Dear blog

Idag misslyckades jag i min mötesrutin, och glömde min adaptor till datorn hemma när jag gick till mitt föreningsmöte. Resultatet blev att vi var två om att dela sekreterarjobbet idag.
I praktiken innebär det att jag måste renskriva någon annans anteckningar senare.

För att trösta mig själv, och vinna självrespekten åter har jag suttit i 6 timmar och förbättrat min ekonomiska databas, och pulat och putsat med föreningens årsbudget.

Jag har ganska nyligen upptäckt hur spännande det kan vara att göra en årsbudget. Det är många saker att ta hänsyn till, och det finns mer än nog med funktioner att förbättra.

När jag tänker efter så är jag enormt lyckligt lottad som får chansen att hålla på med det här, och leva det liv som är mitt. (Irony Alert)

Efter de 6 timmarna, så passade jag på att se slutet på Enemy Mine. En Sci-Fi rulle från 85, som jag såg när jag var liten. Eller kanske rättare: Såg början på när jag var liten. Det finns nämnligen otäcka dödsmördarmonster i den, som bor under jorden, och kan sticka upp sina attacktungor ur marken, och fånga en utan att man har den minsta chans att undkomma. Eller nja.

Den var i alla fall tillräckligt läskig 85 (eller när den nu kan tänkas gått på svt) för att jag inte skulle våga se hela.
Men nu har jag åtgärdat detta med bravur. Jag vågade se hela! Eller kanske snarare: Jag orkade se hela..

Filmen i korta drag: Människor och drachs fightas. En människa och en drach störtar med sina rymdskepp på en öde planet. För att överleva måste de bli kompisar och samarbeta. Drachen blir gravid med sig själv, för det är så det går till hos drachs. Drachen dör vid förlossningen, för det är så det går till hos drachs. Människan måste uppfostra drach-ungen. Onda människor kommer till planeten och kidnappar drach-ungen, och skjuter människan. Människan vaknar upp på sin före detta rymdstation, men rymmer tillbaka till den öde planeten, för att rädda drach-ungen från de onda människorna. Människan räddar drach-ungen från de onda människorna, och åker till drachernas hemplanet för att recitera drach-ungens familjeförhållande.
En störtbra film helt enkelt.

En liten tur till Jenny hann jag med också. Det var najs, även om jag kanske inte var i mitt esse. Efter att jag fått skulden för att Lasse Holm och Canneloni Macaroni dundrade ut ur högtalarna (en inte helt orimlig misstanke, men i det här fallet felaktig), och några tappra försök av Jen att dra igång kalas medelst Leila K, så sjönk stämningen ganska fort.
Men det var najs ändå.

Skönt att i alla fall få slippa den ständiga frågan i barkön: Ska jag dricka en vodka-rohypnol för att nöja mig med mindre, och förbättra mina chanser att få ligga, eller ska jag dricka en gin & cyanid för att slippa alltihop?