Har feminismen spårat ur?

Jag har ju redan börjat skriva om feminism och annat relaterat, så varför inte fortsätta?
Om inget annat så producerar jag ju i alla fall inlägg för en gångs skull, och om jag dessutom får slänga ur mig lite politiskt gnäll, så är det bara win win.
-Förbered dig på bitter moralkaka!

Jahaja. Frågeställningen är alltså

Har feminismen spårat ur?

Men efterson det är titeln på detta inlägg, så antar jag att du redan är medveten om det.

För det första:
Vad i helvete är feminism, och har det ens potential till att spåra ur?

Ja, vad är egentligen feminism, förutom ett överutnyttjat moraliskt högland där var och varannan politiker försöker jaga väljare?
-Givetvis undantaget de politiker som jagar väljare som ser feminismen som en förfallen träskmark där könsskillnaderna suddas ut, och den enda fasta marken under fötterna är vetskapen om att det var bättre förr.
För dessa torde feminism fungera lite mer som en del i det jaktdrev av värderingar som tillkommit efter 1950, vilket skrämmer upp väljarkåren och får dem att springa rakt mot den del av det politiska spektrat där de konservativa politikerna ligger i bakhåll.

För att försöka innefatta så många uppfattningar om feminismen som möjligt, så skulle jag vilja sammanfatta den ungefär så här:
En politisk ideologi som strävar efter att icke-maskulina individer åtminstonne ska ha samma sämhälleliga förutsättningar som maskulina individer
Jag vet inte om det är en bra summering, men jag har täckt in både dem som tycker att feminismen vill ge kvinnor större rättigheter än män, och de som menar att feminism vill ge personer utan maskulint socialt kön samma rättigheter som medelålders vita män.

...Och poängen är...
Att feminism må vara dåligt definierat, och vara jäkligt öppet för individuell tolkning, men det är fortfarande en ideologi.
-En vision och en tanke om hur samhället borde vara organiserat.

...och?
Som sådan kan den inte spåra ur på annat sätt än om man ändrar sin tolkning av begreppet i sig.
Om man definierar om betydelsen av ordet, så kan man tycka att den nya definitionen är mer urspårad än den föregående, men det är inget som är till följd av det ordet betecknar.
Feminismen kan vara urspårad redan från början till följd av den definition man väljer att använda sig av, men att sätta samma namn på ett annat fenomen, och genom ekvivokering hävda att nu har feminismen spårat ur, är bara dumt.


Vad är det vi pratar om egentligen då?
Som det byråkratiska sälle jag är så lyckas jag bara tolka frågan i titeln på detta inlägg meningsfullt (personal incredulity, någon?) om man väljer att förstå feminism, som inte bara en ideologi, utan även som en metod att nå ett mål.

Just det. Mål och medel, som inte nödvändigtvis står i första kapitlet i stora boken om hur man gör saker rätt, men definitivt ingår i grundkursen.
Det är givetvis dumt att kasta ihop både mål och medel under samma term, och det gör att det blir oerhört mycket svårare att föra en produktiv konversation kring ämnet.

Jag menar: Det är problematiskt redan när vi diskuterar den rent ideologiska aspekten av feminismen på grund av avsaknad av stringens, men att under samma term baka in de olika sätt man skulle kunna nå de ideologiska målen gör diskussionen så grumlig att det kan döda vilket ämne som helst.
Det är nog så problematiskt att inte ha samma ordförståelse när man diskuterar, men om situationen är sådan att den förvirringsmässigt är i stort sett analog med att man inte vet om ett ord ska förstås som ett substantiv eller ett verb, så har man enormt dåliga förutsättningar för att samverka.

Men nu var det metoden, och den kan givetvis spåra ur så det står härliga till. Det finns oändligt många sätt en metod kan vara usel, kontraproduktiv, felaktig, och så inihelvetes förbannat korkad, men bara ett fåtal sätt att vara bra på, och ännu färre att vara lämplig på.

-Och med den tanken så tar min bitterhet och gnällighet över, när jag inser att ingen politiker faktiskt har så mycket att vinna på att föra in debatten på vad som är en lämplig metod för att nå fram till ett mål, som jag inbillar mig att de flesta tycker är något bra att sträva mot.

Genom att föra in diskussionen på hur man ska uppnå målet, görs den höglänta terrängen till en snårskog av analys och ställningstagande där åsikter kan gå vilse, alternativt binder den vattensjuka marken i träsket, så att åsikterna kan ta sig ur den genom att hoppa från tuva till tuva.

So, what to do?
Det vanliga: Skit i politikerna, diskutera det som just du tycker är relevant, gör det ofta, och med personer som inte håller med dig...



För övrigt så är det ganska underhållande att jämföra urspårningarna av sätten att säga att feminismen är urspårad, med de urspårningar hos feminismen som de pekar på.

No true Scotsman

Jag har precis fått utlopp för min masochistiska läggning genom att tvinga mig själv till obehagliga övningar.
Just det! Jag har sett ännu ett SVT-program med dokumentära ambitioner...

Av någon anledning har jag tagit mig igenom första delen av Fittstim - Min kamp.
Min första tanke är att det inte är helt olikt The Blair Witch Project, min andra att programmet belyser en nonsensfråga som bara är viktig om man lever i en mediestyrd konformokrati, min tredje är att visst fan! Vi lever ju i en mediestyrd konformokrati, och slutligen slås jag av hur billiga och oärliga trix man använder genom hela eländet.

-Som vilket samhällsdebattprogram som helst alltså.

---

"Jag heter Belinda Olsson, och jag har länge kallat mig feminist. Jag är på väg hem till den svenska feminismens okrönta drottning, och jag fasar för mitt uppdrag. (Muuu)
Jag tror på rättvisa mellan könen, men ska ifrågasätta om feminismen är på rätt väg.
-Som en katolik på väg till påven för att håna hans kyrka."

Sålunda inleds dagens program.

Jag heter X.
Jag bedömer mig själv att tillhöra gruppen Y.
Gruppen Y leds av en okrönt drottning.
Jag fasar för för konsekvenserna av mitt möte med henne.
Jag hyser den konkreta åsikten Z.
Jag ska kontrollera om andra personer som bedömer sig tillhöra gruppen Y, hyser åsikter och agerar på ett sätt jag bedömer inte borde finnas inom gruppen Y.
Jag jämför mig med en ikonoklast.

Här hade vi kunnat stanna.. Redan nu är det uppenbart att du tycker att feminismen inte är på rätt väg.
-En fullt respektabel åsikt, som jag gärna hade hört mer om. Det är inte säkert att jag håller med dig, men jag hade i alla fall uppskattat att få höra dina motiv och anledningar. Tyvärr får jag inte göra det. Någon gång under programmet.

Till dramatiska och ödesmättade toner, med kråkor och vindsus, samt en tung suck, rings det på hemma hos Gudrun Schyman.
-Som blir uppenbart förvånad av att Belinda dyker upp, utan att ha avtalat någon specifik tid.
Fika intas, och Belinda släpper loss en tirad av åsikter.
Själv vaggar jag fram och tillbaka, och försöker gömma mig för det första av flera billiga filmtekniker.

Vad sägs om den här godingen?

Belinda:	"_ _ _Jag tycker ibland att dagens feminism är väldigt självcentrerad och väldigt ego. (En klocka börjar slå i bakgrunden) -Och därför har jag tänkt att jag vill undersöka feminismen och sätta den på prov och se så att den, se så att den håller"
Gudrun:	Oj! (klipp till nästa scen)

Mitt problem med den här.. Inte dokumentären.. Vad det nu är för något.. -Åsiktsskildringen!
Är att den inte motiverar sig på något sätt.
Agendan är uppenbart att säga att feminismen är inne på fel spår. Men man säger aldrig varför. I stället insinuerar man att dagens feminister inte är mycket mer än tokstollar som betér sig irrationellt.

Feminism är för mig ett symbolord som används för att på ett ganska trubbigt, men snabbt sätt, redogöra för en persons åsikter inom ett visst spektrum.
Lite som att säga att man gillar de ultimata dance-hitsen från 90-talet.
Att titta på Fittstim - Min kamp är som att lyssna på någon som i en timme orerar över att Dj Bobo inte borde få vara med på samlingsplattan, och att de som tycker annorlunda är fåniga.

Det hela blir en nonsensdiskussion som går ut på att fastställa vad som är riktig feminism, och vilka åsikter som får rymmas under den benämningen, i stället för att undersöka hur pass väl eller illa underbyggda dessa åsikter är.

Tekniken med vilken man för denna nonsensdiskussion är billiga dramaturgiska knep, samt förringande och förlöjligande av andras åsikter utan att för den delen analysera dem.

Systematiskt sexualmiljöarbete

"Sammantaget finner tingsrätten att det således objektivt sett är visat att P med våld tvingat A till samlag och därmed jämförlig handling. Tingsrätten har härefter att ta ställning till om P haft uppsåt att tvinga A till samlag."

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men innan jag är färdig så kommer jag att ha anklagat just dig för att ha bidragit till att någon blivit våldtagen.
Men frukta icke, du är i gott sällskap.
Jag har också bidragit till att någon blivit våldtagen.

I dagarna har man kunnat läsa om hur rätten, i ett våldtäktsmål, funnit det objektivt bevisat att en man med våld tvingat till sig samlag av en kvinna, men att rätten ändå ogillar åtalet.
Detta är den vidriga nyhet som får mig att skriva det här inlägget.

Jag säger inte att rätten gjort rätt bedömning, och jag säger inte att rätten gjort fel bedömning.
Det jag säger är att jag, du, och att vi alla gemensamt bär en stor del av ansvaret för att rätten behöver göra en sådan bedömning.


I korthet är den knivsudd domen balanserar på hurvida P - den möjliga våldtäktsmannen, har haft uppsåt att tvinga till sig sex av A, eller om P uppfattat att det fanns en outtalad överenskommelse om BDSM-sex.

Och nu hör jag givetvis hur du skriker mot skärmen att BDSM-sex nödvändigtvis är en konsensushandling, och ett slags avtal man ingår och förhandlar om innan man börjar leka loss i sänghalmen.
-Och jag håller givetvis med!
Men problemet är ju att den ena parten säger sig ha uppfattat att det rör sig om en konsensushandling!

Och det är nu jag kommer börja peka finger åt alla möjliga håll:
Anledningen till att jag ser oss alla som medskyldiga till den här typen av våldtäktsscenarion är att vi alla i någon mån drar oss för att prata om sex.

Förhandling och sexprat innan sexet är ju bara något som BDSM-folk och andra som hittar på saker som kan uppfattas som våldtäkt behöver syssla med!
För vanligt folk är det onödigt och bara jobbigt att behöva prata innan man knullar!

I stället för att i förväg prata om vad vi gillar och inte gillar, gör vi det i bästa fall under pågående sexualprestation. Kanske försöker vi tyst att styra den/de andra rätt, och i sämsta fall ligger vi bara och hoppas att vederbörande ska råka snubbla över de där fantastiska sakerna vi vet att vi älskar, men inte tagit oss mod till att berätta om.

Nu är det ju inte så att det inte finns någon som inte förhandlar och pratar om sex innan de sätter igång. Jag är övertygad om att det finns väldigt många som gör det.
Jag försöker att alltid göra det själv. Men ibland är det jäkligt svårt att föra det på tal.
I'm a sucker. Så är det bara.
-Och som man känner sig själv känner man andra, så jag kommer att anta att du är en sucker du också.

Problemet blir nu att vi, på grund av vår bristande rakryggadhet inför vår egna sexualitet skapat en skamkultur, där det är mer accepterat att i tysthet utforska varandras sexuella gränser, i all den kåtdimma det förhoppningsvis innebär att man vandrar i när man har sex.

Jag inbillar mig att det ganska ofta ger bra resultat för de flesta, och att det i andra fall ger mediokra resultat, och ännu andra med bitter insomning och besvikelse som följd.
Men, jag är också övertygad om att ibland får man det katastrofala resultatet att man misstolkat varandras signaler så tillvida att man ägnat sig åt verksamhet som andra inblande inte alls har velat utsättas för.

-Och jag vill absolut inte ta ifrån den som utsätter någon annan för en sådan handling ansvaret för handlingen. Det är givetvis var och ens ansvar att försäkra sig om att det man gör faktiskt är en konsensushandling.

Men vi har lagt oss till med den dåliga vanan att kontrollera om konsensus råder förs i efterhand.
I got fucki'n news for you! Då är det redan försent!

Det jag försöker säga är att vi gemensamt skapat en kultur där vi ger ett tyst mandat till andra att på eget bevåg utforska vår egna sexualitet, på grund av att vi av en eller annan anledning inte kan se varandra i ögonen och tala om vad vi vill att vi ska göra med varandras kroppar innan vi börjar ha sex.

Om vi hade slutat skämmas, varit mer stolta över oss själva, och pratat om vad vi gillar, så hade vi förmodligen haft bättre sex själva, samtidigt som vi bygger upp en kultur där vi eliminerar förklaringen "men jag trodde att hen ville", oavsett om det är en ärlig eller påhittad förklaring.

Så, min bittra kalk till dig är tanken att varje gång du unddrar dig för att berätta för din partner om vad du gillar och vill innan du har sex, så bidrar du till en kultur som kan leda till att personer blir våldtagna, och att man kan komma undan genom att säga: "jag trodde hen ville!"


And just so we're clear on this:
Nej, det är inte den våldtagnas fel på något sätt!
Nej, det här är ingen universalmedicin mot våldtäkt!
Ja, det finns våldtäkter där förövaren inte ens utger sig för att ha uppfattat att konsensus rådde!

Domen i målet som fick mig att skriva det här inlägget.
http://www.scribd.com/doc/198775586/B-5865-13