Jag hamnade på en nätdating sida nyligen. Vet inte varför egentligen, men det kan ju vara kul kanske?
Funderade på att använda nicket In desperate need of a mercy-fuck, men insåg att förmodligen hade man blivit tagen på orden. Det mer sanningsenliga In desperate need of a mercy-fuck, but I don't think you've got what it takes hade blivit för långt och krångligt.
Har i alla fall svarat på en massa frågor för att kunna matchas bättre mot lämpliga kandidater, och tänkte bjuda på en schematisk bild av min personlighet. Ju längre till höger en stapel är desto mer av den egenskapen än genomsnittet, och ju längre till vänster desto mindre än genomsnittet.
Jag förstår inte riktigt var "more aggressive" kommer ifrån, men jag börjar misstänka att det beror på hur konfliktsökande/konflikträdd man är. Well, jag är inte det minsta konflikträdd, men jag skulle inte säga att jag är aggressiv någon stans.
Förmodligen skulle riktigt aggressiva och obehagliga personer säga samma sak, så man får helt enkelt ta det som en spännande och lite förbjuden sida av min bedårande personlighet.
Om man försvarar begreppet "Negerkung i söderhavet" så borde man läsa på sin rasbiologi och/eller sin geografi, men allra helst fundera på sin människosyn.
Eftersom det med största sannolikhet är så att du som fortfarande säger neger, inte tycker att du använder ordet nedsättande, och att det inte betyder annat än en person med mörk hudfärg, så kanske du ska fundera på i vilka situationer det över huvud taget är relevant att använda ett enda ord för "person med kraftig hudpigmentering"?
-Och om man nu kommer på något sammanhang där det faktiskt är relevant, så skulle man ju också kunna göra en jämförelse mellan obehaget det vållar dig att behöva använda fyra ord i stället för ett, och obehaget av det sociala stigma som främjas genom ordet negers historiska bagage.
Häromdagen uppmärksammade jag gruppen NEJ TACK ! Till moské i Sverige på facebook (Ja, jag vet. Caps och ett felplacerat utropstecken gör det hela lite bättre..), och att jag hade inte mindre än 14 vänner som gillade gruppen.
Det lät ju inte så bra..
Jag är en sådan där person som faktiskt inser att det finns icke-rasistiska anledningar att tycka att moskéer i Sverige är en dum idé, även om sannolikheten att de är rasistiska ligger jäkligt nära 1.
Det behöver inte betyda att det är vettiga anledningar för det. Det finns många idiotiska åsikter som inte faller inom ramen för rasism.
Strunt samma..
Det intressanta var dock att gruppen inte handlade om hur dåligt det var med moskéer i Sverige, utan gruppen var enbart en front åt Svenska Motståndsrörelsen, och Svenskarnas Parti.
Var och varannan post var en länk till nordfront...
För den som inte har koll, så är SMR så nära en nutida svensk version av Sturmabteilung man kan komma. Det är inga nynassar i bomberjackor och kängor - det är en paramilitär kår med uniformliknande klädsel som gillar att marschera med fanor, hålla föredrag om nationalsocialismens förträfflighet och träna stridsteknik.
Det är nu det viktiga kommer!
Efter att det påtalats att gruppen NEJ TACK ! Till moské i Sverige var en front för den förmodligen mest utpräglade nazistiska organisationen i Sverige, så var det fortfarande personer som påpekade att bara för att man inte vill ha moskéer i sverige behöver inte det betyda att man är rasist, nazist, eller röstar på SD.
-Ett parti som gruppens administratörer tycker är allt för populistiskt.
Personer som på allvar var så blinda av sina egna, förmodligen svenssonrasistiska åsikter, att de stödde en über-nazistisk sida av misstag, och fortfarande gnällde om hur orättvist det var att de blev förknippade med nazister för att de inte gillade moskéer.
Den som sagt det bäst är förmodligen Sergeant Al Powell i Die Hard:
Why don't you wake up and smell what you shoveling?
Du ser inte dig själv som nazist.
Du blir upprörd och känner dig jäkligt orättvist bemött om någon kallar dig för nazist.
Det är förmodligen så att andra inte heller ser dig som nazist.
Men kontentan kvarstår: Du stödjer nazismen av misstag!
-För att du inte bemödat dig att analysera dina åsikter, men framför allt vilka uttryck dina åsikter tar.
För även om du inte är nazist, så är det bevisligen så att dina åsikter ligger så pass nära nazismen att du själv inte märkte att du gick över gränsen den här gången.
Det här borde säga dig något jävligt viktigt.
Take a moment and think about it...
Till synes ensam med biltrafiken på Göta Älvbron klockan 23:20
Jag lyssnar på feel the steel, använder min bästa 80-tals-gång, och njuter av den bästa parallax-vyn i stan.
En herre knatar ifatt mig, presenterar världens bredaste tandrad och följande ordväxling sker:
Han: "Jag vill dig ha sex!"
Jag: "Förlåt?"
Han: "Jag vill dig ha sex!"
Jag: "Tack men nej tack..."
Han: "Snella!"
Jag har inte skrivit här på två månader, så jag tänkte att jag skulle återgälda det genom att vara lite smaskig och personlig idag.
Jag inser ju att timingen är lite dålig med tanke på att det var första april igår, men skit samma.
Till alla berörda parter
Kort och gott: Jag är kvinna.
Kanske inte biologiskt, men på alla andra relevanta sätt.
För några av er kommer det här som en chock av sällan skådat slag, och för andra som en efterlängtad förlösning av samma mått eftersom ni vetat länge, men jag antar att för en majoritet så beskriver ordet "jaha" följt av en stunds tystnad, och därefter "ehh.. Vad betyder det? Hur menar du? Varför?" och slutligen "vad vill du att jag ska göra åt det?" reaktionen bäst.
Innan jag går vidare i den här utläggningen, så vill jag passa på att be mina föräldrar om ursäkt för att de får reda på det här i andra hand. Jag har länge letat efter ett bra tillfälle att säga det här, men som den inbitne perfektionist jag är så har ett bra tillfälle inte infunnit sig inom rimlig tid.
Förlåt.
I ett försök att förklara vad jag känner, vem jag är, och vad i hela friden det här innebär för något så bjuder jag nu på en liten FAQ:
Q
Jaha? ...
A
Jodå... Så är det...
-
Q
Ehh.. Vad betyder det?
A
Det betyder att jag identifierar mig själv som kvinna. (duuh!) - Jag trivs inte i kroppen jag är född, jag vantrivs med att vara biologiskt hanlig, och att jag vill leva mitt liv som kvinna.
Lite som en fristående hjärna i ett kärl, som söker efter en lämplig kropp att tillskansa sig.
You know, the Sci-Fi way..
-
Q
Hur menar du?
A
Jag menar att jag är transexuell. I det här fallet innebär det att jag vill att du läser ovanstående svar en gång till, och att du eventuellt följer wikipedia-länken.
-
Q
Why do you want to be Loretta, Stan?
A
För att jag känner att situationen jag tidigare levt i stjäl ork och energi. Att det är en situation som inverkar negativt på mig, och att jag måste förändra den för att kunna leva mitt liv så som jag vill leva det.
Det är inte det att jag vaknat varje dag och förbannat min livssituation, eller att jag ser hur grönt gräset är på andra sidan, och att det är en mirakelkur för allehanda problem.
Jag känner bara, och har kännt länge, att jag måste ta det här steget om jag ska kunna leva mitt liv till min fulla potential.
-
Q
Vad vill du att jag ska göra åt det?
A
Ingen aning. Var inte PK, var dig själv. Det tänker jag vara.
Faktum är att det här inte förändrar någonting i min syn på interpersonella kontakter alls. Det här är främst någonting som rör mig och hur jag ser på mig själv, och hur jag vill leva mitt liv. Hur du eller någon annan reagerar är upp till er.
-
Q
Men det praktiska då? Pronomen, namn, favoritfärg, och liknande?
A
Jag har haft ganska mycket problem med det här med nytt namn. Jag har hetat en sak hela livet, och det gör jag fortfarande. Mitt stora problem är dock inte vad jag blir kallad.
Ett namn jag har fastnat för är i alla fall Kassandra. Jag tycker det är fint, och kommer förmodligen att göra det till mitt eget.
Dessutom kommer inte uttrycket "Vad var det jag sa?" till sin rätt om man inte heter just Kassandra. =)
Pronomen. Han/Hon/Hen/Den/Det. Det spelar mig faktiskt inte så stor roll. Använd det du tycker passar, och det du trivs med att kalla mig.
Jaha. Det var det. Let's get on with our lives.
Om du undrar något så fråga. =)
Nu har jag tittat på fittstim igen.
Det skulle jag inte gjort.
Jag tittade på del tre igår. Fortfarande är programmet som någon slags blandning av Blair witch project, Plötsligt i Vinslöv, och Borat.
Det handlar helt enkelt om en individ med knasiga uppfattningar, som åker ut på episodliknande äventyr, filmat ur ett töntighetsperspektiv.
Knasiga uppfattningar, som till exempel att bara Belinda får sluta fred med Ulf Lundell så kommer allt att bli bra. Hon ville ju bara sträcka ut en hand så att de kunde bli "feminismens eget FN-organ. För sverige i tiden. För fred mellan könen".
Men jag ska inte gnälla på det idag, även om det är något som förtjänar en stor mångfald av olika sorters gnäll av olika anledningar.
Det jag ska raljera om nu är nämnligen det som händer mellan 48:00 och 56:30.
Belinda bjuder in till middag med Amelia Adamo, Kristina Hultman, Roxy Farhat, och Nyamko Sabuni. Fyra olika självbeskrivna feminister, med olika perspektiv på feminismen.
Det här är det första jag tyckt varit intressant, och produktivt av det jag sett av serien. Intelligenta kvinnor som representerar olika perspektiv på feminism, som under informella former ska ha ett intellektuellt utbyte.
Det kunde inte varit mycket bättre upplagt för att åsdadkomma något bra.
-Väcka tankar och funderingar, hitta skillnader och likheter, och framförallt analysera begreppet feminism.
Don't get your expectations up
På frågan "Måste man kalla sig feminist" börjar Kristina med ett riktigt intressant och genomtänkt svar, som handlar om vilka människor som förändrar samhället.
Dessvärre så har fittstim fått för sig att det är lämpligare att fadea ut hennes svar, och i stället styra samtalet
tillbaka till att man måste kalla sig feminist, men det tycker inte vi. Men det är inte ens det här som får mig att vilja hoppa ur skinnet av den hjärnklåda jag får av fittstims uselhet.
Det är nämnligen klippningen av hela middagsepisoden som åstadkommer detta.
Det börjar ganska lugnt med att det olika ämnen som tas upp, men varje gång klipps det till ett nytt ämne innan något väsentligt sägs. Men det fortsätter i ganska rask takt med att samtalet övergår i någon slags videomontage a'la Rocky.
Det är ingen som har intresse av att titta på när Rocky tränar och blir bättre, och det finns ingen som har intresse av att titta på intellektuella kvinnor som har ett meningsutbyte.
Men det blir värre!
Det visar sig att en huvudingrediens i filmningen av 5 intelligenta kvinnor som diskuterar, är när de går in två och två på toaletten, sminkar sig och skvallrar.
Jag har svårt att tänka mig något som är värre för feminism och/eller kvinnor i allmänhet oavsett hur man tolkar begreppet.
Jag kan verkligen inte smälta det, och vet inte hur jag ska kunna förmedla hur illa jag tycker det här är.
En självbeskriven feminist har fått tre (3) timmar programtid, och denna förslösas på allt möjligt dumt, men en del av tiden läggs på att visa hur ointressant det är med kvinnor med argument, och att det är mycket bättre med toalettskvaller och smink.
Hur tänkte ni? Jag förstår verkligen inte. Hjälp mig förstå hur detta på något sätt skulle kunna vara till gagn för kvinnosyn och feminism. Det upprepas gång på gång att feminismen har tappat kontakten med verkligheten och gräsrötterna, och jag kan bara hålla med. Om man som kallar sig feminist och ser sig själv som representativ för densamma befäster ruttna könsstereotyper på det här sättet så har i alla fall den personens feminism spårat ur totalt. Eller nej. Den har inte spårat ur, den har i all sin iver lyckats lägga i backen, och åker på rätt spår, men i fel riktning.
Det enda jag kan komma på som skulle kunna rädda min syn på fittstim är om det visar sig att Belinda hela tiden vet om hur usla värderingar och synsätt som sprids via fittstim, men att hon gör det för att ge feminismen som helhet en gemensam fiende att enas mot.
Jag har ju redan börjat skriva om feminism och annat relaterat, så varför inte fortsätta?
Om inget annat så producerar jag ju i alla fall inlägg för en gångs skull, och om jag dessutom får slänga ur mig lite politiskt gnäll, så är det bara win win.
-Förbered dig på bitter moralkaka!
Jahaja. Frågeställningen är alltså
Har feminismen spårat ur?
Men efterson det är titeln på detta inlägg, så antar jag att du redan är medveten om det.
För det första:
Vad i helvete är feminism, och har det ens potential till att spåra ur?
Ja, vad är egentligen feminism, förutom ett överutnyttjat moraliskt högland där var och varannan politiker försöker jaga väljare?
-Givetvis undantaget de politiker som jagar väljare som ser feminismen som en förfallen träskmark där könsskillnaderna suddas ut, och den enda fasta marken under fötterna är vetskapen om att det var bättre förr.
För dessa torde feminism fungera lite mer som en del i det jaktdrev av värderingar som tillkommit efter 1950, vilket skrämmer upp väljarkåren och får dem att springa rakt mot den del av det politiska spektrat där de konservativa politikerna ligger i bakhåll.
För att försöka innefatta så många uppfattningar om feminismen som möjligt, så skulle jag vilja sammanfatta den ungefär så här: En politisk ideologi som strävar efter att icke-maskulina individer åtminstonne ska ha samma sämhälleliga förutsättningar som maskulina individer
Jag vet inte om det är en bra summering, men jag har täckt in både dem som tycker att feminismen vill ge kvinnor större rättigheter än män, och de som menar att feminism vill ge personer utan maskulint socialt kön samma rättigheter som medelålders vita män.
...Och poängen är...
Att feminism må vara dåligt definierat, och vara jäkligt öppet för individuell tolkning, men det är fortfarande en ideologi.
-En vision och en tanke om hur samhället borde vara organiserat.
...och?
Som sådan kan den inte spåra ur på annat sätt än om man ändrar sin tolkning av begreppet i sig.
Om man definierar om betydelsen av ordet, så kan man tycka att den nya definitionen är mer urspårad än den föregående, men det är inget som är till följd av det ordet betecknar.
Feminismen kan vara urspårad redan från början till följd av den definition man väljer att använda sig av, men att sätta samma namn på ett annat fenomen, och genom ekvivokering hävda att nu har feminismen spårat ur, är bara dumt.
Vad är det vi pratar om egentligen då?
Som det byråkratiska sälle jag är så lyckas jag bara tolka frågan i titeln på detta inlägg meningsfullt (personal incredulity, någon?) om man väljer att förstå feminism, som inte bara en ideologi, utan även som en metod att nå ett mål.
Just det. Mål och medel, som inte nödvändigtvis står i första kapitlet i stora boken om hur man gör saker rätt, men definitivt ingår i grundkursen.
Det är givetvis dumt att kasta ihop både mål och medel under samma term, och det gör att det blir oerhört mycket svårare att föra en produktiv konversation kring ämnet.
Jag menar: Det är problematiskt redan när vi diskuterar den rent ideologiska aspekten av feminismen på grund av avsaknad av stringens, men att under samma term baka in de olika sätt man skulle kunna nå de ideologiska målen gör diskussionen så grumlig att det kan döda vilket ämne som helst.
Det är nog så problematiskt att inte ha samma ordförståelse när man diskuterar, men om situationen är sådan att den förvirringsmässigt är i stort sett analog med att man inte vet om ett ord ska förstås som ett substantiv eller ett verb, så har man enormt dåliga förutsättningar för att samverka.
Men nu var det metoden, och den kan givetvis spåra ur så det står härliga till. Det finns oändligt många sätt en metod kan vara usel, kontraproduktiv, felaktig, och så inihelvetes förbannat korkad, men bara ett fåtal sätt att vara bra på, och ännu färre att vara lämplig på.
-Och med den tanken så tar min bitterhet och gnällighet över, när jag inser att ingen politiker faktiskt har så mycket att vinna på att föra in debatten på vad som är en lämplig metod för att nå fram till ett mål, som jag inbillar mig att de flesta tycker är något bra att sträva mot.
Genom att föra in diskussionen på hur man ska uppnå målet, görs den höglänta terrängen till en snårskog av analys och ställningstagande där åsikter kan gå vilse, alternativt binder den vattensjuka marken i träsket, så att åsikterna kan ta sig ur den genom att hoppa från tuva till tuva.
So, what to do?
Det vanliga: Skit i politikerna, diskutera det som just du tycker är relevant, gör det ofta, och med personer som inte håller med dig...
För övrigt så är det ganska underhållande att jämföra urspårningarna av sätten att säga att feminismen är urspårad, med de urspårningar hos feminismen som de pekar på.
Jag har precis fått utlopp för min masochistiska läggning genom att tvinga mig själv till obehagliga övningar.
Just det! Jag har sett ännu ett SVT-program med dokumentära ambitioner...
Av någon anledning har jag tagit mig igenom första delen av Fittstim - Min kamp.
Min första tanke är att det inte är helt olikt The Blair Witch Project, min andra att programmet belyser en nonsensfråga som bara är viktig om man lever i en mediestyrd konformokrati, min tredje är att visst fan! Vi lever ju i en mediestyrd konformokrati, och slutligen slås jag av hur billiga och oärliga trix man använder genom hela eländet.
-Som vilket samhällsdebattprogram som helst alltså.
"Jag heter Belinda Olsson, och jag har länge kallat mig feminist. Jag är på väg hem till den svenska feminismens okrönta drottning, och jag fasar för mitt uppdrag. (Muuu)
Jag tror på rättvisa mellan könen, men ska ifrågasätta om feminismen är på rätt väg.
-Som en katolik på väg till påven för att håna hans kyrka."
Sålunda inleds dagens program.
Jag heter X.
Jag bedömer mig själv att tillhöra gruppen Y.
Gruppen Y leds av en okrönt drottning.
Jag fasar för för konsekvenserna av mitt möte med henne.
Jag hyser den konkreta åsikten Z.
Jag ska kontrollera om andra personer som bedömer sig tillhöra gruppen Y, hyser åsikter och agerar på ett sätt jag bedömer inte borde finnas inom gruppen Y.
Jag jämför mig med en ikonoklast.
Här hade vi kunnat stanna.. Redan nu är det uppenbart att du tycker att feminismen inte är på rätt väg.
-En fullt respektabel åsikt, som jag gärna hade hört mer om. Det är inte säkert att jag håller med dig, men jag hade i alla fall uppskattat att få höra dina motiv och anledningar. Tyvärr får jag inte göra det. Någon gång under programmet.
Till dramatiska och ödesmättade toner, med kråkor och vindsus, samt en tung suck, rings det på hemma hos Gudrun Schyman.
-Som blir uppenbart förvånad av att Belinda dyker upp, utan att ha avtalat någon specifik tid.
Fika intas, och Belinda släpper loss en tirad av åsikter.
Själv vaggar jag fram och tillbaka, och försöker gömma mig för det första av flera billiga filmtekniker.
Vad sägs om den här godingen?
Belinda:
"_ _ _Jag tycker ibland att dagens feminism är väldigt självcentrerad och väldigt ego.
(En klocka börjar slå i bakgrunden)
-Och därför har jag tänkt att jag vill undersöka feminismen och sätta den på prov och se så att den, se så att den håller"
Gudrun:
Oj!
(klipp till nästa scen)
Mitt problem med den här.. Inte dokumentären.. Vad det nu är för något.. -Åsiktsskildringen!
Är att den inte motiverar sig på något sätt.
Agendan är uppenbart att säga att feminismen är inne på fel spår. Men man säger aldrig varför. I stället insinuerar man att dagens feminister inte är mycket mer än tokstollar som betér sig irrationellt.
Feminism är för mig ett symbolord som används för att på ett ganska trubbigt, men snabbt sätt, redogöra för en persons åsikter inom ett visst spektrum.
Lite som att säga att man gillar de ultimata dance-hitsen från 90-talet.
Att titta på Fittstim - Min kamp är som att lyssna på någon som i en timme orerar över att Dj Bobo inte borde få vara med på samlingsplattan, och att de som tycker annorlunda är fåniga.
Det hela blir en nonsensdiskussion som går ut på att fastställa vad som är riktig feminism, och vilka åsikter som får rymmas under den benämningen, i stället för att undersöka hur pass väl eller illa underbyggda dessa åsikter är.
Tekniken med vilken man för denna nonsensdiskussion är billiga dramaturgiska knep, samt förringande och förlöjligande av andras åsikter utan att för den delen analysera dem.
"Sammantaget finner tingsrätten att det således objektivt sett är visat att P med våld tvingat A till samlag och därmed jämförlig handling. Tingsrätten har härefter att ta ställning till om P haft uppsåt att tvinga A till samlag."
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men innan jag är färdig så kommer jag att ha anklagat just dig för att ha bidragit till att någon blivit våldtagen.
Men frukta icke, du är i gott sällskap.
Jag har också bidragit till att någon blivit våldtagen.
I dagarna har man kunnat läsa om hur rätten, i ett våldtäktsmål, funnit det objektivt bevisat att en man med våld tvingat till sig samlag av en kvinna, men att rätten ändå ogillar åtalet.
Detta är den vidriga nyhet som får mig att skriva det här inlägget.
Jag säger inte att rätten gjort rätt bedömning, och jag säger inte att rätten gjort fel bedömning.
Det jag säger är att jag, du, och att vi alla gemensamt bär en stor del av ansvaret för att rätten behöver göra en sådan bedömning.
I korthet är den knivsudd domen balanserar på hurvida P - den möjliga våldtäktsmannen, har haft uppsåt att tvinga till sig sex av A, eller om P uppfattat att det fanns en outtalad överenskommelse om BDSM-sex.
Och nu hör jag givetvis hur du skriker mot skärmen att BDSM-sex nödvändigtvis är en konsensushandling, och ett slags avtal man ingår och förhandlar om innan man börjar leka loss i sänghalmen.
-Och jag håller givetvis med!
Men problemet är ju att den ena parten säger sig ha uppfattat att det rör sig om en konsensushandling!
Och det är nu jag kommer börja peka finger åt alla möjliga håll:
Anledningen till att jag ser oss alla som medskyldiga till den här typen av våldtäktsscenarion är att vi alla i någon mån drar oss för att prata om sex.
Förhandling och sexprat innan sexet är ju bara något som BDSM-folk och andra som hittar på saker som kan uppfattas som våldtäkt behöver syssla med!
För vanligt folk är det onödigt och bara jobbigt att behöva prata innan man knullar!
I stället för att i förväg prata om vad vi gillar och inte gillar, gör vi det i bästa fall under pågående sexualprestation. Kanske försöker vi tyst att styra den/de andra rätt, och i sämsta fall ligger vi bara och hoppas att vederbörande ska råka snubbla över de där fantastiska sakerna vi vet att vi älskar, men inte tagit oss mod till att berätta om.
Nu är det ju inte så att det inte finns någon som inte förhandlar och pratar om sex innan de sätter igång. Jag är övertygad om att det finns väldigt många som gör det.
Jag försöker att alltid göra det själv. Men ibland är det jäkligt svårt att föra det på tal. I'm a sucker. Så är det bara.
-Och som man känner sig själv känner man andra, så jag kommer att anta att du är en sucker du också.
Problemet blir nu att vi, på grund av vår bristande rakryggadhet inför vår egna sexualitet skapat en skamkultur, där det är mer accepterat att i tysthet utforska varandras sexuella gränser, i all den kåtdimma det förhoppningsvis innebär att man vandrar i när man har sex.
Jag inbillar mig att det ganska ofta ger bra resultat för de flesta, och att det i andra fall ger mediokra resultat, och ännu andra med bitter insomning och besvikelse som följd.
Men, jag är också övertygad om att ibland får man det katastrofala resultatet att man misstolkat varandras signaler så tillvida att man ägnat sig åt verksamhet som andra inblande inte alls har velat utsättas för.
-Och jag vill absolut inte ta ifrån den som utsätter någon annan för en sådan handling ansvaret för handlingen. Det är givetvis var och ens ansvar att försäkra sig om att det man gör faktiskt är en konsensushandling.
Men vi har lagt oss till med den dåliga vanan att kontrollera om konsensus råder förs i efterhand.
I got fucki'n news for you! Då är det redan försent!
Det jag försöker säga är att vi gemensamt skapat en kultur där vi ger ett tyst mandat till andra att på eget bevåg utforska vår egna sexualitet, på grund av att vi av en eller annan anledning inte kan se varandra i ögonen och tala om vad vi vill att vi ska göra med varandras kroppar innan vi börjar ha sex.
Om vi hade slutat skämmas, varit mer stolta över oss själva, och pratat om vad vi gillar, så hade vi förmodligen haft bättre sex själva, samtidigt som vi bygger upp en kultur där vi eliminerar förklaringen "men jag trodde att hen ville", oavsett om det är en ärlig eller påhittad förklaring.
Så, min bittra kalk till dig är tanken att varje gång du unddrar dig för att berätta för din partner om vad du gillar och vill innan du har sex, så bidrar du till en kultur som kan leda till att personer blir våldtagna, och att man kan komma undan genom att säga: "jag trodde hen ville!"
And just so we're clear on this:
Nej, det är inte den våldtagnas fel på något sätt!
Nej, det här är ingen universalmedicin mot våldtäkt!
Ja, det finns våldtäkter där förövaren inte ens utger sig för att ha uppfattat att konsensus rådde!
Domen i målet som fick mig att skriva det här inlägget.
http://www.scribd.com/doc/198775586/B-5865-13
