No true Scotsman

Jag har precis fått utlopp för min masochistiska läggning genom att tvinga mig själv till obehagliga övningar.
Just det! Jag har sett ännu ett SVT-program med dokumentära ambitioner...

Av någon anledning har jag tagit mig igenom första delen av Fittstim - Min kamp.
Min första tanke är att det inte är helt olikt The Blair Witch Project, min andra att programmet belyser en nonsensfråga som bara är viktig om man lever i en mediestyrd konformokrati, min tredje är att visst fan! Vi lever ju i en mediestyrd konformokrati, och slutligen slås jag av hur billiga och oärliga trix man använder genom hela eländet.

-Som vilket samhällsdebattprogram som helst alltså.

---

"Jag heter Belinda Olsson, och jag har länge kallat mig feminist. Jag är på väg hem till den svenska feminismens okrönta drottning, och jag fasar för mitt uppdrag. (Muuu)
Jag tror på rättvisa mellan könen, men ska ifrågasätta om feminismen är på rätt väg.
-Som en katolik på väg till påven för att håna hans kyrka."

Sålunda inleds dagens program.

Jag heter X.
Jag bedömer mig själv att tillhöra gruppen Y.
Gruppen Y leds av en okrönt drottning.
Jag fasar för för konsekvenserna av mitt möte med henne.
Jag hyser den konkreta åsikten Z.
Jag ska kontrollera om andra personer som bedömer sig tillhöra gruppen Y, hyser åsikter och agerar på ett sätt jag bedömer inte borde finnas inom gruppen Y.
Jag jämför mig med en ikonoklast.

Här hade vi kunnat stanna.. Redan nu är det uppenbart att du tycker att feminismen inte är på rätt väg.
-En fullt respektabel åsikt, som jag gärna hade hört mer om. Det är inte säkert att jag håller med dig, men jag hade i alla fall uppskattat att få höra dina motiv och anledningar. Tyvärr får jag inte göra det. Någon gång under programmet.

Till dramatiska och ödesmättade toner, med kråkor och vindsus, samt en tung suck, rings det på hemma hos Gudrun Schyman.
-Som blir uppenbart förvånad av att Belinda dyker upp, utan att ha avtalat någon specifik tid.
Fika intas, och Belinda släpper loss en tirad av åsikter.
Själv vaggar jag fram och tillbaka, och försöker gömma mig för det första av flera billiga filmtekniker.

Vad sägs om den här godingen?

Belinda:	"_ _ _Jag tycker ibland att dagens feminism är väldigt självcentrerad och väldigt ego. (En klocka börjar slå i bakgrunden) -Och därför har jag tänkt att jag vill undersöka feminismen och sätta den på prov och se så att den, se så att den håller"
Gudrun:	Oj! (klipp till nästa scen)

Mitt problem med den här.. Inte dokumentären.. Vad det nu är för något.. -Åsiktsskildringen!
Är att den inte motiverar sig på något sätt.
Agendan är uppenbart att säga att feminismen är inne på fel spår. Men man säger aldrig varför. I stället insinuerar man att dagens feminister inte är mycket mer än tokstollar som betér sig irrationellt.

Feminism är för mig ett symbolord som används för att på ett ganska trubbigt, men snabbt sätt, redogöra för en persons åsikter inom ett visst spektrum.
Lite som att säga att man gillar de ultimata dance-hitsen från 90-talet.
Att titta på Fittstim - Min kamp är som att lyssna på någon som i en timme orerar över att Dj Bobo inte borde få vara med på samlingsplattan, och att de som tycker annorlunda är fåniga.

Det hela blir en nonsensdiskussion som går ut på att fastställa vad som är riktig feminism, och vilka åsikter som får rymmas under den benämningen, i stället för att undersöka hur pass väl eller illa underbyggda dessa åsikter är.

Tekniken med vilken man för denna nonsensdiskussion är billiga dramaturgiska knep, samt förringande och förlöjligande av andras åsikter utan att för den delen analysera dem.