Några idiotiska utbristanden, och perplex fascination, var allt jag förmådde. Slötänkt, och allmänt efterblivet, är inte helt orättvisa uttryck för att beskriva mitt handlande.
Jag kommer framgent hävda att det berodde på mitt oförstörda sinne, och min återväxta oskuld, att jag var så illa lämpad att handskas med situationen.
Det är faktiskt så jag skäms över att jag inte gjorde mer av situationen, men nu blev det inte så. Om inget annat så har det onekligen öppnat en ocean av självreflexion för mig, och det är värt mycket, så tack.
Äta eller ätas, det är djungelns grymma lag.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar