För första gången på väldigt länge har jag tagit fram måttbandet och mätt en av mina kroppsdelar.
Resultatet ligger definitivt över genomsnittet. Förmodligen i toppklass, i alla fall i Sverige, och definitivt i den här förpurkna hålan.
Omkretsen är kanske inte så imponerande
-Ynka 6 cm, men längden! Där snackar vi!
Jag pratar givetvis om mitt hår. Den samlade omkretsen av alltihop är 6 cm, om man trycker ihop det, och längden är 1,14 m!
Jag tycker att alla borde vara imponerade, och ge mig presenter av erkänsla inför detta magnifika faktum!
Nu ska jag bara komma på ett sätt att röja Xie Qiuping ur vägen.
Hennes 5,63 m långa hår är en nagel i ögat på en aspirerande hårodlare, som strävar efter världsherravälde.
Välkommen till del två i min högst vetenskapliga1 exposé över demokratins rötter.
I dagens avsnitt återfinner vi riddare, samurajer, pilbågar, borgar, men inte speciellt mycket demokrati.
Krigskonsten har förändrats. Vapnen har blivit så pass svårhanterade, eller dyra att framställa, att vanliga medborgare inte längre kan hävda sig i någon större utsträckning på slagfältet.
En krigarklass växer fram, vilken har som syfte att skydda samhällssystemet mot yttre och inre fiender. För att kunna uppfylla denna uppgift behövs två saker: Pengar och fritid.
Problemet är bara att för att få pengar, är att man måste arbeta för att få dem, och arbete har ju som de flesta vet, negativ inverkan på fritiden.
Ett system växer fram där adeln är frälst från skatt, men förlänas landområden, som ska försörja ståndet.
Detta innebär mer eller mindre att allt och alla som finns innanför länets gränser är länsherrens personliga egendom.
De så kallade bönderna, och de livegna.
-Bottenskrapet och skröfset.
Undantaget är städerna, som fått stadsprivilegier. Där är befolkningen mer fri, och lyder under andra lagar, som staden själv stiftar.
Städerna är inte så mycket fredliga samhällen, som befästa centrum för ekonomisk tillväxt och utbildning.
I städerna uppstod smådemokratiska kvalitetssäkrande instanser, - skrån och gillen, som styrdes gemensamt av hantverkarna inom ett speciellt gebit.
Det är dessa skrån som börjar möjliggöra tillverkandet av de högkvalitativa vapen och rustningar som krävs för de icke fredliga värven.
Givetvis knyts de bästa mästarna direkt till en eller annan adelsman, men det är skråna som möjliggjort den kvalitativa utvecklingen.
Hantverksgillena och universiteten möjliggör också byggandet av tekniskt avancerade belägringsmaskiner och väldiga oceangående fartyg.
Förutsättningar för att överhuvudtaget kunna föra krig i detta befästa tidevarv.
På grund av att städerna var förborgade, så har historien gett ståndet som levde i städerna det fantasifulla namnet borgare.
Ett namn som icke är att förväxla med handelsmannaklassen som växer fram under 1500-talet.
Förmodligen är det inte nödvändigt att nämna att kvinnor inte hade tillträde till skråna.
1: Den här gången har jag inte bemödat mig att bidra med någon pseudoreferens mer än just den här. Däremot kan jag säga att allt som står att läsa i inlägget är helt och hållet jättesant, och vetenskapligt, och gäller för alla länder, folk, världsdelar, och subkulturer.
Det är helt enkelt en sanning som inte bör ifrågasättas på något sätt alls, av någon, någonsinn.
Telefonen ringer olägligt. När du efter mycket möda har lyckats ta dig fram till luren, står det anonym i displayen.
Redan nu vet du att det här är ett samtal du inte vill ha.
Du svarar. -Ingen där. Ännu ett varningstecken som indikerar otäcka telefonförsäljare i andra änden av linjen.
Överlevnadsinstinkten tar över, och du lägger snabbt på luren igen. Puh! Du hann!
Känns det igen? Ja, det är väl klart! Det kan inte bara vara jag och Tom Mabe som råkar ut för dem. Till skillnad från Tom, så orkar jag aldrig göra något speciellt konstruktivt av eländet.
Den här gången hann jag alltså slänga på luren innan fridstöraren lyckades inleda samtalet. Ett trick som ofta funkar, men inte i dag.
Några sekunder senare ringde skrället upp igen, och jag insåg att jag var tvungen att konfrontera fredagsmarodören för att få lite frid.
Det var från någon slags premiepensionsbolag, som ville att jag skulle bli kund hos dem.
Det speciella var att de ville ha mitt godkännande för att skicka papper till mig, för att därefter ringa igen, och avtala vidare.
Idiotiskt, tänkte jag för mig själv i mitt trötta nyss-hemma-från-jobbet-efter-en-veckas-förvärvsarbete:s -lynne.
Kvinnan, som var begåvad med en otroligt släpande, och sömnig röst, och dessutom en norrländsk brytning, orerade i säkert över en minut över upplägget på hela dealen. Jag satt tyst och avvaktande.
Slutpläderingen innehöll så spännande saker som att "vi har fondförvaltare som aktivt förvaltar ditt fondkapital", och "högsta avkastningen", "massor med procent" och så vidare...
Min första tanke, och det första jag sa, undantaget den inledande telefonpresentationen var:
"Och vem betalar din lön? Om jag nu skulle acceptera erbjudandet, så måste det ju vara jag."
Därefter konstaterade jag att jag var nog inte intresserad.
Det enda som känns rätt att göra efter ett telefonsammanträffande med en dylik, är att söka på Tom Mabe, och lyssna på hans fantastiskt humorösa tilltag med en telefonförsäljare i det stora landet i väst.
Som en väntjänst till dig, så besparar jag dig letandet och presenterar följande klipp från Youtube.
Det är en ljudupptagning från något slags radioprogram, vilket förklarar det inledande tugget, och fnisset.
Demokrati. Redan ordet i sig själv klingar falskt.
Folkvälde/folkstyre.
Speciellt illa blir det när man tänker på att hälften av befolkningen är dummare än genomsnittet.1
Om man dessutom funderar lite på fenomenets uppkomst blir man inte alltid gladare i underbyxorna.
På extremt vetenskapligt manér tänker jag nu vräka ur mig lite text om demokratins uppkomst och hur den har utvecklats. Även om jag inte kommer att ange en endaste källhänvisning, eller något liknande, så är den alldeles sann, just för att jag säger det.
Om någon skulle ha några negativa synpunkter så får vi helt enkelt slåss om saken.2
Alla vet3 att Grekland är demokratins vagga.
Statsskickets uppkomst är höljt i dunkel, men det måste helt klart varit höga ideal om rättvisa och medbestämmanderätt som frambragt ett så omhuldat politiskt system.
Man kan således anta att dess uppkomst hade något att göra med att de hade gott om skäggiga gamla gubbar.
Skägg är ju som bekant en form av ansiktsbehåring som ökar tankeverksamheten hos män, medan den förvandlar kvinnor till trollpackor, eller någon kuriositet att visa upp på en eller annan freakshow.
De skäggiga gamla gubbarna i Aten var alltså bra på att tänka och filosofera, och filosoferade helt enkelt fram att fria män i vapenför ålder borde få vara med att bestämma om hur stadsstaten borde styras.
Man kan också tänka sig att demokratins födelse hade något att göra med Atens modell för krigföring.
Aten hade ingen stående armé, utan begagnade sig av ett slags värnpliktsarmé, där fria män i vapenför ålder fylkade sig till falanger bestyckade med stötlansar och hoplon.
Här infinner sig ett problem: Fria män i vapenför åldermed tillgång till vapen, kommer inte finna sig i att inte få dåliga beslut tvingade på sig från en makthavare.
Framför allt om det inte finns någon instans som beskyddar makthavaren från deras missnöje.
I det här fallet var det just de själva som skulle skydda maktens centrum, så den eleganta lösningen infann sig snabbt: Flytta in de fria männen i vapenför ålder i maktens centrum = demokrati.
1: Jo, jag vet att det inte är sant, men det låter skojj. På internet går humor före allt sanningsvärde.
2: På ett seriösare plan, så skulle jag uppskatta väldeligen, ifall någon kunde falsifiera min ovetenskapliga harrang om detta viktiga ämne. Diskussioner är alltid välkomna!
3: Eftersom det här inlägget handlar om demokrati, så kan jag inte komma på något bättre argument, än ett som innebär att alla, eller i alla fall en majoritet alltid har rätt.
Resten av dagen ska jag lägga all energi jag lyckas uppbåda på att gnälla över hur trött jag är!
-Kanske.
Jag ska i alla fall börja med att slöjda till en latte, och avnjuta den på balkongen tillsammans med Elegant Machinery och en cigarill.
Det kanske till och med blir en sådan där dag då jag sätter mig att läsa en stund i stället för att ägna mig åt mer lättillgängliga nöjen.
Jag kommer helt garanterat att ägna mig väldigt lite åt städning, precis som jag antog i gårdagens skriveri. Jag kan alltså bevisligen förutsäga framtiden.
Det är definitivt en färdighet jag ska bli bättre på att använda.
Mer kreativitet har flödat ur mig idag.
-Och i går också för den delen.
Jag har klippt, sytt, ritat, pysslat, pulat, skissat, och målat.
Givetvis innebär det också att jag har skitat ner något oerhört.
Mitt vardagsrum har åter förvandlats till en härva av allt möjligt elände som för tillfället stimulerat min kreativitet. Som en ond dröm har det sedan legat kvar på golvet sedan kreativiteten är uttömd. Inte ens det minsta incitament att städa upp infinner sig, eftersom all skaparglädje förbrukats i processen som orsakade hela röran.
Jag lockas att använda ursäkten att:
Jag jag kommer vara lika kreativ i morgon, så jag behöver inte städa nu
Erfarenheten säger dock att det bara är ett sätt att krysta fram de sista dropparna av kreativitet, för att sedan själsligt utmattad sjunka längre ner i dyn, och ignorera sunkakumulationen runt omkring.
Må det icke ske, men mot bättre vetande, så har jag redan fått för mig att jag ska fortsätta med skapandeverkstaden i morgon, och förhala städningen ännu en tid.
Nu ska jag förläna internet en bild på röran, och en bild på ett pseudotryck som jag målat på en tröja. Tyvärr har jag inte knåpat ihop designen själv, - jag hittade det medelst google, och tyckte det var typ ashäftigt, så jag knyckte det. Sådan är jag.
Tycker jag att något är bra, så kommer jag helt ogenerat att försöka inlemma det i min verklighet.
För övrigt så är personer som inte har den sinnesinställningen förmodligen idioter.
In principio creavit.. Äh.. Palla med den där gamla sagan.
Nej, titeln på dagens inlägg anspeglar, tro det eller ej, icke på gammaltestamentlig läsning ur Hieronymus Vulgata. (Nej, den här inledningen är inget svepskäl för att få vräka ur mig extremt billig latin, och fåniga kopplingar till helgon från Illyrien.
Var fick du det ifrån?)
Anledning är helt enkelt att jag är lite kreativ idag! Efter att ha avslutat mitt obligatoriska göromål med disken, så har jag lagt en pärlbricka, med motiv från Mega Man - Den söte lille Hard Hat:en.
Med nabbi-tunnan undanstökad, och syskrinet framplockat, sitter jag nu på golvet och slöjdar till en liten outfit för att matcha mitt senaste inköp från bananashoes
Det är riktigt skönt att ha samlat på sig en hel hop med hantverksmaterial som ligger unangömt i diverse gömmor, så att man utan problem kan förvandla hemmet till en sjudande atelje av kreativt skapande. Felet är kanske bara att det inte händer så ofta nu för tiden
Jag tänkte att jag skulle sy mig en helmask i högblank vit PVC, för att matcha de knähöga stövlarna i i stort sett samma material. Vilken tur att jag råkar ha uppskattningsvis 30 meter av nämnda material liggande i mitt textillager.
Det förmodligen bästa med allt ihop är att anledningen till att jag har materialet i min ägo, är en nattlig promenad hem från J&S för ett antal år sedan
En nattlig promenad som slutade med att tre mörkklädda figurer plundrade en lokal internationell klädkedjas sophög på nämnda produkt, en oöppnad rulle tuskaft, fantastisk vit kartong att måla på, och annat bra hantverksmaterial.
Jag tog ett annat håll än jag brukar när jag cyklade hem från jobbet igår. Det gjorde att jag fick syn på en av de mest spännande kreationer kommunens vägskyltande förvaltningar kokat ihop.
Jag finner det mäkta underhållande att den byråkratiska högborgen inte insett att Less is more.
En brasklapp kanske skulle kunna vara på sin plats. Det är ju trotts allt så att kommunen själv kan pilla runt lite med bestämmelserna kring gågata, men om de ändrat så mycket att det här exemplet av vägskyltande är nödvändigt vet jag inte om jag kan tycka att de gjort en förbättring..
Trafikförordning (1998:1276)
8 kap. Bestämmelser för trafik på gågata och i gångfartsområde m.m.
1 § På en gågata och i ett gångfartsområde gäller följande.
Fordon får inte föras med högre hastighet än gångfart.
Fordon får inte parkeras på någon annan plats än särskilt anordnade parkeringsplatser.
Fordonsförare har väjningsplikt mot gående.
På en gågata får motordrivna fordon inte föras annat än för att korsa den. Sådana fordon får dock föras på gågator om det behövs för
varuleveranser till eller från butiker eller motsvarande vid gågatan,
transporter av gods eller boende till eller från adress vid gågatan,
transporter av gäster till eller från hotell eller motsvarande vid gågatan, eller
transporter av sjuka eller rörelsehindrade personer till eller från adress vid gågatan.
Jag känner att jag kanske inte är den mest spännande individen på jorden just nu. I vanliga fall så är jag i alla fall med och tävlar bland de tio mest spännande, men inte nu.
Jag har inte skrivit något speciellt bra på länge. Det har mest handlat om att jag är sjuk och gnällig. Det här inlägget är inte annorlunda.
Jag har inte gjort speciellt mycket vettigt på flera dagar. Det värsta är att jag förmodligen inte utelämnar speciellt mycket, om jag säger att jag tittat på, i föregående inlägg redan nämnda, Mythbusters och Atheist Experience, samt spelat Close Combat.
I går och i dag har jag snörvlande lyckats ta mig ur feberyran, och börjar kvickna till lite i alla fall. Kreativiteten börjar långsamt vakna igen, och och tankarna klarnar. Jag har börjat skissa lite, och så vidare.
Nu ska jag inte älta mer om detta, för jag anar att underhållningsvärdet är pinsamt lågt. Utan vidare dröjsmål så går vi vidare till inläggets huvudpunkt:
Första delen i en spännande dokumentär om Westboro Baptisterna: (Den som vill se resten kan göra det på youtube, tro det eller ej (förutom sista delen av någon jävla anledning.. Grrr... ))(FYI: Jag älskar dubbelparanteser)
Post Scriptum
Festival i staden. Hela staden myllrar av langos, brylcreme, och småstadsfest.
Jag borde skriva något om detta, men jag vet inte om jag orkar. Min partygrannes ljudanläggning får mina köksutensilier att vibrera mot varandra, och ge ifrån sig ett irriterande surrande ljud. Emellanåt avbryts min ihärdiga, men enformiga underhållning av att någon av hans partygäster ringer på min porttelefon eftersom han spelar alldeles för högt för att höra sin egen.
På ett sätt är jag lite ledsen över att jag inte kan vara med om hysterin på stan, och det borde alla mina läsare också vara: Hade jag tagit mig ut i festivalnatten så hade jag garanterat skrivit flera bittra inlägg om mina små äventyr, vilka tvivelsutan hade varit betydligt mer underhållande än smörjan jag kastar ur mig nu..
Hur fördriver man tiden när man är sjuk? Ingen jättesvår fråga kanske. Tillsammans med pappersrullar, halstabletter, och lite rörliga bilder.
Det som räddat mig den här gången är det faktum att jag hittade Mythbusters streamat på nätet, och att Atheist Experience har 13 år av arkiv att gå igenom...
Introspekt och egenvård.
Förmodligen är det något av det jag behöver mest just nu. Förutom tiden att utöva det på.
Det känns som att jag snärjt in mig i ett nät av ambitioner av kreativitet, men min oerfarenhet och klumpighet, och egentligen ovilja mot politik, samt det oerhörda bakgrundsarbete av ständigt analyserande, och upprätthållande av nödvändiga funktioner i de idéella makroorganismer jag kastat mig in i, börjar kräva tribut på allvar.
Den mesta orken går åt att upprätthålla de viktigaste funktionerna som göms bakom de allt mer bleknande etiketterna.
På något sätt känner jag att en vägg av tegel, eller något annat hårt material närmar sig min själsliga varelse. I hög fart, och på direkt kollisionskurs.
Det som behövs för att få allt på fötter igen är förmodligen ett smidigt sätt att införliva felmeddelanden som Syntax erroroch Varning: Cirkelreferens i verkligheten. Det och en brutal uppriktighet, och ett målmedvetet sökande efter en helhetsbild av verklighetens alla sanningar (Så jävla postmodernt. Intentionen med formuleringen är framför allt poetisk).
I går hade jag ett väldigt bra meningsutbyte. Tungt och jobbigt, men med den ljuva kryddan av ömsesidigt sökande efter konsensus, och uthållighet att uppnå det.
Det får mig att mysa lite i mitt stilla sinne, och ett ljus av framtidstro och lust att slösa lite mer kreativitet börjar värma mig.
Medan dagens dos av pannkakor gräddas färdigt på spisen tänkte jag göra en meningslös liten recap.
Tills för några dagar sedan har jag smyckat mitt, med institutionslinoleum prydda, köksgolv, med en bambumatta. Denna bambumatta har med tidens gång blivit tämligen äcklig.
-Dock har den inte nått upp till den nivå av äckel, som enbart är institutionslinoleum förunnat.
Mitt svar på detta? En ny matta inhandlades av den lokala Jysk-handlaren, och jag gav mig i färd med att skura golvet grundligt. När jag påbörjade operation avsunka köksgolv stod det dock klart att ett mycket viktigt beslut behövde fattas:
Vilken hälsovådlig produkt skulle jag välja som min allierade i kampen mot det välbefästa Festung linoleum?
Efter moget övervägande blev det ammoniaken.
Jag insåg nämnligen att om jag sparar på syran, så kan jag stilla mitt godissug, genom att skrapa salmiaken från flaskan...
Förutom att jag har jäkligt svårt att se sambandet mellan figurerna på scen, och ljudet ur högtalarna (Och då menar jag helt memetiskt.. Tro det eller ej, men jag känner att jag har en hyfsat tillfredsställande uppfattning om kausaliteten mellan de båda.), så är jag inget stort fan av häftiga scenshower.
Dessutom tenderar det alltid att vara svettiga mansfigurer i camo-kläder, som inte bara hyser undermålig respekt för andras personliga sfär, utan dessutom försöker knuffa ut en därifrån. Något som inte helt och hållet röner min uppskattning.
-Ibland kan det också vara en blondin, med eller utan barn, som somliga fick erfara under konsertäventyret i fredags.
Ska jag nu sitta här, två dagar senare och bittra över detta? Nej! Där blir det nej. Bestämt nej. Skräddarn säger nej!
Redan innan konserten började, så fick jag i stort sett mitt lystmäte tillgodosett. Det spelades nämnligen Chris & Cosey för att få igång publiken.
Man skulle kunna tro att det var ett bra val för att få folkhavet att gunga av spänd förväntan, men det fick inte riktigt den effekten. Folkhavet lugnade sig snarare, medan yours truly seglade iväg på de fantastiska ljudvågorna från Love Cuts.
En jäklans massa trevliga människor var där också. Sådana som man inte sett på väldigt länge, och somliga man inte sett på ännu längre.
Konserten då?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet inte riktigt vad jag kände för helheten av konserten heller.
Men där emot vet jag att ruset från att vibrera till Assimilate och Worlock var fantastiskt.
Dessutom har jag i samband med konserten lärt mig att Xibalba inte är omnämnt en endaste gång i texten till Worlock. Detta tycker jag är en uppenbar miss från Skinnys sida, och något de inte kan vara helt nöjda med.
För ett litet tag sedan så lämnade jag en kommentar på
Darkside, med anledning av hårborttagningen, i vilken jag lyckades beskriva mig själv som lycklig.
Lycklig..
Jag tror faktiskt att jag aldrig har använt det adjektivet om mig själv tidigare. Någonsin.
Kanske är det tragiskt, men det gör inte mig så mycket. Poängen är att jag inte riktigt förstått hur starkt jag faktiskt känner för det här.
Ni som känt mig länge, i rätt sammanhang, eller under rätt period, kanske inte direkt höjer på ögonbrynen åt min nya upptäckt. Det kanske inte jag heller gör.
Jag undrar bara om mitt androgyna lilla lyckorus är ett sällsamt ögonblick av självförverkligande, eller ett emotionellt utspel i upptakten till en trettioårskris.
Idag är jag bubblandes glad! Inte för att jag är kärnfrisk, för att jag fått en hel massa presenter från min fanbase, eller något i den stilen.
Jag är bubbelglad, och lite pirr i magen glad, för att jag har bokat en tid för att bestråla mitt anlete! Jag har varit och provskjutit, och på måndag, så ska jag genomgå en första behandling för att avhysa allt eländigt ansiktshår för gott!
-Väck! Bort! Försvinn!
Jag ogillar ansiktsbehåringen (och all annan jävlans kroppsbehåring också för den delen) å det strängaste.
Framför allt ogillar jag när jag inte har lagt ner tid på att ta bort den. Ett förmodligen osunt självförakt(jag ska försöka fundera ut exempel på sunt självförakt, och blogga om det sen), som grundats i att jag måste blänga på det håriga ansiktet, för att raka bort håret.
Men! Nu ska det bli ändring på det! Permanent hårborttagning FTW!
När ansiktet är klart, så är inte steget långt till resten av kroppen. Nu ska jag bara samla ihop slantarna för att kunna betala kalaset, men skit i det nu!
Nu ska jag bara bubbla och pirra!
(Om du fnissade till, och tänkte på ordet "Pirra":s betydelse, och tänkte att "Pirra = idka samlag", så har jag bara följande att säga till dig:
Skärp dig! Det är bara bönder och fjortisar som säger så! Håll tyst, och ställ dig sist i kön.)
Jag fortsätter min jakt på stimulans, min eländiga belägenhet till trots. Det här är ett föredrag jag snubblade över i går.
De märkliga små sakerna knycker celler och organeller från vad de nu råkar äta, och inlemmar dem i sin egen kropp, och får dem att fortsätta fungera där!
Kanske inte allas tekopp, men jag tycker det är spännande.
