I ran

Idag har jag sprungit.
-Och inte bara det. Jag gjorde det utan smink, och utan mina bröstproteser.

Jag har fått ett ryck, och försöker styra upp mitt liv. Ta tag i skolan, ta tag i lägenheten, och framförallt ta tag i livet.
Det ledde fram till att jag fick för mig att jag skulle börja springa. Det har jag dock haft för mig ganska länge, men det har alltid fallit på något. Nu var i alla fall dagen här, och jag bestämde mig för att jag skulle ut i slingan och svettas lite.

Problemet är ju bara att det inte är en så bra idé att ha smink på sig när man tränar. Det kommer att rinna och kladda, och jag kommer garanterat att torka svetten och ansiktet ur ansiktet, i anknytning till springandet.
Att bara det skulle vara problemet är dock en uppenbar lögn.
Mina bröstproteser är inte heller så jäkla bra till att motionera med, så de skulle jag också behöva avstå för att genomföra det här.

Jag stod ganska länge framför spegeln och försökte smälta min lekamliga uppenbarelse, innan jag fattade mod.

Efter ett tag insåg jag att vinsten med att gå ut och springa, och få min kropp att bli mer som jag faktiskt vill att den ska vara, fick överväga ångesten över att se ut som jag gjorde..

Sagt och gjort. Jag vågade mig ut.
Jag powerwalkade från hemmets trygga vrå ner till löpspåret, inte bara för att värma upp min stackars omotionerade kropp, utan även för att Lasse Åberg sagt att om man går snabbt och ler mycket, så märker inte folk att man är ful.
Nu log jag ju dessvärre inte så väldigt mycket.
-Jag satsade helt och hållet på hastighet i stället, och kände inte alls för att le mot någon. Jag ville mest försvinna så snabbt jag någonsinn kunde.

Väl ute i spåret joggade jag på ganska friskt. Kuperad terräng var det också.
Jojo! Inte illa för att vara första gången på jäkligt länge som jag var ute och motionerade.

Det var i alla fall jäkligt skönt att springa lite. Jag tror att jag ska fortsätta med det.
När man väl fått upp farten, så går hela hjärnkapaciteten åt att övertyga sig själv om att fortsätta röra sig frammåt, trotts att ens otränade kropp helst vill sätta sig på marken i stället.

Vi får se hur det går nästa gång, men jag hoppas att det blir lite lättare att stå ut med att vara osminkad och otuttad då, för idag var det jäkligt dysforiskt.