Poor napping habits

I fredags, efter en väldigt fin kväll med bra människor, bra mat, gott om sangria, och en rätt bra blandning av pop och synth, så gick jag hämningslöst in i min festivaljobbchefsroll.

Efter ett antal år med chefande och arbetsledande på festival, så har jag tränat upp ett visst mind-set och en viss personlighet, som jag gått in i när jag tagit mig an mina volontärer. Fram till i lördags så har det alltid varit något som jag mer eller mindre gått in i medvetet, för att få arbetet att flyta på bra, och för att försöka vara en bra chef över dem som jobbat under mig.
Den här gången så kom det över mig utan att jag hann blinka.

En vinglig och stapplande yngling snubblade på trottoarkanten till spårvagnshållplatsen, stöp i backen, och lade sig sedan på spåret för att däcka och vila till sig.
En sjukt ovärd situation. Att spårvagnen som väntades komma alldeles strax dessutom kom från en kurva med minimalt med chanser att se att det ligger en idiot på spåret, gjorde ju inte saken bättre.

Ganska mycket folk stod vid hållplatsen, men ingen reagerade. En del tittade lite trött på alko-kadavret, som snart skulle bli grovstyckat medelst spårvagn, men inte mycket mer än ögonbryn lyftes för att göra något åt situationen.

Det tog inte många sekunder innan jag var helt inne i min festivalroll, och stegade fram till människohögen på spåret, och samtidigt som jag tog ett bra grepp om kroppen fordrande begärde att en person som stod i närheten skulle hjälpa mig att få upp den från spåret.
Nästan direkt kom han fram och började hjälpa mig lyfta bort vad som visade sig vara en kompis till honom, från spåret.

Det kanske låter som någon skitgrej eller något som hade hänt ändå, men det var en ryggradsreaktion från min sida, och jag gick helt in i min roll som gammal festivaljobbare.
Jag är faktiskt ganska stolt över det. Det är en skön känsla att veta att man i en situation som ganska snart kunde sluta i dödsfall lyckades agera resolut, och dessutom få andra att reagera med mig.
Det är dock fruktansvärt märkligt att se så många människor stå overksamma när det är övertydligt att någon kan dö ganska snart om ingen reagerar.

I'll miss you

Det är först nu som det börjar sjunka in att jag inte kommer att få se dig på hela sommaren.
Jag kommer att sakna dig väldigt mycket, och det kommer att göra ont.

Oh you charmig men...

Var på väg till lite parkhäng med några vänner igår.
Jag hade hoppat av spårvagnen och skulle möta upp mina vänner, för att avnjuta en vegansk sallad och lyssna på kassettbandsburen italo-disco och goth.

Jag promenerade över Kungsportsbron, och var allmäng glad.
Det höll inte i sig så länge..


Tre tveksamt charmanta herrar kom emot mig på linje, och bredde ut sig mer och mer, och blockerade därmed i stort sett min väg frammåt, trots att bron är ganska bred.
När de var helt nära stannade de till och tog upp kondomer som de viftade menande med, samtidigt som de fällde djupa och insiktsfulla kommentarer om min person.
De förde sig utomordentligt belevat och skrattade gott åt sina idiotiska och humorbefriade upptåg.

En mur av kött och bortslösad biomassa blockerade således min väg och jag kunde inte riktigt avgöra om deras intention var att håna, och/eller försöka scorea.
Förmodligen var det ett av de där tillfällena som var på skojj, ända tills någon nappar, och då är det helt plötsligt på allvar.
[Insert Schrödinger joke here]

Jag använde mina ninjaskills och lyckades vigt och smidigt smita förbi dem, men inte helt utan att mitt goda humör var en aning naggat i kanterna..

Därefter fick jag mitt parkhäng, min italo, och mina sojabönor.

Medial Tibial Stress Syndrome

Vissa av er såg det här inlägget komma på flera mils avstånd. Andra som inte är lika bevandrade i motionens och löpträningens skola, är däremot lite tagna på sängen.
Jag själv är kanske inte så överraskad, men lika naivt insiktsdrabbad som någon som försöker flyga genom att flaxa med armarna samtidigt som de hoppar ut för ett stup, och halvvägs ner inser vad de håller på med.

Jag har helt enkelt skaffat mig en smärre benhinneinflammation. Skoskav har jag dessutom..
Min annars tämligen böjliga kropp har blibit avsevärt mer kylskåpslik i sin rörlighet efter mitt lilla löpäventyr. Speciellt smalbenen har fått stryk.
Jag har varit duktig och stretchat, flexat, och fortsatt att öva upp min rörlighet, men det gör ganska ont att gå ibland.
Det har avtagit avsevärt, men de första stegen efter en stunds orörlighet är lite besvärliga.

Gnäll, gnäll, och åter gnäll.

Det är inget annat att göra än att bita ihop, och försöka hitta andra sätt att träna, tills det här eländet gått över.
Jag skyller helt och hållet på att jag gick ut för hårt, och sprang alldeles för snabbt, i alldeles för kuperad terräng.
Strunt samma! Jag är fortfarande nöjd över mitt lilla löp, och att jag kommit igång med träningen igen.
Jag ska bara försöka att inte göra mig själv illa i framtiden..

I ran

Idag har jag sprungit.
-Och inte bara det. Jag gjorde det utan smink, och utan mina bröstproteser.

Jag har fått ett ryck, och försöker styra upp mitt liv. Ta tag i skolan, ta tag i lägenheten, och framförallt ta tag i livet.
Det ledde fram till att jag fick för mig att jag skulle börja springa. Det har jag dock haft för mig ganska länge, men det har alltid fallit på något. Nu var i alla fall dagen här, och jag bestämde mig för att jag skulle ut i slingan och svettas lite.

Problemet är ju bara att det inte är en så bra idé att ha smink på sig när man tränar. Det kommer att rinna och kladda, och jag kommer garanterat att torka svetten och ansiktet ur ansiktet, i anknytning till springandet.
Att bara det skulle vara problemet är dock en uppenbar lögn.
Mina bröstproteser är inte heller så jäkla bra till att motionera med, så de skulle jag också behöva avstå för att genomföra det här.

Jag stod ganska länge framför spegeln och försökte smälta min lekamliga uppenbarelse, innan jag fattade mod.

Efter ett tag insåg jag att vinsten med att gå ut och springa, och få min kropp att bli mer som jag faktiskt vill att den ska vara, fick överväga ångesten över att se ut som jag gjorde..

Sagt och gjort. Jag vågade mig ut.
Jag powerwalkade från hemmets trygga vrå ner till löpspåret, inte bara för att värma upp min stackars omotionerade kropp, utan även för att Lasse Åberg sagt att om man går snabbt och ler mycket, så märker inte folk att man är ful.
Nu log jag ju dessvärre inte så väldigt mycket.
-Jag satsade helt och hållet på hastighet i stället, och kände inte alls för att le mot någon. Jag ville mest försvinna så snabbt jag någonsinn kunde.

Väl ute i spåret joggade jag på ganska friskt. Kuperad terräng var det också.
Jojo! Inte illa för att vara första gången på jäkligt länge som jag var ute och motionerade.

Det var i alla fall jäkligt skönt att springa lite. Jag tror att jag ska fortsätta med det.
När man väl fått upp farten, så går hela hjärnkapaciteten åt att övertyga sig själv om att fortsätta röra sig frammåt, trotts att ens otränade kropp helst vill sätta sig på marken i stället.

Vi får se hur det går nästa gång, men jag hoppas att det blir lite lättare att stå ut med att vara osminkad och otuttad då, för idag var det jäkligt dysforiskt.

Azum!

Tänkte bara säga att jag återvänt från min korta turné nere i Skåne.

Det har varit riktigt bra dagar!
Jag har träffat familjen och kalasat med dem. Jag har träffat fina vänner som jag inte sett på flera år, i två omgångar:
En i den Nordskånska hålan, och en i den Sydskånska storstaden.

Det har varit grillning och feministiska diskussioner. Hasse och Tage, och matteprat.
Parkhäng med både nuvarande och blivande småknoddar, och de som satt/sätter dem till världen. Fintobak och kinesisk fulsprit. Nya bekantskaper och gamla vänner.
En ruggigt bra vistelse helt enkelt, även om jag varit ganska sliten idag.

Nu är jag dock tillbaka i hemmets lugna, men kaotiskt stökiga, vrå.
-En av de sista sakerna jag försökte företa mig innan jag gick ut på äventyr förra torsdagen var att börja sy en kjol, som jag var tvungen att överge halvvägs, för att jag blev inbjuden på grillsamkväm.
Nu är det alltså belamrat med textil, trådar, symaskiner, tvätt, packning, och annat smått och gott, lite överallt i lägenheten.

Det får bli morgondagens projekt att försöka styra upp det där...


P.s.
Jag fick ett Tack! för att jag introducerat en vän för mesostens angenämligheter för flera år sedan. Förmodligen är det första gången någon tackat mig för att jag introducerat dem för en viss ost, men jag hoppas att det inte blir den sista.


P.p.s.
Jag har ju skrivit om mina kåtvallningar innan, och hur min kropp reagerar på helt nya sätt på stimulans..

Sex toy of the ages, or at least the day..

Jag åkte buss hem från Malmö, och i hela timmen mellan Malmö och Helsingborg satt jag mer eller mindre ofrivilligt och skruvade på mig och gned mig mot sätet för att vibrationerna från bussen gjorde fantastiska saker med mig.
-Pirrande, värmande, och lite krampande, känslor och sammandragningar strålade ut i resten av kroppen från underlivet..

Jag försökte att ignorera det, sitta stilla, och beté mig som folk, men det gick knappt.
Som tur var så satt jag nästan sist i bussen, så jag tror inte att någon såg mig..
Ska det vara så här?

Det är i alla fall jäkligt skönt (på många plan), och jag är väldigt glad att jag får uppleva det här. Dock hade det ju varit gött att kunna kontrollera det lite.
Jag har ju varit med om något liknande innan, när det var den första puberteten, men då var det mest förknippat med ofrivillig erektion (vilket jag är lyckligt förskonad från nu), ångest och elände, och definitivt ingenting som var skönt på något sätt..

Estrogen is one helluva drug

Runaway

Jag är tillbaka i staden där jag växte upp.
Det finns många bra minnen härifrån, men nästan inga av dem är från när jag växte upp. Jag har bott här en alldeles för stor del av mitt liv, och jag är så glad att jag äntligen kommit härifrån.
Anledningen till att jag är tillbaka, är för att jag firat min fars 60-årsdag, och för att hälsa på fint folk som jag träffar för sällan.

Men.. Det finns så mycket inpyrd smärta i den här förbannade asfalten.
-Så många tårar som runnit ut i smusten på marken.

På väg hem från några vänner i natt, så tog jag en omväg om en av de värsta platserna i mitt liv.
En av cykelparkeringarna på grundskolan jag gick på när jag var liten.

Det är platsen där jag först insåg hur ensam jag var, och hur billig underhållning mitt liv var för andra. Det är platsen där den enda personen jag faktiskt kallade vän, misshandlade mig tillsammans med några så kallade klasskamrater.
Det är platsen där mitt liv tog slut, och det var där jag insåg att det inte var värt att stå ut längre.

En stund efter att jag lyckats slippa ifrån dem, så står jag i köket i mitt föräldrahem med en kniv med spetsen pressad mot magen.
Jag känner ingenting längre.
Jag trycker den allt hårdare mot mig, och ska precis kasta mig framåt så att jag blir fri, men då skär ljudet av ytterdörren genom tystnaden i mitt inre. Snabbt slänger jag tillbaka kniven i kökslådan, och springer upp på mitt rum och stänger in mig.

Jag är nio år, och allt inom mig är dött.

Den platsen har blivit en symbol för saker jag lämnat bakom mig. För skit jag tagit mig igenom, och saker som kunde blivit mycket värre.
Det finns många sådana platser, men jag antar att you'll always remember your first.

Jag har medvetet tagit omvägen därom en gång innan, men det är en helt annan historia.
Den gången var det för att jag mådde så grymt bra, och för att jag verkligen kände att jag verkligen levde igen.

Det är samma anledning den här gången.
Jag mår så oförskämt bra att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Det är så mycket som jag lämnat bakom mig, och nu bara är ett minne av en tragisk film där jag råkade spela huvudrollen.
Livet har rättat till sig enormt mycket, och jag känner verkligen att jag finns på riktigt. Dessutom så blir det bättre hela tiden!

Visst är det väldigt mycket känslor och upp och ner emellanåt. Jag har gråtit massor det senaste året, men det har nästan alltid varit bra tårar, och av bra anledningar.

Det finns så mycket saker, både från förr och nu, som jag önskar var annorlunda, men livet är jäkligt fint just nu!

Fail

Du vet det där jag avslutade förra blogposten med?

Det gick 8 dagar innan jag fyllekräktes i en popcornskål hemma hos någon jag tycker väldigt mycket om, innan vi hade trevande fyllesex...