Runaway

Jag är tillbaka i staden där jag växte upp.
Det finns många bra minnen härifrån, men nästan inga av dem är från när jag växte upp. Jag har bott här en alldeles för stor del av mitt liv, och jag är så glad att jag äntligen kommit härifrån.
Anledningen till att jag är tillbaka, är för att jag firat min fars 60-årsdag, och för att hälsa på fint folk som jag träffar för sällan.

Men.. Det finns så mycket inpyrd smärta i den här förbannade asfalten.
-Så många tårar som runnit ut i smusten på marken.

På väg hem från några vänner i natt, så tog jag en omväg om en av de värsta platserna i mitt liv.
En av cykelparkeringarna på grundskolan jag gick på när jag var liten.

Det är platsen där jag först insåg hur ensam jag var, och hur billig underhållning mitt liv var för andra. Det är platsen där den enda personen jag faktiskt kallade vän, misshandlade mig tillsammans med några så kallade klasskamrater.
Det är platsen där mitt liv tog slut, och det var där jag insåg att det inte var värt att stå ut längre.

En stund efter att jag lyckats slippa ifrån dem, så står jag i köket i mitt föräldrahem med en kniv med spetsen pressad mot magen.
Jag känner ingenting längre.
Jag trycker den allt hårdare mot mig, och ska precis kasta mig framåt så att jag blir fri, men då skär ljudet av ytterdörren genom tystnaden i mitt inre. Snabbt slänger jag tillbaka kniven i kökslådan, och springer upp på mitt rum och stänger in mig.

Jag är nio år, och allt inom mig är dött.

Den platsen har blivit en symbol för saker jag lämnat bakom mig. För skit jag tagit mig igenom, och saker som kunde blivit mycket värre.
Det finns många sådana platser, men jag antar att you'll always remember your first.

Jag har medvetet tagit omvägen därom en gång innan, men det är en helt annan historia.
Den gången var det för att jag mådde så grymt bra, och för att jag verkligen kände att jag verkligen levde igen.

Det är samma anledning den här gången.
Jag mår så oförskämt bra att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Det är så mycket som jag lämnat bakom mig, och nu bara är ett minne av en tragisk film där jag råkade spela huvudrollen.
Livet har rättat till sig enormt mycket, och jag känner verkligen att jag finns på riktigt. Dessutom så blir det bättre hela tiden!

Visst är det väldigt mycket känslor och upp och ner emellanåt. Jag har gråtit massor det senaste året, men det har nästan alltid varit bra tårar, och av bra anledningar.

Det finns så mycket saker, både från förr och nu, som jag önskar var annorlunda, men livet är jäkligt fint just nu!