Hindsight

Jag gick nyss igenom lite saker från förr. En dagbok och lite teckningar och bilder jag gjorde när jag var inne i min konstnärsperiod i början av 2000-talet.
Det slår mig så fruktansvärt hårt att varenda gång jag skriver dagbok så benämner jag mig själv som kvinna, och varenda gång jag målat ett självporträtt så har jag målat mig som tjej. Inga undantag.
Det går en röd tråd av kroppslig dysfori blandat med en helt enorm mängd uppdämd ångest genom allt jag producerat.
Inklämt bland allt detta är en massa skisser på kläder jag skulle sy till mig själv.
Gissa vad.
Det är uteslutande klänningar, kjolar, kappor, och andra traditionellt kvinnliga plagg..

Så här i efterhand är det helt ofattbart att jag inte lyssnade på de signalerna.
När jag tänker tillbaka på det, så är den enda minnesbilden kring det hela en sådan oerhörd kroppsdysfori att jag i stort sett förnekade att jag ens hade en kropp.
Allt handlade om hur jag kände mig inombords, och det levde jag efter.

Jag rakade hela kroppen, och varje gång jag visade upp den för någon annan i en intim situation så var det en bitterljuv önskan om att bli sedd för den jag faktiskt var.
Varenda gång jag hade sex med någon och mitt kön var inblandat i någon slags penetrationsakt var resultatet med väldigt få undantag en djup känsla av tomhet och isolering, undantryckt gråt, och förtvivlan.

När jag går igenom mina gamla saker är det nästan ofattbart hur jag kunde missa alla signaler som omgav mig.
Men så distanserad och främmande jag kände mig från min egen kropp, så kunde ju kroppen inte ha något med mitt känsloliv att göra. Kroppen ingick inte ens i min person. Den var något förträngt och bortglömt, som inte hade med mig att göra.

Eftersom det är 21:a oktober 2015 idag, så önskar jag att jag kunde få låna en viss DeLorean, åka tillbaka, örfila mig själv några gånger, och få mig att förstå att jag faktiskt har en kropp. Det är den här jävla skitkroppen, men den är min. Jag är transexuell, när ska jag fatta det? Det finns saker som kan göra det bättre, och det finns hjälp att få.
-Dessvärre lär det ju inte hända, så i stället sitter jag här, tolv år senare, och mår bättre än någonsinn och om två veckor så har jag gått på hormonbehandling i fyra månader.
Något som borde inträffat för länge sedan.

Min kropp känns mer och mer som en del av mig. Den är något viktigt. Något att ta hand om, och något att kännas vid. Den är inte perfekt, men den är min, och jag tänker göra det bästa med den.