Idag har jag träffat Zimba. Han har mått bättre idag, men det är fortfarande oklart hur det kommer att gå. Hans öga är bättre, men han är i praktiken helt blind.
Trots det har han jagat sin boll, och han har gjort tricks.
Själv har jag mest lipat.
Det är så oerhört stort, och egentligen vackert, att få vara den, eller en av dem, som hjälper någon att avsluta sitt liv. Samtidigt är det enormt tungt. (Duh!)
Konsensus är ju dessutom helt uteslutet, efter som han själv inte kan förmedla vad han vill.
Ingenting är bestämt än. Jag hoppas fortfarande att hans öga ska läka efter det där såret, och att han ska kunna vara med ett tag till. Tyvärr är nog det ganska osannolikt.
Risken för inflammationer, och komplikationer, är vad jag förstår ganska stor, och det känns inte som ett alternativ att låta honom genomgå en operation till.
All den fysiska smärta, och den stress som en operation skulle medföra, tror jag inte att han skulle klara av en gång till.
Det är så oerhört svårt.
Jag sitter och toklipar, och tänker på allt fint vi gått igenom tillsammans. All den okomplicerade närhet vi delade. En av få spillror av ett tidigare liv, som jag faktiskt fortfarande vill hålla fast vid.
Kärnpunkten ligger i de första fraserna. |
|---|
lider med dig philip. <3
SvaraRadera