Emo

En av de svåraste omställningarna är att faktiskt börja leva som att det fanns en framtid.
Det är jäkligt svårt att göra efter att ha stått ut med en dag i taget under väldigt lång tid.

Hindsight

Jag gick nyss igenom lite saker från förr. En dagbok och lite teckningar och bilder jag gjorde när jag var inne i min konstnärsperiod i början av 2000-talet.
Det slår mig så fruktansvärt hårt att varenda gång jag skriver dagbok så benämner jag mig själv som kvinna, och varenda gång jag målat ett självporträtt så har jag målat mig som tjej. Inga undantag.
Det går en röd tråd av kroppslig dysfori blandat med en helt enorm mängd uppdämd ångest genom allt jag producerat.
Inklämt bland allt detta är en massa skisser på kläder jag skulle sy till mig själv.
Gissa vad.
Det är uteslutande klänningar, kjolar, kappor, och andra traditionellt kvinnliga plagg..

Så här i efterhand är det helt ofattbart att jag inte lyssnade på de signalerna.
När jag tänker tillbaka på det, så är den enda minnesbilden kring det hela en sådan oerhörd kroppsdysfori att jag i stort sett förnekade att jag ens hade en kropp.
Allt handlade om hur jag kände mig inombords, och det levde jag efter.

Jag rakade hela kroppen, och varje gång jag visade upp den för någon annan i en intim situation så var det en bitterljuv önskan om att bli sedd för den jag faktiskt var.
Varenda gång jag hade sex med någon och mitt kön var inblandat i någon slags penetrationsakt var resultatet med väldigt få undantag en djup känsla av tomhet och isolering, undantryckt gråt, och förtvivlan.

När jag går igenom mina gamla saker är det nästan ofattbart hur jag kunde missa alla signaler som omgav mig.
Men så distanserad och främmande jag kände mig från min egen kropp, så kunde ju kroppen inte ha något med mitt känsloliv att göra. Kroppen ingick inte ens i min person. Den var något förträngt och bortglömt, som inte hade med mig att göra.

Eftersom det är 21:a oktober 2015 idag, så önskar jag att jag kunde få låna en viss DeLorean, åka tillbaka, örfila mig själv några gånger, och få mig att förstå att jag faktiskt har en kropp. Det är den här jävla skitkroppen, men den är min. Jag är transexuell, när ska jag fatta det? Det finns saker som kan göra det bättre, och det finns hjälp att få.
-Dessvärre lär det ju inte hända, så i stället sitter jag här, tolv år senare, och mår bättre än någonsinn och om två veckor så har jag gått på hormonbehandling i fyra månader.
Något som borde inträffat för länge sedan.

Min kropp känns mer och mer som en del av mig. Den är något viktigt. Något att ta hand om, och något att kännas vid. Den är inte perfekt, men den är min, och jag tänker göra det bästa med den.

Melancholy

Jag har nästan aldrig känt mig ensam, jag har nästan alltid känt mig isolerad...

Just nu har jag 29 års retroaktiv gråt att ta igen.
I'll be in my room...

TV-idea!

Jag fick just en lysande idé.

Jag gick och funderade en stund, och kom på en tv-programs-idé som skulle lösa en hel del problem i ett enda svepande hugg:
Nonsensdebatter i TV, populism, dålig källkritik, och public service som skjuter under mål varje gång.
Nja, nu kanske jag överdrev lite, men ändå..

Min programidé:

I stället för att rada upp politiker i en paneldebatt och förvänta sig att de ska ha något vettigt att säga om vilken flykting och integrationspolitik vi ska föra, så föreslår jag följande:
Rada upp politikerna och låt dem debattera hur man tar reda på vad som är en vettig flyktig och integrationspolitik!

Låt de stå där och ha sina åsikter för sig själva. Genom att koncentrera sig på metodiken, så riskerar man ju faktiskt att komma fram till något användbart, samtidigt som det är mer uppenbart när någon tänker fel, inte bara när man tycker att någon har fel åsikt. Det blir helt plötsligt relevant att angripa strukturen i meningsmotståndarnas argument snarare än deras åsikter. För en gångs skull skulle politikerna dessutom utgå från en gemensam grund, eftersom hela syftet är att hitta en vettig politik, inte att skrika högst att "Vår politik är vettig, er är skit!".

-Och det blir bättre!
Tänk nu att det finns expertkommentatorer i form av logiker och annat pack som faktiskt har insyn i vetenskapsteori, argumentation, och annat som kan vara bra att känna till när man ska ta reda på saker om verklighetens beskaffenhet.

Problematiken kring "Det får man ju inte säga i det här jälva landet" och "Normaliseringen av rasism" försvinner per automatik, eftersom fokus landar på metodiken kring hur man skaffar sig vettiga åsikter, och inte åsikterna i sig.

Dessutom så blir det kanske, som en bonus, uppenbart vilka av våra folkvalda som faktiskt kan tänka utan att ha otur.

Det behöver inte ens stanna vid flykting och invandrarpolitik. Tänk er representanter från de olika partierna i en TV-debatt försöka komma fram till vilka fenomen man faktiskt behöver ta hänsyn till för att komma till rätta med bostadsbrist, arbetslöshet, avfolkningen av landsbygden, eller vad det nu handlar om.

Mindre åsikter, mer metodik!
That's what I say!

Compliments

Jag är gift och så - men du är skitsnygg!

En herre har skrivit en krönika i HD, och Prettodekadens har svalt betet, och levererar en blogpost.

Krönikan går ut på att herren i fråga ibland träffar kvinnor som ger honom en wow-känsla när han pendlar, och att han gärna vill ge dem en komplimang, men han vet inte hur han ska kunna göra det utan att uppfattas som ett creep.
Det är oftast kvinnor som är "medium till ful-snygga" som han vill ge komplimanger, och han känner han att han i krönikan måste lägga till att han inte är "på jakt efter något och det handlar inte om att flörta!" eftersom han är lyckligt gift sedan 13 år.

Jag tänkte givetvis att jag skulle försöka ge en hjälpande hand.

Här följer Prettodekadens lilla komplimangskola!

Grattis! Du har träffat någon som berikat ditt liv på något sätt, så tillvida att du vill ge personen i fråga en komplimang. Gött!
Innan du levererar så fundera lite över följande:

1. Varför du vill ge en komplimang?
2. Är du verkligen säker på att det du ger är en komplimang?
3. I vilket sammanhang ger du din komplimang?


1
När du funderar över fråga 1, så fundera speciellt över om din önskan att ge komplimanger tenderar att vara riktad mot en specifik demografi.
Är det så att du väldigt ofta känner att du vill ge komplimanger till personer du uppfattar tillhöra ett specifikt kön, så finns det en inte helt obetydlig risk att din komplimang-iver är sexuellt betingad.
Detta är ännu mer troligt om du har en skala efter vilken du graderar personerna du vill ge komplimanger.
-Inget fel i det, men det kan vara bra att vara medveten om.
Självbedrägeri är en av de ljuvaste lasterna, men den borde förkastas likt förbannat.


2
Innan du ger din komplimang, så ställ dig frågan "Är det här verkligen formulerat som en komplimang?"
Vi har alla råkat ut för språkliga fadäser, och det är ju något vi borde sträva för att undvika.
En metodik man skulle kunna använda är att ställa sig frågan om ens komplimang kan omskrivas till något som liknar "Jag tycker att du är jävligt fuckable".
Om så är fallet, så ta dig en liten funderare på om det faktiskt är något som är lämpligt att säga, och om det är en komplimang över huvud taget.
I vissa distinkta situationer kan det vara toppen, men i många situationer är det tämligen olämpligt.

Var inte för generös mot dig själv när du utvärderar denna punkt.
Om du känner att du behöver komma med en disclaimer om att du har fast partner, inte är ute efter att flörta, osv, så se detta som en varningslampa, och lägg lite extra tid på att fundera över dina motiv.
-Du har ju själv insett att din komplimangs andemening mycket väl skulle kunna tolkas som att just du finner personen i fråga vara en värdig sexuell partner.


3
Det kan också vara bra att ägna en tanke åt i vilken situation du ger din komplimang. Detta är speciellt viktigt om din komplimang är något förskjuten i fuckable-riktingen i ett spektra av möjliga komplimanger.
Det är viktigt att insé att det är mindre lämpligt att springa ifatt någon på en mörk cykelväg för att tala om för hen att "jag ville bara säga att jag tycker du har väldigt fina ögon", än att göra detta på ett pendeltåg.

Glöm inte heller bort att det kan vara så att din komplimang är helt och hållet olämplig, oavsett var ni är, och hur ädla motiv du än har.

Lycka till!

Addendum

Vad är det jag försöker säga ovan?
Jag hör någon fnysa för sig själv att "Om man tilltalar någon i det offentliga rummet så blir man betraktad som våldtäktsman, men det får man väl inte säga i det här landet" så jag tänkte att jag skulle försöka motivera mig lite tydligare, och uppbåda en massa pedagogik för att få fram vad jag menar.

Here goes nothing!

A:
Bara för att någon får dig att reagera positivt, behöver inte det nödvändigtvis betyda att det är en komplimang att berätta det för personen i fråga.

Exempel: Att se någon beté sig märkligt kan förgylla ens dag, men det är inte nödvändigtvis en komplimang att få höra att jag tycker det är roligt att du betér dig så märkligt!
Exempel: Att träffa någon som ser skojjig ut kan vara kul, men det betyder inte att "Du gjorde verkligen min dag, du ser för dråplig ut!" är en komplimang.

B:
Att någons utséende faller inom dina sexuella preferenser är en sådan sak som skulle kunna falla inom ramarna för saker som kan förgylla din dag, men inte nödvändigtvis är en komplimang att säga till någon annan.
Faktum är att det enbart i vissa speciella situationer kan räknas som en komplimang att bli sexualiserad av någon annan. Speciellt om den som sexualiserar en är en främling.
I många fall kan det vara lika olämpligt som att säga något som innebär att någons utséende faller inom dina humoristiska preferenser.
Det beror dock givetvis på mottagaren om det uppskattas eller inte.

C:
Det kan vara lätt att vara blind för att ens komplimanger egentligen bara är sexualiserande kommentarer. För att testa om den är sexualiserande, så gör tankeexperimentet att säga den till någon som du absolut inte kan tänka dig att sexualisera:
-Din mamma, ett syskon, eller ett barn du inte känner. Anser du att din komplimang fungerar bra i det sammanhanget, så är det en ganska obetydlig risk för att den är sexualiserande.
Om du däremot aldrig skulle få för dig att säga den till någon som du inte vill sexualisera, så är risken ganska hög att den är sexualiserande. Enkelt eller hur?

Exempel på utsagor som är OK att säga till sin mamma, okända barn, och personer man inte vill sexualisera, och därmed har låg risk att vara sexualiserande:
Vad fina skor du har! Vilken tjusig hårfärg!

Exempel på komplimanger som inte är riktigt OK att säga till sin mamma, okända barn, och personer man inte vill sexualisera, och därmed har högre risk att vara sexualiserande:
Du är skitsnygg! Jag skulle vilja äta upp din rumpa! Du är så jävla läcker!

D:
Fundera en stund över hur du hade tagit emot samma utsaga från någon du inte vill ska sexualisera dig. Till exempel din mamma, eller någon som faller långt utanför dina sexuella preferenser.
Om du inte hade tagit utsagan som en komplimang om den levererades av en sådan person, så indikerar det att det förmodligen rör sig om en sexualiserande kommentar, och ingen egentlig komplimang.

E:
Bedöm efter bästa förmåga ifall det är lämpligt att dela med sig av utsagan, men gör inga som helst anspråk på hur mottagaren ska ta den.
Om vederbörande tar det som en komplimang och blir glad, så good 4 U both!
Om hen däremot blir irriterad och tar det som ett störande moment, så kan det mycket väl vara så att personen inte uppfattade att det var en komplimang att kvala in bland dina sexuella preferenser.


Blev det tydligare nu?

False Dilemmas

Personer som kastar falska dikotomier kring sig är något av min Nemesis.
Speciellt de som menar att man är allt för strikt och enbart ser världen i svart och vitt, när man anmärker att deras formulering är felaktig.

War & Cinnamon rolls

För 70 år och några dagar sedan så kapitulerade Tredje Riket för Sovjetunionen.

Eftersom jag är höggradigt intresserad av konflikten som i väst brukar kallas för Andra Världskriget, så tänkte jag att jag skulle skriva några rader om det. En av anledningarna är att jag stött på en del texter på sistonne, som försöker klura ut vem som egentligen vann kriget, och vem som bidrog mest.

Min cynism trogen, så kastar jag direkt ur mig att det är korkade frågeställningar som i stort reducerar miljoner människors livsöden, och en hel uppsjö med ideologier och realpolitiska entiteters strävanden, till ett glättigt sportevent mellan två storfavoriter.


Jag vet dock inte riktigt var jag ska lägga ribban för mitt lilla inlägg. Kanske blir det flera inlägg, kanske blir det bara det här.

Jag tänkte dock börja med att räkna upp några vanliga missuppfattningar som man kan fundera över på ensamma kvällar och helger:

• Den väpnade konflikten varade mellan 1939 och 1945.
  
  Faktum är att flera av staterna som var i luven på varandra redan stred eller hade stridit mot varandra på olika ställen i världen i olika proxy-krig.
  Till exempel Spanska inbördeskriget, kriget i Kina, och i Franska Sydostasien.
• Kalla Kriget började efter Andra Världskriget
  
  "If we see that Germany is winning we ought to help Russia, and if Russia is winning we ought to help Germany, and that way let them kill as many as possible."
  -Harry S Truman, 1941
• De som krigade var i huvudsak Tyskland, Sovjet, Frankrike, Storbritannien, USA, och Japan.
  
  Det klingar lite annorlunda med Tredje Riket/Stortyska Riket, Sovjetunionen, Franska kolonialimperiet, Brittiska Imperiet, USA, Japanska Imperiet, och Kinesiska Republiken.

Kanske så gör jag ett inlägg för var och en av punkterna ovan vid ett senare tillfälle.
Idag tror jag att jag nöjer mig med att göra en kaneldoftande liknelse, kring ett fånigt perspektiv:
-Vem som bidrog mest till att Tredje Riket besegrades.


Om det inte redan framgåt så vill jag upprepa att det är en fånig fråga att ställa, och att det är ett fördummande perspektiv på krig och politik, men eftersom den dyker upp titt som tätt så försöker jag bidra med min egna tvivelaktiga visdom på området.

Tänk dig kriget mot Nazi-Tyskland som ett kanelbullebak

Degen har blandats, knådats, jäst, delats, formats till bullar, och gräddats i Sovjetunionens kök, av Sovjet.
När bullarna är nästan klara kommer de västallierade och strösslar lite pärlsocker på dem, och hävdar bestämt att de bakat bullar.
En del av Frankrikes decilitermått blev smutsiga i processen, men hela Sovjetunionens kök är fullt med disk och det hänger degrester från taket.

Bullarna delas lika mellan alla som varit med och bakat, det vill säga att Sovjet får en fjärdedel, USA får en fjärdedel, Storbritannien får en fjärdedel, och Frankrike får en fjärdedel.
Dock bestämmer sig de Västallierade snabbt för att ha alla sina bullar tillsammans.

To be perfectly honest

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig inte det minsta lugnad av att föremålet för din personkult är en låtsaskompis med övernaturliga krafter.

Equal worth of all humans

På sistonne har mina bloginlägg handlat en del om visdomsbefriad visdom, och sådant. Idag tänkte jag att jag skulle ge mig på ett annat ämne som irriterar mig höggradigt.
Till viss del handlar det om det idiotiska fenomenet att man kan sälja vilken smörja som helst, bara förpackningen är snygg. Fast i det här fallet är förpackningen tre små ord som klingar fint tillsammans, och smörjan som ligger i förpackningen är någon slags så kallad etik eller något i den stilen.

Dagens orerande kommer alltså handla om det glättiga påståendet om allas lika värde.

Vid ett första ögonkast kan man bedåras av hur vacker tanken är från början. Alla människor är värda lika mycket, och förtjänar likabehandling.
Enda felet är att det är lögn och förtal, och att det är självbedrägeri och feltänk på hög nivå.
-Men det låter fint, och gör att man kan känna sig lite mer nöjd över hur accepterande och förstående man är som individ, att man minsann inte förtrycker någon, och att man är en ganska trevlig prick, samt att man inte behöver fundera så mycket mer över etik och moral.

Om man tänker efter en liten stund till, så skulle det ju faktiskt innebära att i en världsbild där alla människors har lika värde, så skulle det innebära att i ett tankeexperiment där man enbart kunde rädda en av två personer ur ett brinnande hus, så skulle det vara hugget som stucket vem man räddade, även om den ena var Hitler och den andra var ett spädbarn.

Förutom att tesen om allas lika värde är uppenbart falsk, så är det en bromskloss för att föra sitt etiska tänkande framåt. Tesen är så falsk att det många gånger är svårt att insé hur dum den är.
Den säger ingenting om hur man bör agera, på vilka grunder man bör agera, och den indikerar inte heller något man bör fundera mer över.
I bästa fall är det en ullig fluffig snuttefilt att dölja fördomar, oavsiktlig diskriminering, och personliga tillkortakommanden bakom.


Tvärt om, så tycker jag att olika människor har jäkligt olika värden. Jag vill diskriminera vissa människor, och jag vill inte att alla människor ska behanlas lika.

Till exempel så vill jag diskriminera personer som har våldtagit barn. Jag vill inte att de ska kunna röra sig i samhället på samma sätt som personer som inte våldtagit barn. De ska förmodligen inte kunna arbeta med samma saker som personer som inte våldtagit barn heller.
-Till exempel att ta hand om barn.

Det lämpligaste hade förmodligen varit att begränsa deras rörelsefrihet, och försöka rehabilitera dem på något sätt, och försöka få dem att inte vilja våldta barn.

Jag tycker dessutom det är dumt att låna ut pengar till en heroinist på samma premisser som en icke-heroinist.


Vad är det jag försöker komma fram till egentligen?

I stället för att gömma sig bakom floskler som det eviga mantrarabblandet om allas lika värde, så skulle jag önska att alla och envar började fundera över vilka grunder som är lämpliga att faktiskt diskriminera andra på.
Vi diskriminerar redan hejvilt oavsett om vi erkänner det för oss själva eller inte, så varför inte lägga lite tid på att fundera på i vilka fall det är berättigat?

Förhoppningsvis skulle det innebära att man inte var så van vid att gå emot sin egen moral, att man faktiskt reagerade när man gjorde det.
Inte att man kom med ursäkter om att "det är faktiskt inte det jag menar med lika värde", eller något annat värdelöst.
Kasta bort förpackningen och säg vad du menar från början!

Om inget annat så är det i alla fall ett konstruktivt utgångsläge, varifrån vi har möjighet att förbättra oss själva, och inte en snuttefilt att gömma oss bakom.

Daily Hitler

Bara för att...



Förvirrad?
Läs det här: Adolf Says

Adolf says

Ibland dyker det upp små visdomsord i vardagen. Det kan vara i en filofax om man är född några årtionden innan it-revolutionen, det kan vara via något socialt medium, eller bara en person med intellektuel aspiration.

Dock finner jag ofta att det finns få saker som är så visdomsbefriade som just visdomsord.

Jag har ganska länge gått och surat över hur korkade saker som får passera för visdom emellanåt, men har äntligen kommit på ett bra sätt att hantera saken. Tricket är helt enkelt att ändra sagesmannen.

Dels kan det få lite tragikomiska bisarra och inte helt politiskt korrekta humoristiska biverkningar, samtidigt som det är lätt att se om påståendet saknar en kvalifikator eller två, eller om man bara borde tänkt efter en liten stund till.

Det jag pratar om är helt enkelt att låtsas att det är Hitler som kommit med påståendet.

Som bekant så ska inte ett påståendes sanningshalt eller djupare innebörd vara beroende av vem som yttrat det, så känns det inte helt rätt när Hitler ger dig livsfilosofi, så är det filosofin det är fel på.

Now, go practice.

Burqa or Bikini?

Allt behöver inte vara så allvarsamt hela tiden. Därför tänkte jag att vi skulle leka en liten lek idag.
Det är frågesport på tapeten, så gnugga geniknölarna och skärp till dig nu, för det är dags för:

Burka eller Bikini!
Spelet går till så här:
Du får läsa ett antal vanligt förekommande argument och meningsyttringar om varför kvinnor ska bära minst ett visst klädesplagg, och din uppgift är att identifiera om klädesplagget som åsyftas är en bikiniöverdel eller en burka.
Simpelt eller hur?
Sakta i backarna! Du får fler poäng ju färre argument du behöver läsa innan du svarar.
-Bara du ser upp så att du inte svarar fel!

Allt klart?
Då spelar vi Burka eller Bikini!

Lycka till!

10 poäng	Kvinnan själv ska inte kunna fatta beslut om hon vill bära kläder som täcker mindre av kroppen än det här plagget, utan det ankommer på samhället att fatta beslut om det ska bäras eller inte i det offentliga rummet.
9 poäng	Det är för individens eget bästa som de ska bära plagget. Inte alla, men vissa individer kommer inte att kunna kontrollera sin sexualitet om de ser en kvinna utan plagget, och på så sätt utsätta individen för fara. Det är alltså för kvinnans egen skull som de måste använda plagget
8 poäng	Det har med traditioner att göra. Det finns vissa kulturella normer man måste respektera, vilket innebär att det här plagget ska användas.
7 poäng	Det finns faktiskt de som inte vill se random kvinnor fläka ut sina kroppar när de är ute och rör sig i offentligheten. Hemma får de klä sig som de vill, men inte offentligt.
6 poäng	Det är förnedrande för andra kvinnor att vissa kvinnor väljer att avstå plagget och visa upp sina kroppar helt ogenerat.
5 poäng	Det finns faktiskt gränser för vad man kan acceptera att behöva se av andra människor. En kvinna utan det här plagget är definitivt en sådan sak.
4 poäng	En kvinna utan det här plagget frestar och förleder i övrigt moraliska män så att de inte kan kontrollera sig.
3 poäng	Tänk på barnen! Det är vidrigt att de ska behöva se kvinnor som inte skyler sina kroppar med det här plagget.
2 poäng	Att det finns kvinnor som kämpar för att slippa vara tvugna att bära det här plagget är fånigt och missriktat. Kvinnor har redan massor med frihet, och någonstans måste man dra gränsen.
1 poäng	En kvinna utan det här plagget är en sexuell invit. Bär hon inte plagget innebär det att hon är lössläppt, saknar moral, och ligger med allt och alla.

Rätt svar kommer att publiceras vid ett senare tillfälle.

International Day of Fact-Checking

Idag är det första april. Det innebär att en större andel än vanligt av jordens befolkning lägger sig till med faktakoll och källkritik.

Som att det inte var en tillräckligt deprimerande tanke att det krävs en dag av medvetna lögner för att få vissa att fundera över sanningshalten i informationen de tar in, så tänk på följande:

Det finns personer som tycker att första april är lite jobbigt, eftersom de blir lurade. De längtar efter morgondagen, så att de kan slappna av igen.

Skillnaden är inte att man inte blir lurad i morgon, skillnaden är bara att man får reda på att man blir lurad idag.
-Om man verkligen inte ville bli lurad, så borde man snarare önska att folk som lurades medvetet, spred vidare andras felaktigheter eller egna missförstånd, eller annat osant, kunde klämma till med ett april april direkt efter den felaktiga informationen.
-Oavsett vilken jälva dag det är..

Au Naturel

Test results...

Ibland faller bitarna på plats så hårt att man blir lite tårögd.

Fick reda på lite testresultat från transutredningen häromdagen. Sedan grät jag en skvätt..

Den där insikten som sköljer över en när man börjar inse att andra människors huvuden inte är kopplade på samma sätt, och att de inte går igenom samma mentala processer när de tar sig an verkligheten.
Som att människor i allmänhet inte ständigt begränsar sin output eller kvalitetén på den efter situationen. Eller att mentala processer sker i en hastighet som är likvärdig eller lägre än vad man kan uttrycka i tal.

Anyways, slutsatsen av det hela är att jag under oerhört lång tid har begränsat mig själv. Som man känner sig själv känner man andra, så jag har antagit att andra gör lika dant.
Förmodligen kommer jag fortsätta begränsa mig själv på samma sätt som tidigare, men nu är jag i alla fall medveten om det, och att det inte är helt normalt att göra det.

Det är inte jag, det är du...

People and their opinions..

”Tiderna förändras men könen består. Somliga hävdar att kön är en social konstruktion. Låt dem intala sig det, för det är trots allt bara ett av tusen sätt att spjärna emot normerna”
Så inleds en fantastikst dum debattartikel på svt:s hemsida.
http://www.svt.se/opinion/article2699968.svt

Som valigt snubblade jag över det här skräpet på facebook, och var givetvis tvungen att skriva ett litet svar. Det är detta svar jag tänkte förära min läsarkrets med idag.

Håll till godo motherfuckers!

Det här är verkligen något av det sämsta jag läst. Inte för att jag inte håller med henne, utan för att texten inte säger något. Det är bara uppkastade ord utan sammanhang, som många gånger är direkt felaktigt, eller går emot det hon vill ha sagt.

För det första så öppnar ingressen med det logiska felet ekvivokation, där skribenten sammanflätar orden ”kön” och ”genus”. Kön är beroende av vilken typ av könsceller en individ producerar, medan genus - det ”sociala könet” är beroende av hur individen upplever sig själv.
Man kan givetvis mena att alla individer identifierar sig som ett av endast två alternativa genus, d.v.s. de klassiskt manliga och kvinnliga, och att hur man identifierar sig är direkt knutet till vilken sorts könsceller man producerar.
Det är i så fall ett påstående som det finns mycket evidens mot, då det finns många individer som identifierar sig på andra sätt.

Att påstå att genus inte finns är att påstå att alla individers upplevelser av sig själva är identiska, oavsett alla andra faktorer, som t.ex. vilken sorts könsceller man producerar.
-Vilket är precis tvärt emot det skribenten vill säga.

Samma sorts fel dyker upp senar i texten när hon skriver om crossdressing.
Den här gången ekvivokerar hon könsceller med maskulina och feminina könsuttryck.
Skulle hennes tes om att könscellernas avgörande betydelse för hur en person upplevs, vara sann, så skulle inte drag kunna existera. Eftersom de producerade könscellerna fortfarande är desamma, och det är de som avgör hur individen uppfattas - så skulle en betraktare inte uppfatta någon skillnad oavsett vilka attribut individen visar upp.

Attributens betydelse för hur individen uppfattas är en social interaktion, och därför evidens för att det finns socialt konstruerade aspekter av vad som upplevs som manligt och kvinnligt.

”De som kämpar för exakt samma regler för alla, de för en kontraproduktiv kamp för sin mångfald.”
Fundera lite över vilka områden det här uttalandet fungerar inom. Är det bara när det gäller genus, eller finns det fler sammanhang? Hur väl fungerar det i ekonomiska sammanhang? I juridiska?

Jag vet inte vilka som åsyftas med könskrigarna i slutklämmen, men oavsett vilka de är, så är jag emot att de vill tvinga andra att följa deras syn på vilka könsroller som är acceptabla.

Även om jag tycker att artikeln är riktigt dålig och full av logiska felslut, så verkar det som att både jag och skribenten i slutändan tycker det är fel att andra ska bestämma över en individs egna personliga identitet och vilka uttryck den tar.

Ps.
Könen har inte funnits sedan arternas uppkomst, utan är ett långt senare påfund. Det finns arter där samma individ har olika kön (alltså inte genus) under olika perioder i livet, och det finns arter som har två kön samtidigt. Det finns även arter som förökar sig helt asexuellt, och därför inte har något kön alls.

Grades from fourth grade

Betyg från fjärde klass säger du?
Jag kontrar med betyg så länge som du har rösträtt!

Bara lek med tanken:
Varje gång du ska rösta, så måste du göra nationella prov i några väl valda ämnen. Säg matte och samhällskunskap till exempel.
För att få ditt röstkort så måste du ha gjort proven. Ditt resultat spelar ingen roll, bara att du faktiskt gjort dem.

Sedan får du hem ditt betyg för mandatperioden, och ditt röstkort.

Inte nog med att du själv får betyg över hur bra du behärskar ämnen som är lämpliga att behärska när man ska vara med att välja vilka som ska styra landet, utan man kan dessutom koppla informationen till vilken kunskapsnivå varje partis väljare ligger på.
Dessutom så täpper man kanske till den där generationsklyftan som byggs upp då bara kidz och studenter får känna på pressen att prestera kunskapsmässigt inom områden man inte riktigt behärskar.

Tänk på vilka mereffekter det skulle ge när parti X inser att de har de mest outbildade väljarna i Sverige. Eller för all del när alla andra inser att de mest outbildade röstar på ett visst parti.
-Frågan är om det är ett incitament att öka anslagen till skolan, eller att minska dem.


Och en helt annan fråga som jag funderat över på sistonne:
Finns det ett ord för när man inte riktigt kan avgöra om man själv är ironisk eller inte?

Tolkningsföreträde

Det här med tolkningsföreträde är inte riktigt min grej. Inte alls. Faktum är att jag tycker det är en ganska korkad grej. Förhoppningsvis välmenande, men dum, innehållslös, kontraproduktiv, och intellektuellt tvivelaktig.

Innan jag kastar ur mig fler omdömen om fenomenet kanske jag ska ta mig tiden att i alla fall svepande definiera vad det är jag raljerar mot:

Tolkningsföreträde - Att en entitets(person/grupp/demografi/funktion/whatevah) tolkning av ett fenomen(situation/händelse/struktur/whatevah) per definition är giltig, på grund av en eller annan anledning.

Helt enkelt ett stjärnstopp som kan användas efter att man fått tvåsiffrig ålder.
När jag skrev det här så insåg jag till min förskräckelse att uttrycket stjärnstopp inte är så allmänt känt som jag trodde. Det verkar faktiskt tämligen begränsat i både tid och rum, men skit i det. Det är ett non plus ultra, som användes i min barndom när man skulle överträffa varandra i verbala tävlingar.

Om det gällde att ha flest av någonting, så kunde man åberopa "stjärntals" som i att jag har stjärntals med pengar, och därmed försäkra sig om att man hade mest pengar av alla. Om man ville förhindra någon annan från att vinna ett så sofistikerat meningsutbyte som att upprepa sina motstående ståndpunkter så kunde man belägga meningsutbytet med ett stjärnstopp enligt följande exempel:

person A: -Jo!
person B: -Nej!
person A: -Jo!
person B: -Nej!
person A: -Jo!
person B: -Stjärnstopp! (Så det så!)

I det här fallet betyder stjärnstoppet att person B säger "Nej!" stjärntals gånger. Eftersom barn av ensiffrig ålder har ganska dålig koll på uppräknerliga mängder, oändligheter, och kardinalitet, så är det först till kvarn som gäller. När någon väl sagt stjärnstopp så är diskussionen över. Det går alltså inte att kontra ett stjärnstopp med ett annat stjärnstopp åt andra hållet (i det här fallet stjärntals med Jo!).

Efter den här lilla utläggningen om vad stjärnstopp betyder, så torde det stå klart för läsaren att stjärnstopp helt enkelt är ett intellektuellt trick för att dölja för sig själv att man stoppat fingrarna i öronen, eftersom meningsmotståndaren per definition inte kan ha något vettigt att komma med efter att stjärnstoppet lagts.

På precis samma sätt finner jag att tolkningsföreträdet används. Dock är det så att tolkningsföreträdet är något mer avancerat. Det är trots allt ett intellektuellt självbedrägeri för personer med tvåsiffrig ålder.

Detta består i att så fort den magiska besvärjelsen uttalats så upphör den ursprungliga meningsskiljaktigheten per definition att existera, men samtidigt så uppstår en metadiskussion om vem som har makten att använda tolkningsföreträdet.
Till skillnad från stjärnstoppet så kan man på nytt använda tolkningsföreträdet på den nya metadiskussion som uppkommit, och därmed blockera intellektuellt utbyte i N dimensioner.

Ok. Nu har jag raljerat och bjudit på både latin och matte-referenser. Finns det någon poäng egentligen?

Mitt stillsamma förslag är att man slutar använda begreppet tolkningsföreträde och i stället börjar använda det betydligt mer konstruktiva (och sådeles osexiga) utvärderingsföreträde.
Den mening jag vill ge till detta fantastiska begrepp är att i stället för att entitetens tolknings giltighet har förtur, så ska entitetens tolkning utvärderas först. Detta flyttar fokus från att entiteten per definition har rätt, till att entitetens perspektiv är prioriterat, och därför ska vara det första att utvärderas.
Det är fortfarande möjligt att entitetens tolkning är helt felaktig, andra perspektiv är inte nödvändigtvis ogiltiga, och man har inte låst positionerna i diskussionen, och kan därför föra den frammåt.
Helt jävla superbra.

-Och om nu någon påtalar att även utvärderingsföreträde möjliggör meningsskiljaktigheter i N dimensioner, så vill jag i första hand säga att ja, så är det ju. Men de N olika ståndpunkterna är inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande, även om de alla förtjänar att behandlas och tas på allvar ända tills de kan förkastas på rationella grunder.

Om denna någon fortfarande inte är nöjd med svaret, så ska vederbörande ha klart för sig att hen läser en bitter och raljerande blog i ett obskyrt hörn av internet, och att jag minsann har tolkningsföreträde när det gäller hur rätt jag har.

Charlie?

Är det bara jag som tycker att det är ganska ovärt och intetsägande att vara eller inte vara den där Charlie?

Det mest konstruktiva borde väl vara att diskutera vilka anledningar som är bra anledningar att inskränka absolut yttrandefrihet, eftersom jag är övertygad om att ingen, eller väldigt få, av oss faktiskt tycker att absolut yttrandefrihet är en bra grejj.

Själv känner jag att spridande av barnpornografi, sjukvårdsjournaler, och information om hur man bygger ett mjältbrandsvapenlaboratorium i sin källare, inte nödvändigtvis ska vara skyddat av yttrandefriheten.
Vad jag är övertygad om är dock att alla inskränkningar i grundläggande rättigheter måste vila på någon form av vetenskaplig grund.

Utan den vetenskapliga grunden så ser jag ingen anledning att göra skillnad på, de inte allt för hypotetiska exemplen;
att förbjuda spridandet av bilder på barn som våldtas eftersom de åsamkas lidande och får sina liv förstörda,
eller att förbjuda spridandet av bilder hädelser som inom en eller annan religion åsamkar lidande och förstörda liv genom att de som inte gör något åt situationen hamnar i ett eller annat helvete.

Disclaimer:
Nu ska inte det här tolkas som något som är specifikt emot islam, eftersom det är det som varit på tapeten senast. Det kan precis lika gärna vara uppmaningar till folkmord, eftersom folkslag utan eget land inte har någon andemässig koppling till jorden och därför parasiterar på den ariska folksjälen, eller något annat dumt.

Förresten så för jag ett liknande resonemang angående kroppslig integritet.
Till exempel har jag alltid tyckt att det varit osmakligt och vidrigt att skära i andra personers könsorgan utan deras medgivande, för att något övernaturligt väsen, vars existens inte är underbyggt av bevis, tycker det är en bra idé.

För övrigt skulle det fortfarande vara vidrigt även om det skulle vara ställt bortom allt rimligt tvivel att ett sådant väsen med stark fobi mot intakta könsorgan existerade.