag på besök hemma hos mina föräldrar igår, för att där inmundiga en måltid bestående av asiatisk hämtmat.
Nu är det så att min far är tämligen begeistrad av TV-hiten
Det är inte det att jag inte uppskattar gitarrkillarnas, jazztjejjernas, och fåntrattarnas ambitioner på idolskap.
-Även om en anklagelse därom förmodligen inte haft mycket med verkligheten att skaffa.
Nej, det som får mig att vilja krypa ur skinnet av pinsamhetsirritation är att mitt intellekt blir storligen förolämpat av sättet programmet är filmat på, och det otäcka kapitalistiska maskineri som tickar i bakgrunden.
Nu är det inte nödvändigtvis så att jag tycker kapitalism är något avskyvärt i sig, utan förordar på helsvenskt vis någon form av blandekonomi.
Det jag egentligen vill ha sagt är att när det är fråga om audition så fungerar det så här:
Om tagningarna är statiska, och utzoomade, så behöver idolämnet inte ens försöka. Det är bara att packa och gå hem innan (den välförtjänta?) förnedringen börjar. Är kameraföringen däremot rörlig, eller zoomande, och i närbild, så grattis! Ta ditt jälva diplom och vänta på nästa program.
För mig är detta förolämpande.
Jag klarar inte av att titta på sådan smörja. Jag gillar varken gitarrkillar eller jazztjejjer eller miffon. Billig kameraföring, och trestegsraketer från Hollywood går fetbort.
Skönt att det eländet ibland bryts av med lite gammal hederlig tv-reklam, som kontrast till det vedervärdigasynergireklam -koncept som Idol och liknande fenomen är.
Trodde jag!
Vad hände med alla tandkrämer, bindor, och tyska diarré-mediciner, som jag inbillar mig att man fortfarande reklamför på tv?
I stället strömmade det politisk reklam, aka propaganda, aka demagogisk avföring emot mig.
Tandläkare som också är mammor (och nu märks det förmodligen hur mycket jag tittar på tv, för jag har svårt att tänka mig att den reklamen faktiskt sänds fortfarande) kan jag hantera med bibehållet inre lugn, men insikten om att Sveriges framtid på något plan kommer att avgöras, av metoder som är framtagna för att få folk att köpa saker som de egentligen inte vill ha, eller nödvändigtvis behöver, får mig att betrakta hela spektaklet med viss skepsis.
I min naivitet inbillar jag mig att det som avgör ett val bör vara intelligent debatt, logiskt riktiga argument, och total avsaknad av demagogi.
Tyvärr är det uppenbart för alla att intelligenta debatter inte är allas tekopp. När man faktiskt måste offra tid och energi på att sätta sig in i något, så är det inte längre värt det.
Palla demokrati. Skulle ens favvolag inte vinna, så kan man ju alltid gnälla brutalt mycket, och hävda att allt elände i världen är de andras fel.
Dessutom så är en Idoltittares reflektionsbefriade röst lika mycket värd som en genomtänkt röst från någon annan.
Det här leder mig in på det
Ett perspektiv som jag begagnat mig av under hela min röstberättigade tid, förutom en gång då jag låg på soffan.
Det är helt enkelt att rösta blankt, för att inte besudlas av det infernaliska jippo som jag anser att det rådande systemet bjuder på.
I år har jag dock bestämt mig för att inte följa traditionen. Jag har nämnligen fyra andra alternativa förhållningssätt att välja mellan.
Det är lite som att för en gångs skull inte beställa samma pizza man alltid väljer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar