Det är mycket annat som har tagit min tid. Bland annat har jag mördat min fot, på ett mycket brutalt sätt.
Jag lyckades, i min iver att ställa till med kulinariska mästerverk, att tappa min nyvässade kockkniv på foten.
Blodflödet blev det största jag råkat ut för i mina dagar, och jag insåg snabbt att ett plåster inte skulle göra susen.
Med bevarat lugn stegade jag ut i till städskåpet i hallen, vari jag förvarar mitt första förband. En relik från förr: Ett arméförstaförband, som egentligen borde förvarats i höger benficka, men nu var förpassat till nämnda skåp i hallen.
Med hyfsad avsaknad av elegans lyckades jag förpacka min fossing, och stilla den strida ström av blod som samlades i en hastigt växande pöl på golvet.
När bandageringen var avklarad insåg jag att det var dags att låta omvärlden ta del om mitt missöde. Av någon anledning kände jag att 112 var ett bra ställe att börja berättaroffensiven.
Tyvärr kom jag aldrig ut till telefonen, för jag segnade ihop på golvet, och svimmade en stund.
Hur länge vet jag inte, men det kan inte varit många sekunder. En halv minut eller något.
Längre tid tog det på akuten, där jag hamnade efter samtalet jag hade med sos-alarm, samt en biltur med min far upp till det lokala ortssjukhuset.
Flera timmar fick jag vänta i ett dödstråkigt väntrum, innan de tråcklade ihop mig igen.
Ett möjligtvis pinsamt litet sår, men hyfsat djupt, och med ett godartat blodflöde.
Som den nyfikna nörd jag är, så kände jag mig absolut tvungen att ta reda på ungefär hur mycket blod jag förlorat, så jag genomförde ett litet experiment när jag kom hem.
Genom att med ett decilitermått hälla ut vatten på golvet tills storleken på pölen motsvarade blodpölen, och därefter räkna ut vattenmängden, ansåg jag ha en ganska bra aproximation av blodmängden.
-Ungefär 1,5-2 dl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar