En kär gammal bekant?

Så här i anloppet till firandet av Jesu födelsedag medelst prinskorv och shopping, så skulle det kunna platsa med att återse en gammal bekant, kär eller inte.

Det här inlägget tillägnas alla som under sin tid i småskolan drabbades av den spännande, men ångestfyllda, förväntan som infann sig när fröken började rulla fram diaprojektorn och rullbandspelaren.

Spännande för att det hände något annat än skränande barn och pianospelande från fröken, något annat än 3+7, 2+4, i all oändlighet, och genompyrt av ångest för att det var Pogo Pedagog som var alternativet.

Jag minns fortfarande den märkliga korkskruvs-varelsen på Mars. -Eller var det i havsdjupet? Vilken jag fick stifta bekantskap med under några minuter med Pogo.

Nu när vi lever på 10-talet, så har man med stor möda och extrem högteknologi, lyckats damma av de gamla diabilderna¹ och rullbanden², och på så sätt lyckats återuppväcka den tvivelaktiga glädje drabbade generationer av svenska barn förr i världen.

Det är en relik från en tid innan I-phones och internet. En tid innan text-tv.
Det är en relik från en tid då man saknade teknologi för att lagra ljud och bild på samma medium.
Det är Pogo Pedagog

1:Diaprojektor En slags projektor som enbart kunde visa stillbilder från ett mekaniskt magasin på apparatens sida. Fjärrkontrollen satt fast i apparaten med en sladd, och hade 4 knappar: Nästa bild, föregående bild, zoom in, zoom ut.

2:Rullbandspelare En maskin som kunde göra något så fantastiskt som att lagra ljud med taskig kvalitet på långa remsor av magnetband upprullade på plastrullar.
Det gick inte att välja låt eller något sådant. Man var tvungen att spola. När man inte ville lyssna längre så var man tvungen att spola upp hela bandet på rullen, för att över huvud taget kunna förvara det.