I give in

Jaha. Då återstår bara att meddela att jag sedan 17:48 idag, den 2:a november 2016, använder smartphone.

Känner att jag hittills kunnat identifiera mig med alla bakåtsträvare som kommit före mig: De som fnös åt järnvägen. De som tyckte att telegrafen var en onödig gimmick. De som tyckte att brons var onödigt bling.

Vi får se hur det går med framtiden. Förhoppningsvis behöver jag inte ha med den att göra än på ett tag.


That Mitchell and Webb Look - Bronze Orientation

A tad unmodern

Det var länge sedan jag rantade här.
I alla fall fram tills nu:

Påven har sagt sitt. Eller snarare sagt en annan påves;
d.v.s. att det är en omöjlighet med kvinnliga präster inom romerskkatolska kyrkan, eftersom Jesus bara hade manliga apostlar.
Att en av dessa förrådde honom, och att en av dem förnekade samröre med honom, är en annan sak. Hur eventuella kvinnliga apostlar hade betett sig i samma, mytiska, sammanhang får vi dock aldrig reda på, eftersom den numerologiska kvoten av apostlar redan var uppfylld, och det inte längre fanns lediga tjänster tillgängliga.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att det blivit tidningsrubriker av detta uttalande.

Grejjen är ju att överhuvudet för ett av de största samfunden, som baserar sin världsbild på brons- och järn-åldersmyter, visat sig ha en omodern kvinnosyn.

Inte bara är det tämligen märkligt att någon över huvud taget blir förvånad över att en sådan organisation genomsyras av omoderna åsikter, men att det dessutom specifikt rör de åsikter som förmodligen är de mest samtida inom organisationen.

Det här med att det ska råda lika möjligheter för män och kvinnor (och om man är omåttligt progresiv: Även ickebinära, och alla andra.), är ju en åsikt som fortfarande är tämligen outbredd i världen.
Om man är extremt generös så skulle man ju kunna hävda att det är en idé som är 100 år gammal, men jag är tveksam till att den var speciellt utbredd för 50 år sedan, eller ens just nu.

I det ljuset blir det lite märkligt att anklaga de med flera tusen år förgamla åsikter, att en stånpunkt som de faktiskt delat med större delen av världen fram till för möjligen några decennier sedan, är utdaterad.

Så, följdfrågan blir ju varför just den här frågan lyfts som omodern.
Hur går det ens till när man blundar för allt det andra gamla åsiktsmaterialet, och väljer ut något som är förhållandevis samtida, och deklarerar att det är ålderdomligt?

Varför blir det inte rubriker över att de forfarande håller fast vid scapegoating; eller att man kan be en högre auktoritet om ursäkt för begångna oförrätter - snarare än dem man begått dem mot, och därigenom erhålla förlåtelse; att dess ledare per doktrin inte kan ha fel i sitt uttolkande av gudomliga budskap så länge han sköter sitt pappersarbete; eller varför inte alla fåniga trossatser som gått stick i stäv med vetenskapliga fynd de senaste 500 åren?

Needle and syringe sharing

Jag glömde ju säga, att när jag talade med sjukvården per telefon igår, så tyckte sjuksköterskan att det var en bra idé att jag lånade spruta och kanyl av en vän, fram tills att jag fått egna, så att jag kan injicera min utskrivna medicin själv..

Aw-∑

Ibland ställs man inför en livssituation som gör att allt känns tyngre än vanligt, och gör att saker blir dåliga, kass, och skitiga.
Då hjälper insikten att det beror på att jag inte riktigt lärt mig att hantera hur awesome jag faktiskt är, och att det i grunden är ett handhavandefel som gör mig ledsen.

A moment of my life

Tänkte bara passa på att ge er alla en liten inblick i vad för spännande saker som ibland helt spontant manifesterar sig i mitt intressanta liv.

Idag fastnade jag t.ex. på toaletten med en mattebok, och läste om subspace (Underrum på svenska, men subspace låter så mycket bättre, och har en viss air av inuendo..), samtidigt som Göbbels Propagandaministeriums version av Internationalen gick på repeat.
-En melodi som i det här fallet bara är någon sekund över en minut lång, och mitt toa-matte-äventyr gav den mer än nog med utrymme att loopa några gånger.

Body Screams

Mitt huvud är fyllt av tankar och känslor.
Saker jag hellre hade ägnat mig åt än det jag borde.

Jag har en tenta om 12 dagar som jag verkligen (verkligen) borde plugga till, men i stället sitter jag i någon form av halvparalys av dagdrömmeri om varma kroppar, hud som skriker efter våldsam beröring, och ömmande smekningar.
Varma kramar och stilla närhet.
Jag tänker på vardagsäventyr jag vill uppleva. Höstpromenader, episka matlagningseskapader, kreativa projekt, och nattliga diskussioner om vad som helst som är viktigt.

Det är svårt att styra tankarna, och jag blir lite matt av att försöka göra det.

Jag har tydligen blivit riktigt dålig på att ta till vara på egentid..

The Queen of Porridge

Nick Cave & The Bad Seeds - Something's gotten hold of my heart

...

Fick ett tungt besked idag. Världen är lite fattigare nu.

Leonard Cohen - If it be your will

Autumn

Covenant - Invisible and Silent
Hösten är här.
På allvar, och äntligen.

Det gör att jag myser alldeles för mycket till ostsynth i mörkret.
Det är fint.

Malice or Incompetence?

Hej transvården.
Du är ett as.

Back on the diet

För några veckor sedan började jag vackla i mina nya matvanor.
Jag var på läger, och hade inte kontroll över vad som serverades, och självdisciplin ville jag inte ha något med att göra, så det blev en vecka med lite allt möjligt i magen.
Efter det så blev det en liten diet-clash när en vän kom över och bjöd på mat och vi spelade spel. Grejjen vad bara att hen håller på med LCHF, och lagade till en kaloribomb utan like. Självklart så åt jag samma mat. Dessutom blev det bröllopsfest på kvällen, och det är möjligt att jag struntade i allt, och åt lite mer kladdkaka, och drack lite fler kaffedrinkar än jag borde..

När jag insåg att jag tappat balansen, så kände jag att jag lika gärna kunde släppa på allt en vecka, och sedan återuppta mitt kaloriräknande, och excelloggande (förvånad?).

Nu har jag i alla fall gått tillbaka till dieten och träningsschemat, och det känns så jäkla bra! Jag har mått avsevärt mycket sämre under tiden jag struntat i matkoll och träning.
Det ska bli jäkligt gött att få lite styr på det här igen.
Jag är helt enkelt inte lämpad att släppas lös utan begränsningar på vad jag stoppar i mig..

The Seven Seas

Det är så många blogginlägg som aldrig blir skrivna. Det där om när jag var på Shibari Camp till exempel.
Jag ska dock inte låta det här blogginlägget förbli oskrivet, så här kommer en post om mina äventyr på de sju haven.

Så här är det. Jag har för första gången varit ute och seglat i helgen. För ett tag sedan så var jag ute med en väldigt fin vän på en liten båttur, men eftersom det var vindstilla så blev det motorgång hela tiden.

Den här gången blåste det, så nu blev det i alla fall vind i seglen!

Det var jag, samma vän som tidigare, och en ny vän. Vi kan kalla dem N-chan och Y-chan.
Jag skulle vilja säga att vi tidigt i gryningen stävade ut, och gick mot sydsydväst. Dock kom vi inte iväg förrän vid lunch, och mitt användande av nautiska termer är minst sagt tveksamt, även om det på något sätt tillfredsställer min logofili.

Det var i alla fall en helt fantastisk helg, med fantastiska personer! Jag är lite överväldigad fortfarande, och sitter nu och känner mig ensam på balkongen, och tänker på den gångna helgen.

Fantastiskt sällskap, enorma mängder jordnötssmör, dundergod sjöpizza, dysforiövervinnande nakenbad, bra prat, mumsigt blåbärs och valnötsbröd, och liderligt mys.
Som bonus blev det dessutom en oförmodad genomgång av kranialnerverna.

När vi kom hem igen efter att ha legat över i båten, så avrundade vi kvällen på land på Kelly's med veganpizza och lite öl.

Jag har nog inte så mycket mer att skriva. Jag får helt enkelt inte ut det jag känner.
Det var i alla fall den bästa helgen på väldigt väldigt länge, och jag längtar tills jag får se er igen! ♥

If you tolerate this...

Manic Street Preachers - If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next
Nu har jag legat i badet och bölat i en timme och lyssnat på den här på repeat..

Det är så jäkla mycket känslor.
Låten kom 1998. Det var samma år som jag snattade smycken på H&M för att jag inte vågade köpa dem själv. Livet var kaotiskt och märkligt och fel, och någonstans djupt inne vägrade jag insé vem jag var, även om jag visste så väl.

Nu är det 2016, och jag är lyckligare än någonsin, och livet är helt fantastiskt jämfört med hur det var, och hur det fortfarande skulle kunna vara.

Även om jag i stort sett dagligen råkar ut för idioter av varierande rang, så är livet jäkligt skönt. Till och med när jag råkar ut för händelser som ikväll.

Jag är fortfarande skakad, men vad fan ska jag göra? Om något skulle hända, så händer det i alla fall mig, och inte någon förtvinad skugga av den jag egentligen är.

Fuck. Jag vet inte vad jag ska säga..

Don't dream it, be it.

Beautiful & Scary

Beautiful

För ett litet tag sedan var jag ute och gjorde dagens andra Power Walk.
Eftersom jag åt så mycket glass innan, så var jag tvungen att återställa min energibalans.
Med Call me med Spagna i öronen knatade jag ut i motionsspåret.

Jag har motionerat och tränat regelbundet ett tag nu, och samtidigt räknat de där fåniga kalorierna jag sätter i mig. Allt i hopp om att få en kropp jag kan trivas lite bättre i, och sätta lite sprätt på de där hormonerna och fettfördelningen och allt det där.

Det har gett massor med resultat! Mycket mer än jag trodde, och ikväll var jag vansinnigt snygg när jag sprang ensam i mörkret i motionsspåret med enbart 80-tals-hits som sällskap.
Jag har inte förstått vad andra menat med frihetskänslan av att springa tidigare, men jag tror jag börjar fatta nu. Kanske framförallt för att min kropp över huvud taget börjar kännas som en del av mig, och dessutom en del av mig som jag gillar mer och mer. Det i kombination med att för egen maskin flyga fram över skogsslingan var helt fantastiskt!
En av de bästa känslorna någonsin!


Scary

När jag var nästan hemma hände dock något av det obehagligaste jag varit med om..

Ni har sett filmen:
Huvudpersonen går ensam på en dammig mörk väg, och en bil svänger hastigt ut. Någon lutar sig ut genom en ruta och skriker något förolämpande. Bilen åker iväg åt det håll huvudpersonen kom ifrån.
En stund senare kommer bilen tillbaka i hög fart och fler tjut hörs från den. Den stannar några meter framför den ensamma huvudpersonen och fler personer än man trodde var möjligt att få plats med i en bil hoppar ut, och betér sig aggresivt, skrattar och skriker konstigheter.

Ungefär där gick jag in i survival mode, och koncentrerade mig helt på flyktvägar och saker i omgivningen som jag kunde använda som hinder mellan mig och klungan av uppjagade unga män i grupp om jag skulle behöva.
Jag fortsatte dock i oförminskad takt frammåt, och försökte se oberörd ut.
När jag var i jämnhöjd med klungan körde bilen långsamt vidare, så att jag hela tiden hade den framför mig, och den skräniga aggresiva hopen bakom mig.

Jag var nästan hemma, och jag lyckades ta mig in på gården, och därefter hem till porten med inget mer än elaka ord och skratt efter mig..

Just nu är jag ganska skakad...

The one true love

Emellanåt äter jag massor med glass.
Dels för att jag älskar glass, och dels för att min kropp gör ont utan det.
Blir jag varm på magen mår jag jätteilla, och när jag har ont i magen så hjälper det att äta kalla saker, vilket oftast blir glass.
Det måste bero på att mitt hjärta och glassen håller samma temperatur..

Threeway on the floor

Jag har en jäkligt bra trekant med Lana Del Rey och tobak på vardagsrumsgolvet just nu.

Dock kan jag inte bestämma mig för om jag identifierar mig mest med "I was an angel looking to get fucked hard" eller "If I get a little prettier can I be your baby".

Copypaste: EoB2

Ibland slösar jag bort saker som skulle kunna bli intressanta (Och här använder jag "intressanta" i ordets vidaste bemärkelse) blogposter på Facebookinlägg i stället. Så är det bara.
Idag så gör jag en copypaste direkt därifrån in i bloggen. Håll till godo:


För alla som har missat den här delen av min mörka själ, så vill jag härmed upplysa om att jag inte bara är en tönt just nu, utan har varit det länge. Redan när jag var liten så spelade jag rollspel både med tärningar och på datorn. Jag och brorsan var skiträdda för skeletten i Eye of the Beholder II, och jag har ägnat åtskilliga timmar åt att rita kartor över dunkla katakomber, och kristalltorn.
Så här lite senare i livet så har jag suttit och tittat på när andra spelar igenom Eye of the Beholder, eller EoB som det lämpligen förkortas till.
Jim är helt fantastisk när han tröskar sig igenom EoB1, och i EoB2 så får han sällskap av en annan tönt.

Huvudsaken är att han inte spelat spelen innan, och verkligen gör det som nybörjare. Om du är tillräckligt töntig själv, så tveka inte att titta på det här! Flera dygn av pixligt gameplay från tidigt 90-tal. Själv väntar jag ivrigt på att video 67 i EoB2 kommer ut ikväll..
De är på väg in i Medusa-labyrinten, men hittar inte riktigt. Gawd I'm excited!

One year of HRT

Idag har jag varit i hormonterapi i ett år.
Det är en av de absolut bästa sakerna som hänt i mitt liv. Jag mår så fantastiskt mycket bättre nu än vad jag någonsinn gjort tidigare. Varje år sedan jag var liten så har jag haft depressiva perioder. Ända tills nu.
Det har varit ett helt jävla år, utan depression! Bara det är fantastiskt, men det här året har också inneburit (den något sena) insikten om att alla människor faktiskt inte har depressioner.
-Att det faktiskt inte ens hör till normalen...

Det har varit jäkligt jobbigt emellanåt, och jag har i perioder varit fruktansvärt stressad, uppgiven, och totalt jävla knäckt, över mina vårdkontakter och liknande.
Jag har bölat och tyckt att allt har varit jobbigt, men det har aldrig varit depressivt. Det har varit greppbara problem med tydlig orsak och verkan, och inget utöver det.
Det har varit helt fantastiskt, och allt blir bättre hela tiden.

Jag har inte riktigt ord för att beskriva hur bra jag mår just nu, och hur mycket det betyder för mig att jag faktiskt har kommit till den här punkten.

I didn't come this far just to come this far!

Livet är fan fint, och jag hade ingen aning om att det faktiskt kunde kännas så här bra!

♥ ♥ ♥

Poor napping habits

I fredags, efter en väldigt fin kväll med bra människor, bra mat, gott om sangria, och en rätt bra blandning av pop och synth, så gick jag hämningslöst in i min festivaljobbchefsroll.

Efter ett antal år med chefande och arbetsledande på festival, så har jag tränat upp ett visst mind-set och en viss personlighet, som jag gått in i när jag tagit mig an mina volontärer. Fram till i lördags så har det alltid varit något som jag mer eller mindre gått in i medvetet, för att få arbetet att flyta på bra, och för att försöka vara en bra chef över dem som jobbat under mig.
Den här gången så kom det över mig utan att jag hann blinka.

En vinglig och stapplande yngling snubblade på trottoarkanten till spårvagnshållplatsen, stöp i backen, och lade sig sedan på spåret för att däcka och vila till sig.
En sjukt ovärd situation. Att spårvagnen som väntades komma alldeles strax dessutom kom från en kurva med minimalt med chanser att se att det ligger en idiot på spåret, gjorde ju inte saken bättre.

Ganska mycket folk stod vid hållplatsen, men ingen reagerade. En del tittade lite trött på alko-kadavret, som snart skulle bli grovstyckat medelst spårvagn, men inte mycket mer än ögonbryn lyftes för att göra något åt situationen.

Det tog inte många sekunder innan jag var helt inne i min festivalroll, och stegade fram till människohögen på spåret, och samtidigt som jag tog ett bra grepp om kroppen fordrande begärde att en person som stod i närheten skulle hjälpa mig att få upp den från spåret.
Nästan direkt kom han fram och började hjälpa mig lyfta bort vad som visade sig vara en kompis till honom, från spåret.

Det kanske låter som någon skitgrej eller något som hade hänt ändå, men det var en ryggradsreaktion från min sida, och jag gick helt in i min roll som gammal festivaljobbare.
Jag är faktiskt ganska stolt över det. Det är en skön känsla att veta att man i en situation som ganska snart kunde sluta i dödsfall lyckades agera resolut, och dessutom få andra att reagera med mig.
Det är dock fruktansvärt märkligt att se så många människor stå overksamma när det är övertydligt att någon kan dö ganska snart om ingen reagerar.

I'll miss you

Det är först nu som det börjar sjunka in att jag inte kommer att få se dig på hela sommaren.
Jag kommer att sakna dig väldigt mycket, och det kommer att göra ont.

Oh you charmig men...

Var på väg till lite parkhäng med några vänner igår.
Jag hade hoppat av spårvagnen och skulle möta upp mina vänner, för att avnjuta en vegansk sallad och lyssna på kassettbandsburen italo-disco och goth.

Jag promenerade över Kungsportsbron, och var allmäng glad.
Det höll inte i sig så länge..


Tre tveksamt charmanta herrar kom emot mig på linje, och bredde ut sig mer och mer, och blockerade därmed i stort sett min väg frammåt, trots att bron är ganska bred.
När de var helt nära stannade de till och tog upp kondomer som de viftade menande med, samtidigt som de fällde djupa och insiktsfulla kommentarer om min person.
De förde sig utomordentligt belevat och skrattade gott åt sina idiotiska och humorbefriade upptåg.

En mur av kött och bortslösad biomassa blockerade således min väg och jag kunde inte riktigt avgöra om deras intention var att håna, och/eller försöka scorea.
Förmodligen var det ett av de där tillfällena som var på skojj, ända tills någon nappar, och då är det helt plötsligt på allvar.
[Insert Schrödinger joke here]

Jag använde mina ninjaskills och lyckades vigt och smidigt smita förbi dem, men inte helt utan att mitt goda humör var en aning naggat i kanterna..

Därefter fick jag mitt parkhäng, min italo, och mina sojabönor.

Medial Tibial Stress Syndrome

Vissa av er såg det här inlägget komma på flera mils avstånd. Andra som inte är lika bevandrade i motionens och löpträningens skola, är däremot lite tagna på sängen.
Jag själv är kanske inte så överraskad, men lika naivt insiktsdrabbad som någon som försöker flyga genom att flaxa med armarna samtidigt som de hoppar ut för ett stup, och halvvägs ner inser vad de håller på med.

Jag har helt enkelt skaffat mig en smärre benhinneinflammation. Skoskav har jag dessutom..
Min annars tämligen böjliga kropp har blibit avsevärt mer kylskåpslik i sin rörlighet efter mitt lilla löpäventyr. Speciellt smalbenen har fått stryk.
Jag har varit duktig och stretchat, flexat, och fortsatt att öva upp min rörlighet, men det gör ganska ont att gå ibland.
Det har avtagit avsevärt, men de första stegen efter en stunds orörlighet är lite besvärliga.

Gnäll, gnäll, och åter gnäll.

Det är inget annat att göra än att bita ihop, och försöka hitta andra sätt att träna, tills det här eländet gått över.
Jag skyller helt och hållet på att jag gick ut för hårt, och sprang alldeles för snabbt, i alldeles för kuperad terräng.
Strunt samma! Jag är fortfarande nöjd över mitt lilla löp, och att jag kommit igång med träningen igen.
Jag ska bara försöka att inte göra mig själv illa i framtiden..

I ran

Idag har jag sprungit.
-Och inte bara det. Jag gjorde det utan smink, och utan mina bröstproteser.

Jag har fått ett ryck, och försöker styra upp mitt liv. Ta tag i skolan, ta tag i lägenheten, och framförallt ta tag i livet.
Det ledde fram till att jag fick för mig att jag skulle börja springa. Det har jag dock haft för mig ganska länge, men det har alltid fallit på något. Nu var i alla fall dagen här, och jag bestämde mig för att jag skulle ut i slingan och svettas lite.

Problemet är ju bara att det inte är en så bra idé att ha smink på sig när man tränar. Det kommer att rinna och kladda, och jag kommer garanterat att torka svetten och ansiktet ur ansiktet, i anknytning till springandet.
Att bara det skulle vara problemet är dock en uppenbar lögn.
Mina bröstproteser är inte heller så jäkla bra till att motionera med, så de skulle jag också behöva avstå för att genomföra det här.

Jag stod ganska länge framför spegeln och försökte smälta min lekamliga uppenbarelse, innan jag fattade mod.

Efter ett tag insåg jag att vinsten med att gå ut och springa, och få min kropp att bli mer som jag faktiskt vill att den ska vara, fick överväga ångesten över att se ut som jag gjorde..

Sagt och gjort. Jag vågade mig ut.
Jag powerwalkade från hemmets trygga vrå ner till löpspåret, inte bara för att värma upp min stackars omotionerade kropp, utan även för att Lasse Åberg sagt att om man går snabbt och ler mycket, så märker inte folk att man är ful.
Nu log jag ju dessvärre inte så väldigt mycket.
-Jag satsade helt och hållet på hastighet i stället, och kände inte alls för att le mot någon. Jag ville mest försvinna så snabbt jag någonsinn kunde.

Väl ute i spåret joggade jag på ganska friskt. Kuperad terräng var det också.
Jojo! Inte illa för att vara första gången på jäkligt länge som jag var ute och motionerade.

Det var i alla fall jäkligt skönt att springa lite. Jag tror att jag ska fortsätta med det.
När man väl fått upp farten, så går hela hjärnkapaciteten åt att övertyga sig själv om att fortsätta röra sig frammåt, trotts att ens otränade kropp helst vill sätta sig på marken i stället.

Vi får se hur det går nästa gång, men jag hoppas att det blir lite lättare att stå ut med att vara osminkad och otuttad då, för idag var det jäkligt dysforiskt.

Azum!

Tänkte bara säga att jag återvänt från min korta turné nere i Skåne.

Det har varit riktigt bra dagar!
Jag har träffat familjen och kalasat med dem. Jag har träffat fina vänner som jag inte sett på flera år, i två omgångar:
En i den Nordskånska hålan, och en i den Sydskånska storstaden.

Det har varit grillning och feministiska diskussioner. Hasse och Tage, och matteprat.
Parkhäng med både nuvarande och blivande småknoddar, och de som satt/sätter dem till världen. Fintobak och kinesisk fulsprit. Nya bekantskaper och gamla vänner.
En ruggigt bra vistelse helt enkelt, även om jag varit ganska sliten idag.

Nu är jag dock tillbaka i hemmets lugna, men kaotiskt stökiga, vrå.
-En av de sista sakerna jag försökte företa mig innan jag gick ut på äventyr förra torsdagen var att börja sy en kjol, som jag var tvungen att överge halvvägs, för att jag blev inbjuden på grillsamkväm.
Nu är det alltså belamrat med textil, trådar, symaskiner, tvätt, packning, och annat smått och gott, lite överallt i lägenheten.

Det får bli morgondagens projekt att försöka styra upp det där...


P.s.
Jag fick ett Tack! för att jag introducerat en vän för mesostens angenämligheter för flera år sedan. Förmodligen är det första gången någon tackat mig för att jag introducerat dem för en viss ost, men jag hoppas att det inte blir den sista.


P.p.s.
Jag har ju skrivit om mina kåtvallningar innan, och hur min kropp reagerar på helt nya sätt på stimulans..

Sex toy of the ages, or at least the day..

Jag åkte buss hem från Malmö, och i hela timmen mellan Malmö och Helsingborg satt jag mer eller mindre ofrivilligt och skruvade på mig och gned mig mot sätet för att vibrationerna från bussen gjorde fantastiska saker med mig.
-Pirrande, värmande, och lite krampande, känslor och sammandragningar strålade ut i resten av kroppen från underlivet..

Jag försökte att ignorera det, sitta stilla, och beté mig som folk, men det gick knappt.
Som tur var så satt jag nästan sist i bussen, så jag tror inte att någon såg mig..
Ska det vara så här?

Det är i alla fall jäkligt skönt (på många plan), och jag är väldigt glad att jag får uppleva det här. Dock hade det ju varit gött att kunna kontrollera det lite.
Jag har ju varit med om något liknande innan, när det var den första puberteten, men då var det mest förknippat med ofrivillig erektion (vilket jag är lyckligt förskonad från nu), ångest och elände, och definitivt ingenting som var skönt på något sätt..

Estrogen is one helluva drug

Runaway

Jag är tillbaka i staden där jag växte upp.
Det finns många bra minnen härifrån, men nästan inga av dem är från när jag växte upp. Jag har bott här en alldeles för stor del av mitt liv, och jag är så glad att jag äntligen kommit härifrån.
Anledningen till att jag är tillbaka, är för att jag firat min fars 60-årsdag, och för att hälsa på fint folk som jag träffar för sällan.

Men.. Det finns så mycket inpyrd smärta i den här förbannade asfalten.
-Så många tårar som runnit ut i smusten på marken.

På väg hem från några vänner i natt, så tog jag en omväg om en av de värsta platserna i mitt liv.
En av cykelparkeringarna på grundskolan jag gick på när jag var liten.

Det är platsen där jag först insåg hur ensam jag var, och hur billig underhållning mitt liv var för andra. Det är platsen där den enda personen jag faktiskt kallade vän, misshandlade mig tillsammans med några så kallade klasskamrater.
Det är platsen där mitt liv tog slut, och det var där jag insåg att det inte var värt att stå ut längre.

En stund efter att jag lyckats slippa ifrån dem, så står jag i köket i mitt föräldrahem med en kniv med spetsen pressad mot magen.
Jag känner ingenting längre.
Jag trycker den allt hårdare mot mig, och ska precis kasta mig framåt så att jag blir fri, men då skär ljudet av ytterdörren genom tystnaden i mitt inre. Snabbt slänger jag tillbaka kniven i kökslådan, och springer upp på mitt rum och stänger in mig.

Jag är nio år, och allt inom mig är dött.

Den platsen har blivit en symbol för saker jag lämnat bakom mig. För skit jag tagit mig igenom, och saker som kunde blivit mycket värre.
Det finns många sådana platser, men jag antar att you'll always remember your first.

Jag har medvetet tagit omvägen därom en gång innan, men det är en helt annan historia.
Den gången var det för att jag mådde så grymt bra, och för att jag verkligen kände att jag verkligen levde igen.

Det är samma anledning den här gången.
Jag mår så oförskämt bra att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Det är så mycket som jag lämnat bakom mig, och nu bara är ett minne av en tragisk film där jag råkade spela huvudrollen.
Livet har rättat till sig enormt mycket, och jag känner verkligen att jag finns på riktigt. Dessutom så blir det bättre hela tiden!

Visst är det väldigt mycket känslor och upp och ner emellanåt. Jag har gråtit massor det senaste året, men det har nästan alltid varit bra tårar, och av bra anledningar.

Det finns så mycket saker, både från förr och nu, som jag önskar var annorlunda, men livet är jäkligt fint just nu!

Fail

Du vet det där jag avslutade förra blogposten med?

Det gick 8 dagar innan jag fyllekräktes i en popcornskål hemma hos någon jag tycker väldigt mycket om, innan vi hade trevande fyllesex...

Unfucked

Min HRT (Hormone Replacement Therapy) är något av det bästa som hänt mig.

Dock har den fått effekten att jag är inne i en period av att vara drypande pubertalkåt. Idag satt jag på spårvagnen in till stan, och hade väl landat i ett säte som var direkt ovanför en hjulaxel eller något, men vibrationerna från spårvagnen gjorde att det pirrade till i hela kroppen, och att jag satt och drömde mig bort till sexuella äventyr som aldrig inträffade.

Så långt är det ganska najs. Det har varit en lång period då jag inte varit speciellt intresserad av sex, så det är skönt att ha vaknat till liv igen.

Däremot är min uppskattning lite mer tveksam när man kombinerar den känslan med att min kropp reagerat på hormonerna på ett sätt som gör att jag uppfattar stimulans på ett helt annat sätt än tidigare.
För att göra en lång historia kort, så kan jag inte tillfredsställa mig själv. Saker jag gjorde förr är ännu tråkigare än då, även om nya saker är otroligt sköna.

Däremot så är det det där med orgasmerandet...
Det är vid väldigt få tillfällen jag lyckats uppnå orgasm med mig själv (eller någon annan för den delen) tidigare, och det har inte blivit lättare nu.

Kontentan är alltså att jag påfallande ofta drabbas av kåtvallningar från ingenstans, och är brutalt otillfredsställd.
Jag vet inte riktigt hur min kropp fungerar längre, eller hur jag ska stimulera den, och det där med att hitta en partner som kan ge en vad man behöver känns som en ouppnåelig dröm.

Det är puberteten II helt enkelt.. Dock utan ångesten, och jag ska försöka att hålla mig ifrån brutalfyllorna och det taffliga sexet.
Tyvärr känns det överilat att lova något..

Bad flashbacks

Ibland är det något som klickar till i huvudet, och så minns man något som man inte tänkt på på väldigt länge, eller ser en händelse i ett helt nytt ljus.
Det hände mig nyss.

Händelsen inträffade när jag var 21, och besökte en urolog.
Har ingen aning om vad människan hette, men det hela utspelade sig på ungdomsmottagningen där jag växte upp.

Efter ett samtal om min sexualitet där jag sa att jag kände mig mycket mer som en lesbisk kvinna, än som en man, så skulle jag undersökas.
Urologen reagerade på att jag hade rakat hela kroppen, men i stället för att göra vad jag tycker kunde vara lämpligt, dvs att säga något i stil med "Men om du känner så, så kanske du skulle kontakta ett könsidentitetsutredningsteam.", så valde han i stället att göra något som är bedömt ett ganska olämpligt alternativ:
"-Vi män ska inte raka oss där, det lämnar vi till tjejerna" Sedan utfördes en tämligen märklig 'undersökning', tillsammans med en kommentar som var ungefär "de flesta brukar vara lite blyga när man undersöker dem, men jag märker ju att du kan hantera det , så det är därför jag är så grundlig", följt av tvivelaktiga komplimanger för mitt könsorgan.

Just då tänkte jag inte så mycket på det, för jag hade mycket allvarligare problem än så just då, men så här i efterhand skulle jag vilja säga:
Joke's on you, I was a girl all along, och dra åt helvete!

Hade det varit idag så hade jag polisanmält direkt..

IPL and butterflies

Det har varit en jobbig vecka hittills. I morgon ska jag på IPL-behandling, och det är jäkligt gött. Det är gött att jag ska behandlas, det är fruktansvärt jobbigt att jag måste ha skäggstubb när jag går dit. Det är ännu jobbigare att det innebär att jag måste åka kollektivtrafik i 45 minuter, och visa mig ute bland folk med ansiktsbehåring.

Det låter kanske som en skitgrej, men det är något av det jobbigaste i mitt liv just nu. Jag har varit uppstressad och orolig över att behöva göra detta, och har känt mig dysforisk sedan i onsdags när jag inte längre kunde göra något åt mitt ansikte. Minst en natt har jag drömt stressdrömmar om den där förbannade ansiktsbehåringen och vaknat utmattad av att jag har gråtit i sömnen.
..I fuckin hates it..

Men i det långa loppet är det givetvis värt det. Att bli av med det permanent kommer att bli en sådan befrielse, att jag inte kan beskriva med ord hur mycket jag längtar efter det, och hur skönt det ska bli. 2010 skrev jag ett inlägg om det här när jag gjorde min första IPL-session någonsinn. Tyvärr bet det inte så bra, och jag hann inte genomföra så många behandlingar innan min ekonomi satte käppar i hjulen.

Nu, 6 år senare, så håller jag alltså fortfarande på med det här, och mina känslor inför det är en märklig blandning av ångest och framtidshopp.


Någonstans under den där kluvenheten så är jag allmänt glad just nu. Livet är faktiskt jäkligt gött, och jag är lite kär.
Det kan vara våren i kombination med en hormonbalans som börjar rätta till sig efter att jag ökat mina testoblockerare igen, men vad bryr jag mig om det ifall det nu skulle vara så?
Att vara lite bubblig och ha lite fjärilar är fantastiskt skönt!

Consolation love

Jag har funderat på det här med kärlek som tröst ett tag.
Eller kanske kärleksyttringar eller något i den stilen.

Egentligen tänkte jag baka in det i ett längre inlägg om konsensus och konsensusbrott som jag funderat på, men nu kunde jag inte hålla mig längre.

Det jag pratar om är fenomenet att någon kommer med en kärleksyttring för att trösta någon. Det kan vara att "pussa bort det onda" eller att krama någon som är ledsen.
Jag förstår att det är mängder med folk som faktiskt uppskattar det, och jag gissar att jag är i en försvinnande liten minoritet (är det någon som känner igen sig i det jag säger så skriv en kommentar vet ja!), men jag uppskattar inte sådant alls.

Faktum är att jag inte bara saknar uppskattning för det, jag ogillar det skarpt, och är i det närmaste antipatisk mot det.
Om jag mår dåligt, och någon skulle försöka ge mig en tröstkram, vilket faktiskt händer ibland, så är det något inom mig som dör och får mig att må ännu sämre. Samtidigt vill jag kasta personen ifrån mig och bara be dem lämna mig ifred.
För mig känns det billigt på samma sätt som om personen hade lovat mig en godispåse om jag blev glad igen. Det är ett betéende, som inte hjälper mig det minsta, utan snarare får mig att känna mig patroniserad och förminskad.

Det jag i det sammanhanget skulle behöva är ju snarare att någon lyssnar på mina problem och hjälper mig hantera dem, och kanske till och med kan bidra till en lösning. En kram eller en slickepinne i det sammanhanget gör ingenting för mig, mer än att det i bästa fall får mig att tänka på något annat för ett tag.
-I alla fall om jag varit tillräckligt lättdistraherad..


Nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta den här texten, så det är kanske dags att avsluta den.
Kärlek och kärleksyttringar är superbra och fint, men det både smutsar ner dem, och är billigt och patroniserande att använda som distraktion från verkliga problem.

Det är i alla fall så jag upplever det..

Unwanted shrinkage...

För två månader sedan minskade jag dosen testosteronblockerare, eftersom det inte är en särdeles hälsosam medicin att ta. Den blockerar givetvis testosteron väldigt effektivt, men samtidigt så är den inte leverns bästa vän. Det är således en bra idé att bara sätta i sig minsta verksamma dos, i stället för att knapra piller i tid och otid.

Enda felet är att jag har goda anledningar att misstänka att jag numera ligger under minsta verksamma dos.
Den senaste månaden har mina bröst krympt igen, och det är ju så klart väldigt jobbigt. De ömmar inte längre, och det är jobbigt att veta att saker sakta men säkert förändras till det sämre.

Eftersom jag är jag, så loggar jag min transition i Excel, och det går tydligt att se att det är en stark nedåtgående trend i brösttillväxten.
Det är jobbigt, men inte i närheten av så jobbigt som det var när jag minskade dosen förra gången.
Anledningen till det är att den här gången så har jag en bättre kontakt med min endokrinolog, och att jag själv kan fatta beslut om att öka dosen igen.
Sist så satt jag gråtandes fast i telefonköer och sjukvårdsbyråkrati för att få en tid hos läkaren så att jag skulle kunna justera dosen.
Den här gången så avvaktar jag till och med lite med att öka dosen igen, för jag har sett till att jag ska ta ett blodprov nästa vecka för att kolla de faktiska hormonnivåerna, och skaffa ännu en datapunkt till mitt dignande Excel-ark.
Den datapunkten vill jag trots allt inte förstöra genom att förändra dosen innan blodet är tappat. Varken för mig eller endon..

Dock så finns det lite goda nyheter också.
Min korsettträning har börjat ge resultat, och mina flytande revben börjar bli tuktade på ett sätt som känns bra.
I kombination med bättre kosthållning så har mitt midjemått minskat med 5 cm den senaste månaden, och mina former har blivit mer rundade än tidigare.
Det finns fortfarande väldigt mycket som jag skulle vilja förändra, men den förnekelse och likgiltighet jag pressat mig in i angående min kropp tidigare har nästan helt bytts ut mot uppskattning och framtidshopp.

Det är en fantastisk känsla.

Ropes!

Det är länge sedan jag ägnade mig åt repdekadens.
-I alla fall om man inte räknar i söndags.

Sedan peer-rope (eller vad vi nu ska kalla det) kom igång igen i Göteborg har jag haft förhinder varje gång, och i ärlighetens namn har jag inte riktigt haft sinnesnärvaro och sinnesro att varken binda eller bindas heller.
I söndags blev det lite ändring i alla fall, och jag masade mig dit med några rep.

Det blev inte så mycket bundet för min del, för jag lyckades anmäla mig frivillig att hålla en genomgång i one-columns för nybörjarna. Det var kul.
Jag var helt oförberedd, men det blev nog bra ändå.
Heck, jag fick till och med applåder på slutet! Yay for me!


Egentligen började allt med att jag blev bjuden på en fest i Malmö hemma hos vänner jag inte sett på väldigt länge. Därifrån utvecklades det till att jag fick sovplats hemma hos en annan vän, som vill komma åt mina organisations-skillz.
Det passar mig perfekt, för att det innebär att jag inte bara fick ytterligare en anledning att ta mig ner till Malmö, utan att jag dessutom kan komma åt hennes rep-skillz, eftersom hon ska hålla i en workshop sammma helg.
Man skulle kunna säga att jag är jävligt pepp på den här helgen!

Nu är det i alla fall torsdagen innan, och jag har utlyst lite knyatkalas hemma hos mig ikväll. Vi blir 7 personer som ska ha lite repmys och umgås.
Har inte gjort något liknande på över 2 år, så jag ser fram emot det väldigt mycket.
Förhoppningsvis blir det något som händer fler gånger, för nu känner jag verkligen att mitt liv behöver mycket rep, för att inte tala om vad min kropp behöver..

Such a looser

Om man tittar efter vad den här bloggen består av, så är en icke oväen del av innehållet bittert gnäll över mina föreningseskapader. En gång i tiden tyckte jag det var värt (orkade) att sätta en massa etiketter på inläggen, och föreningsliv är en av de mer välanvända.

Jag har tidigare skrivit inlägg om att jag ska avvekla mina engagemang, hur mycket tid det äter från mig, och annat gnäll på organisationer jag jobbat med.

Idag vaknar jag med insikten att jag sovit dåligt på grund att jag tänkt alldeles för mycket på revisionen av en förening, där undertecknad är förtroendevald revisor.

Några sekunder senare drabbar mig insikten av att det kommer folk hem till mig i kväll för att workshoppa/spåna/dra igång en misikförening.

Kort därefter kommer jag på att jag ska träffa valberedningen i en tredje förening i morgon för att eventuellt ställa upp i dess förtroendeval.

Jag är helt enkelt inte bra på det där med att inte vara engagerad i olika föreningar...


BTW, jag glömde nämna att jag är med i styrelsen för en studentförening också..

Crap!

Corset training

De senaste sju dagarna har jag spenderat 43% av tiden i korsett.
-Trust me! Jag loggar givetvis tiden i Excel!

Det är gött.
Det är något jag funderat på, och varit sugen på länge, men nu har jag på allvar börjat med korsetträning. Nej nej nej! Inte den där Kardashian (eller hur det nu stavas, vad vet jag?) grejjen. Jag menar den där varianten där man har en riktig korsett på sig i långa perioder för att semipermanent bända till de flytande revbenen så att man får en snyggare, vackrare, och mer azum midja.

Det har faktiskt gett ganska bra resultat redan, även om jag fortfarande bara har en relativt dålig korsett att använda till träningen.
Den har inte ens metallskenor. Bara mesig futtig plast.

Jag har beställt en mycket mer högkvalitativ korsett, som dessutom blivit levererad, men det visade sig att den var lite för stor.
Tydligen kan jag snöra åt min midja ganska rejält.
Jaja.. Returfrakten är beställd, och jag ska snart få en i en storlek mindre. Fram till dess får jag nöja mig med mina andra korsetter.

Jag har i och för sig en högkvalitativ korsett sedan innan, som är gjord för att kunna midjeträna med, men det är en overbust, och jag har lite för lång torso för att den ska sitta bra. Det ska bli så jäkla najs när jag får min underbust med metallskenor, så att det kan bli någon styr på kroppsformen.
Jag har trots allt en hel del år av dålig hormonbalans emot mig...

Friend Zone

Har haft en crush i några veckor, men det kommer inte bli något av det.
Vi hade förmodligen ganska mycket emot oss från början, även om det började med massor av dans och ett fantastiskt hångel.
Det kommer nog inte att bli fler amorösa äventyr, men just nu är jag lite bekymrad över the friend zone.

Det skulle vara så väldigt synd om vi inte fortsatte vara vänner efter det här.

Repubertal

Nu har jag ätit hormoner i över ett halvår, och effekterna har börjat sätta in på allvar. Mina bröst har börjat växa ganska mycket, och de är ganska ömma. Eftersom jag är som jag är, och gillar smärtan, så innebär ju det att jag går runt och drar, sliter, slår, och klöser mig i mina knoppande tonåringsbröst dagarna i ända..

En annan effekt är att jag på sistonne börjat bli så där pubertalt småkåt hela tiden. Det är rätt najs. Jag har varit tämligen frigid och ointresserad av sexuella eskapader under en ganska lång tid nu, så det är skönt att lusten har börjat komma tillbaka.
Antar att det har minst lika mycket att göra med att trivas i sin kropp som att jag är ett halvår in i Puberteten 2 - Back with a vengeance.
Gör om, gör rätt.

-Sen har jag ju fått mycket lenare hud också. Jag har alltid haft väldigt mjuk hud, men nu är det toppat med råge. Dessvärre innebär det också att huden är tunnare, och att den torkar ut mycket snabbare. Handkräm och Body Butter it is.

Den största förändringen är dock helt känslomässig. Jag mår så fantastiskt mycket bättre än vad jag gjort på väldigt många år. Det är väldigt mycket känslor som väller upp emellanåt, och en del av dem kan säkert bortförklaras med hormonbalanser och kemiskt inducerad pubertet, men jag ser det som ett friskhetstecken.
Jag är mycket mer tillfreds med tillvaron, det är oftast mycket lättare att bara leva än tidigare, och framför allt så går livet inte ut på att stå ut med en massa saker som jag inte borde stå ut med, längre.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det också ganska jobbigt emellanåt.
Framförallt omställningen från att stå ut med en dag i taget till att faktiskt börja insé att det finns en framtid, och att mitt liv börjar röra sig i rätt riktning, kan vara ganska känslomässig och krävande.
Men det är gött. Det känns som att jag fått tillbaka något som jag inte haft på väldigt länge, och att saker och ting börjar ordna upp sig.

Kram till er som förtjänat det! <3