Golddigger

Om Katolicismen hade varit en musikstil, hade den låtit som Michael Jackson på grund av alla korgosseskandaler, eller som någon slags pimp-rap på grund av allt bling bling med en touch av vapenskrammel?

Crappy Ass Day

Dunderkvadrupelusch vilken dag jag hade igår

Saker började gå snett när jag öppnade cykelskjulet, och konstaterade att min cykel var borta. Trotts att skjulet är låst, och cykeln var fastlåst i cykelstället, så hade någon illvillig person lyckats stjäla min fina röda cykel.

Jag stod frågande en stund, och fick inte riktigt ihop verkligheten med min inre bild av hur saker och ting borde vara.

Då slog det mig.

Som ett vykort från förr, eller ett förträngt barndomsminne. Jag tog en taxi hem från jobbets julfest förra fredagen, och således befinner sig cykeln redan där jag borde vara om en liten stund.

Med bevarat lugn, om än en smula indignerad av min oaktsamhet, försökte jag nu utverka vilket som var det lämpligaste transportsättet till kontoret. Jag kollade om det mot förmodan skulle gå någon lämplig buss, jag provade att telefonera till personer som eventuellt skulle kunna köra mig till jobbet, så att jag skulle slippa ta en promenad på 45 minuter, och således förkorta min försening.

Inget napp.

Det började gå upp för mig, att skulle jag ta mig till jobbet och slippa gå, så var det bara att lösa det på samma sätt som jag tagit mig hem från jobbet i fredags: Taxi.

Taxin beställdes och taxin kom. Jag klev in, och den socialt entusiastiske chauffören började småprata på studs. Det småpratades en hel del, ända tills vi kom till en korsning utrustad med ljussignaler, och en trippelkrock strategiskt placerad för att hindra taxins framfart.

För min inre syn såg jag hur taxin blir stående, jag måste promenera till jobbet, och dessutom hosta upp mina sparslantar för att betala taxin.

Som tur var, så gick det för taxin att krångla sig förbi, så jag kunde pusta ut.

Väl på jobbet, så lyckades jag tappa en posthög med 200-300 fakturor, så de flög ut över golvet. Jag fick helt enkelt lägga mig på knä, för att skrapa ihop de välsignade dokumenten igen.

Perfekt. Dagen kunde ju inte börjat bättre.

Lunch. Eftersom jag tagit med spenat och fisk till jobbet, och beklätt mig med en vit skjorta, så kände jag att allt ätande måste ske med största försiktighet för att inte komma hem med en grön jättefläck på magen.
Långsamt och försiktigt pillade jag i mig maten, och kunde tillslut pusta ut. Inte en enda grön fläck hade jag ådragit mig.
-Kanske var misslyckandenas tid förbi!

Eftersom det här var den 13:e innebar detta att vi skulle titta på luciatåg och lyssna på skönsångande tonårsflickor på lätta fjät, och i all sin fägring.

Som av en händelse beslutade jag mig för att ta med mig ett glas varm saft, att läppja på under upptåget.
Detta kom att bli ett mycket ödesdigert beslut.

När jag och min teamleader (ja, det heter så på office-speak), så mötte vi VD:n, och ett antal höga herrar.
Det är en väldigt informell stämning på jobbet, så det är inga sociala hierarkier som måste upprätthållas, eller titlar som ska användas. Detta till trotts så ville Teamledaren vara hövlig, och hålla upp dörren, eftersom vi var först vid denna.
Då lyckas han med en flaxig rörelse, helt utan elegans, välta ut mitt saftglas över min fram tills dess vita skjorta.

Efter det, så kände jag att jag inte riktigt pallade med Murphy längre, så jag bestämde mig för att ha ångest ända tills jag kunde komma hem och lägga mig i ett bad, sörpla punsh, och läsa en bok.

You can be Elvis

Eftersom jag är rädd för vedergällning från CIA, och hacker-crackpot-attacker från foliehattprydda Assangeanhängare, och säkert några till, så tänkte jag att jag inte skulle raljera så mycket idag.
Jag låter andra stå för snacket, och presterar inte så mycket mer än att länka till följande youtube-klipp.

Det hela är en debatt om det finns belägg för en Gudsexisens, så nu tänkte jag att jag skulle få den kristna extremhögern efter mig också.

Jag bär nämligen också folie-hatt. Alla är ute efter mig. Speciellt CIA och skräpgnomerna.
De senare skitar alltid ner i min lägenhet när jag inte är hemma, och de förra stjäl ibland saker av mig, för att kunna preparera brottsplatser med bevis, och därmed sätta dit mig för ett eller annat uppdiktat brott när jag kommer för nära sanningen i den ocean av lögner som Bush-regeringen och Illuminati kokat ihop tillsammans med Telias ekonomiavdelning.

Nu senast har de till exempel stulit min telefonladdare..

Debattörerna är Sam Harris och David Wolpe, och det här är en av de bästa debatter jag stött på om ämnet.

a Universe from nothing

Jag minns inte om jag lagt upp detta här innan, men det kan gott göras igen i så fall. Det är ett av de bästa, mest svindlande, och intressanta föredrag jag vet.

Wiki purjo

Min vana trogen, så är jag inte den snabbaste på att kommentera, blogga, och sprida mer eller mindre genomtänkta omdömen om aktuella händelser, men nu har företagit mig att producera några rader om Wikileaks.

Jag förutsätter att det är få som missat hela uppståndelsen med våldtäktsmålet mot Julian Assange, ett diplomatiskt etablissemang i uppror, och konspirationsteoretikernas julafton.

Det finns redan många som skrivit intelligenta saker om våldtäktsanklagelserna, och påtalat att en fallenhet för sexualbrott och publicerande av hemligstämplade dokument inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande.
På grund av detta känner jag att jag inte behöver dröja vid denna aspekt av situationen allt för länge.

Jag måste dock framhärda att ett fastställande av att ett sådant förhållande mellan publicerande av hemlig information och utövande av nonkonsensuellt sexuellt umgänge hade varit ytterst gynnsamt för brottsutredningar, för att inte tala om sociala ställningstaganden till andra individer.

Det blir ju då helt uppenbart att man ska akta sig för individer som inte kommit med någon form av skvaller under en längre tid, och att de i mildaste fall kommer att begå ett ofredande när som helst.

Alla som inte skvallrar är våldtäktsmän!

Oavsett om man tror att Julian Assange är skyldig eller oskyldig, eller på ett sunt sätt avstår från sådana uppfattningar till efter ett moget värderande av bevismaterialet i målet, så finns det ett större problem att ta ställning till:

Går det att lita på rättssamhället i det här fallet?

Är man inte på sin vakt, så är det nu oerhört lätt att begå det logiska misstaget special pleeding.
Jag hävdar att det nu finns tre alternativa sätt att handskas med situationen:

Det första är: Att köpa sig ett bröd, sätta sig i soffan för att avnjuta ett skådespel, och inte bry sitt huvud med dylika ting.

Det andra är enligt mitt synsätt enormt oönskvärt - Den revolutionära hållningen: Det här går ungefär ut på att medelst ballistiska gatstenar och annat bråte strida mot de överstatliga systemen, genom att slåss mot polis, skyltfönster, kommunalt och privat ägda byggnader och inventarier, och andra representanter för USA:s ljusskygga maktutövande.

Det tredje och sista är det revisionistiska/reformativa synsättet, vilket säkert någon gissat är det jag förespråkar: Att analysera det rådande systemet, förbättra det, och vidta åtgärder för att göra det mer resistent mot påverkan från yttre maktspelare.

Yttre maktspelare ja. Vad är nu det för något? Jag använder ordet för att beskriva en person eller organisation som besitter makt, och genom utövande försöker tillskansa sig mer makt.
En maktspelare vars existens hotas kommer att försöka trygga sin existens genom utövande av den makt som besitts.

Oavsett om man räknar sig till de revolutionära eller de revisionära, så utkristalliserar sig ett problem:

Hur skyddar man sig mot otillbörlig maktutövning?

Ett alternativ kan ju vara att se till att man har mer makt än alla potentiella maktspelare, men vid lite begagnande av det där organet mellan öronen, så inser man ganska snabbt att det leder till ömsesidig eskalering av sökandet efter nya kanaler för maktutövning.

Go Realpolitik!

Var vill jag komma med detta raljerande om tingens beskaffenhet?
-Jag vet knappt.

En viktig sak att komma ihåg är att Wikileaks är en organisation. Det är personer, och därigenom olika intressen, som väljer vad som ska publiceras och inte. Detta gör Wikileaks till en maktspelare.

Oberoende av vad man anser om värdet av att hemliga uppgifter offentliggörs så anser jag det extremt viktigt att komma ihåg just detta.

-Om Wikileaks, eller enskilda personer ur organisationen, har möjlighet att välja vilken hemlig information som offentliggörs, gör det vederbörande till en maktspelare av rang, och de har därmed förvandlats till det som jag uppfattar att organisationen försöker bekämpa.


Jag har dessutom svårt att uppfatta någon större skillnad på följande scenarion:

-En Amerikansk dunderpatriot anser att en amerikansk överbefälhavare inte ska kunna anklagas för begågna oförrätter på grund av de oerhörda världen vederbörande bidragit med inom andra områden, och för att dennes fiender kan utnyttja en rättegång för egna syften.

-En wikileaks-anhängare anser att Julian Assange inte ska kunna anklagas för våldtäkt på grund av de oerhörda världen han bidragit med inom andra områden, och för att dennes fiender kan utnyttja en rättegång för egna syften.

the Shape of things to come

Som vanligt är jag som mest sugen på att blogga när jag har som minst tid.

Just nu är det dags att bege sig mot jobbet, men jag har en okuvlig lust att kräkas ur mig några rader. Jag har nämnligen samlat på mig två ämnen jag tycker jag skulle kunna pressa fram en och annan tirad om.

Det ena alternativet är Wikileaks, och den åtalade Lassange-mannen.

Det andra är den med logiska fel bemängda sidan LCHF.se, vilken jag snubblade över häromdagen, då jag letade efter matinspiration men knappt några kolhydrater.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara det där inlägget om sunt självförakt, som nämndes för någon månad sedan.

Jag kommer i vilket fall inte att prestera så mycket just nu, eftersom jag måste kasta mig upp på min räsercykel och skynda mig till mitt veritabla berg av högintressant pappersarbete.

Det är nämnligen så fallet, att det är en hel del företag som har räkenskapsår vilka sammanfaller med kalenderåret, vilket i sin tur, i samverkan med räntelagen innebär att det dimper ner en hel massa årsfakturor i mitt knä, eftersom (antar jag) företagen vill bokföra fordringen på rätt räkenskapsår.
-En inte helt orimlig önskan, men eftersom det inneburit att mitt skrivbord är milt uttryckt, med övermåttan belamrat, med pappershögar och fakturor, så är jag inte helt tillfreds med rådande situation.

För att hantera detta missnöje ägnar jag mig åt, att i en bortglömd vrå på internet företa autoterapeutiska övningar genom: Att formulera komplexa och svårtydda meningar, ett frekvent användande av reliktformer och spännande ord som jag sällan får användning för annorstädes, samt ett otyglat förakt för dagligt tal.

Och i bakhuvudet växer drömmen om hur spegelkommat erövrar hela världen och hur det snustorra ordbajsandet tränger undan den allt mer tilltagande sprutdiarré av det illa stavade, särskrivna, och hastigt framstörtande chatt-språk, som samtiden är behäftad med. Givetvis tillsammans med en eller annan osmält emoticon.

Riding on the Metro

Efter en fyra dagars arbetsvecka på 38 timmar, så har nu helgen kommit. Vad tar man sig till då?

Jag har börjat den med lite Wok, och en rauchbier.
Nu är mitt stora dilemma vad kvällen ska bära i sitt sköte. Kanske trillar jag ner till Diamantklubben och våldsdansar med nästa generation, eller så röjjer jag upp i vardagsrummet för att stöka till a'la fotostudio.
Jag har nämnligen blivit extremt sugen på att fota.

Tog en del bilder på Kalas i Kubik, och det var skojj, så nu har jag fått mersmak.

Det kan också vara så att jag är ganska sugen på att slänga mig i soffan och läsa vidare i Brave new World.

Jag ska säkerligen inte skriva mer här i alla fall, för det blev mest skräp av det.

En video ska jag bjuda på i alla fall!



Up Yours!

Revisionen är ingen tebjudning

Varför inte slösa bort en morgon på att skriva några illa komponerade rader här i stället för att skynda till jobbet som sig bör?

För att jag bara döör av lust att berätta att i morse när jag vaknade så var det 14 grader i mitt sovrum, och yttertemperaturen har varit nere på -16 i natt.
Perfekt temperatur för ett pycrete-hjärta som mig.

Det gäller att dra nytta av det, så nu har jag släpat ut allt mitt frysinnehåll på balkongen, och ägnar dagen på jobbet åt att passivt frosta av frysen.

Dessutom kanske den här avfrostningen kan bli ett incitament att göra gång på alla de flådigheter jag impulshandlat, för att därför begrava och glömma bort i frysens mörka frostgrotta.
Jag har samlat på mig spännande mat såsom lammnjurar, en hummer, och en hel anka, som bara ligger och förfars till följd av min dåliga självdisciplin.

I all morgonhast vräker jag nu i mig stekt kyckling, hummus, och Lunarstorm-broccoli.

Halva gruppen är borta på jobbet, så jag borde verkligen se till att jag kan komma iväg, och börja scanna dagens skörd av pappersarbete.

Ska bara ta en snabbdusch, och dra på mig björnfällen, så att jag inte förfryser mig av fartvinden på väg till jobbet.
Jag är nämnligen lite Wild & Crazy, så jag cyklar jeettefoort fast det är snö, is, och minusgrader.

Jag trotsar på så sätt blödande lungor, kallbrand, risken att trilla på isfläckar, och andra farligheter.
Men så är det när man är en spännande och lite farlig individ som mig.

Som revisionist och reformist, så måste man lixom kämpa lite mer för att upplevas som intressant.
Revolutionärerna har ett inte oanséeligt försprång när det gäller att bli populärkulturella ikoner.