Redan nu vet du att det här är ett samtal du inte vill ha.
Du svarar. -Ingen där. Ännu ett varningstecken som indikerar otäcka telefonförsäljare i andra änden av linjen.
Överlevnadsinstinkten tar över, och du lägger snabbt på luren igen. Puh! Du hann!
Känns det igen? Ja, det är väl klart! Det kan inte bara vara jag och
Den här gången hann jag alltså slänga på luren innan fridstöraren lyckades inleda samtalet. Ett trick som ofta funkar, men inte i dag.
Några sekunder senare ringde skrället upp igen, och jag insåg att jag var tvungen att konfrontera fredagsmarodören för att få lite frid.
Det var från någon slags premiepensionsbolag, som ville att jag skulle bli kund hos dem.
Det speciella var att de ville ha mitt godkännande för att skicka papper till mig, för att därefter ringa igen, och avtala vidare.
Idiotiskt, tänkte jag för mig själv i mitt trötta nyss-hemma-från-jobbet-efter-en-veckas-förvärvsarbete:s -lynne.
Kvinnan, som var begåvad med en otroligt släpande, och sömnig röst, och dessutom en norrländsk brytning, orerade i säkert över en minut över upplägget på hela dealen. Jag satt tyst och avvaktande.
Slutpläderingen innehöll så spännande saker som att "vi har fondförvaltare som aktivt förvaltar ditt fondkapital", och "högsta avkastningen", "massor med procent" och så vidare...
Min första tanke, och det första jag sa, undantaget den inledande telefonpresentationen var:
"Och vem betalar din lön? Om jag nu skulle acceptera erbjudandet, så måste det ju vara jag."
Därefter konstaterade jag att jag var nog inte intresserad.
Det enda som känns rätt att göra efter ett telefonsammanträffande med en dylik, är att söka på Tom Mabe, och lyssna på hans fantastiskt humorösa tilltag med en telefonförsäljare i det stora landet i väst.
Som en väntjänst till dig, så besparar jag dig letandet och presenterar följande klipp från Youtube.
Det är en ljudupptagning från något slags radioprogram, vilket förklarar det inledande tugget, och fnisset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar