Har feminismen spårat ur?

Jag har ju redan börjat skriva om feminism och annat relaterat, så varför inte fortsätta?
Om inget annat så producerar jag ju i alla fall inlägg för en gångs skull, och om jag dessutom får slänga ur mig lite politiskt gnäll, så är det bara win win.
-Förbered dig på bitter moralkaka!

Jahaja. Frågeställningen är alltså

Har feminismen spårat ur?

Men efterson det är titeln på detta inlägg, så antar jag att du redan är medveten om det.

För det första:
Vad i helvete är feminism, och har det ens potential till att spåra ur?

Ja, vad är egentligen feminism, förutom ett överutnyttjat moraliskt högland där var och varannan politiker försöker jaga väljare?
-Givetvis undantaget de politiker som jagar väljare som ser feminismen som en förfallen träskmark där könsskillnaderna suddas ut, och den enda fasta marken under fötterna är vetskapen om att det var bättre förr.
För dessa torde feminism fungera lite mer som en del i det jaktdrev av värderingar som tillkommit efter 1950, vilket skrämmer upp väljarkåren och får dem att springa rakt mot den del av det politiska spektrat där de konservativa politikerna ligger i bakhåll.

För att försöka innefatta så många uppfattningar om feminismen som möjligt, så skulle jag vilja sammanfatta den ungefär så här:
En politisk ideologi som strävar efter att icke-maskulina individer åtminstonne ska ha samma sämhälleliga förutsättningar som maskulina individer
Jag vet inte om det är en bra summering, men jag har täckt in både dem som tycker att feminismen vill ge kvinnor större rättigheter än män, och de som menar att feminism vill ge personer utan maskulint socialt kön samma rättigheter som medelålders vita män.

...Och poängen är...
Att feminism må vara dåligt definierat, och vara jäkligt öppet för individuell tolkning, men det är fortfarande en ideologi.
-En vision och en tanke om hur samhället borde vara organiserat.

...och?
Som sådan kan den inte spåra ur på annat sätt än om man ändrar sin tolkning av begreppet i sig.
Om man definierar om betydelsen av ordet, så kan man tycka att den nya definitionen är mer urspårad än den föregående, men det är inget som är till följd av det ordet betecknar.
Feminismen kan vara urspårad redan från början till följd av den definition man väljer att använda sig av, men att sätta samma namn på ett annat fenomen, och genom ekvivokering hävda att nu har feminismen spårat ur, är bara dumt.


Vad är det vi pratar om egentligen då?
Som det byråkratiska sälle jag är så lyckas jag bara tolka frågan i titeln på detta inlägg meningsfullt (personal incredulity, någon?) om man väljer att förstå feminism, som inte bara en ideologi, utan även som en metod att nå ett mål.

Just det. Mål och medel, som inte nödvändigtvis står i första kapitlet i stora boken om hur man gör saker rätt, men definitivt ingår i grundkursen.
Det är givetvis dumt att kasta ihop både mål och medel under samma term, och det gör att det blir oerhört mycket svårare att föra en produktiv konversation kring ämnet.

Jag menar: Det är problematiskt redan när vi diskuterar den rent ideologiska aspekten av feminismen på grund av avsaknad av stringens, men att under samma term baka in de olika sätt man skulle kunna nå de ideologiska målen gör diskussionen så grumlig att det kan döda vilket ämne som helst.
Det är nog så problematiskt att inte ha samma ordförståelse när man diskuterar, men om situationen är sådan att den förvirringsmässigt är i stort sett analog med att man inte vet om ett ord ska förstås som ett substantiv eller ett verb, så har man enormt dåliga förutsättningar för att samverka.

Men nu var det metoden, och den kan givetvis spåra ur så det står härliga till. Det finns oändligt många sätt en metod kan vara usel, kontraproduktiv, felaktig, och så inihelvetes förbannat korkad, men bara ett fåtal sätt att vara bra på, och ännu färre att vara lämplig på.

-Och med den tanken så tar min bitterhet och gnällighet över, när jag inser att ingen politiker faktiskt har så mycket att vinna på att föra in debatten på vad som är en lämplig metod för att nå fram till ett mål, som jag inbillar mig att de flesta tycker är något bra att sträva mot.

Genom att föra in diskussionen på hur man ska uppnå målet, görs den höglänta terrängen till en snårskog av analys och ställningstagande där åsikter kan gå vilse, alternativt binder den vattensjuka marken i träsket, så att åsikterna kan ta sig ur den genom att hoppa från tuva till tuva.

So, what to do?
Det vanliga: Skit i politikerna, diskutera det som just du tycker är relevant, gör det ofta, och med personer som inte håller med dig...



För övrigt så är det ganska underhållande att jämföra urspårningarna av sätten att säga att feminismen är urspårad, med de urspårningar hos feminismen som de pekar på.