Difficult

Att det ska vara så svårt att förstå vad som händer runt om kring en.
Vad människor menar, och vad de gör.
(En vacker dag ska jag försöka förstå mig på mig själv i stället för alla andra, men det får vänta.)

Grumlade omdömen, spända förhoppningar, och underbar närhet.
Gnagande tvivel, missriktad hänsyn, och ett vankelmod utan dess like.

Asch. Gräv ner dig själv, eller någon annan. Vad spelar det för roll?


Nu ska jag fundera på hur sugen jag är på att pierca mig, och bjuda på ett stycke gothig Dark Wave, för idag är jag svår..




Det är möjligt att jag lagt upp låten innan, men det skiter jag i.
Pussar till alla som förtjänar det!

Lingering emotions

Helgen är över för länge sedan, men känslorna den frambragte och saknaden den efterlämnade, sliter i mig.

Eftersom jag för en gångs skull är i tid på morgonen, så tänkte jag sabba det genom att blogga..

Den började med två väldigt kreativa möten. Ett för oss superba Gateorganisationsmänniskor, som vi styrde ihop själva, och därefter ett med alla ansvariga under festivalen.
Det är något visst med att många männsikor gör intelligenta saker i grupp. Jag blir liksom glad av det.

(Notera att jag använde det vederstyggliga "liksom" alldeles nyss. Detta var ämnat som någonting halvhumoristiskt, och ska inte tas på allvar.
Personer som använder ordet mer än två gånger per år förtjänar att våldsmördas av horder av vilda fjortisar)

Kvällen fortskred med en jordskredsseger i Music Quiz, och kort därefter blev det filosofiska diskussioner med akademikereliten.
Filosofiska diskussioner, högskolepepp, prat om italodisco, och gamla minnen.

Vi tog vårt pick och pack, och lämnade Markan bakom oss, och begav oss mot min enkla boning, i väntan på att Lina kom tillbaka från sin Chippendale kväll, eller vad hon nu sysslade med.
Peppens pepp vad vi låg på topp, och Lis Sørensen låg på våra läppar.

Ett sällsamt känsloutspel

Känslan av att ligga under vattenytan och stirra upp på gestalter som avtecknar sig mot himmeln.
Lyckan av att slippa andas den skämda luften, och den gnagande vetskapen om att syret snart tar slut.

Försök till bättring

I ett försök att bättra mig, och återuprätta den här bloggens status, till en som det faktiskt dyker upp lite nya inlägg på då och då, knåpar jag ihop denna text.

Det borde egentligen blivit skrivet för någon dag sedan, men det kan kvitta. Mycket nöje.

Under några dagar har de andra på leverantörsreskontran varit på konferens. Själv har jag blivit befordrad till överbefälhavare för den fakturahanteringsarmé som jag själv utgjort.
Det finns visserligen en vikarie till på avdelningen, men eftersom hon blivit chockskadad av en briserande Telia-faktura, och därigenom ådragit sig diskbråck, så befinner hon sig inte i stridbart skick alla gånger.

Detta innebär att jag, under långa stunder, suttit ensam på ett femmannakontor och utfört de uppgifter som ankommer på en leverantörsreskontra av rang.

För att hålla mitt stridsvärde uppe har jag ibland reflekterat över min situation, och en grovt parafraserad replik från Rambo III:

Det är bättre att skicka 1 lejon än 100 får

(Här bör tilläggas att jag inte är något stort Rambofan, och att det förmodligen är någon Sultan, Kalif, eller annan form av muslimsk härskare, som hävdar att 3 afghaner är bättre än 1000 får, eller något i den stilen)

Det är helt uppenbart att Rambos situation i Afghanistan är analog med min situation på ekonomikontoret:

Till tänderna beväpnad med gem, häftklamrar, och ett gigantiskt block med post-it-lappar, bekämpar jag ensam de blodtörstiga horder av fakturor, och verifikationer som väller in från fiendeland.
Med headset och karaktäristisk telefonröst förhandlar jag bort avgifter och räntor.

Slutsatsen är givetvis att jag är Kontorsrambo!

Mina ärkefiender bär namn så som Telia, DHL, och Friskvårdschecken, även om den senare och jag har kommit till en gemensam uppgörelse om våra mellanhavanden.

-One down, two to go.


Även om jag vet att etiketten bjuder att man ska bära slipsen i en informell fransk knut på arbetsplatsen, så bryter jag flagrant mot denna sociala konvention.

Jag spottar samhällets normer i ögat, går min egen väg, och gör revolt mot förlegade traditioner, genom att bära en enormt formell, och dessutom mycket snyggare dubbelwindsor.

Genom att bära en högst formell slipsknut, så försöker jag komma undan med den vederstyggliga, och opassande skäggstubb, som mitt anlete stundom är befläckad med.

Jag hatar den. Men den är på utgång. Efter några EPL-beskjutningar till så kommer min haka att för evigt vara ciliatistiskt befriad.

Stuck in the ass

Tummen alltså. Jag får verkligen inte ut den, och börjar skriva lite ovettigheter här igen.

Det blir inte mycket bättre nu heller.. Jag tänker nämligen bara dela med mig av en monoton och skränig Nico-låt som jag gillar, och råkade trilla över på youtube alldeles nyss.





För övrigt så heter jättarna i Der Ring des Nibelungen Fafner och Fasolt.

Jag har svårt att tänka mig att någon faktiskt upplevde tillnärmelsevis den själsvånda jag genomled när jag förtvivlat sökte efter deras namn, efter att jag försökte hetsa till namnsökarlusta i mitt förra inlägg.
Faktum är att jag misstänker att de flesta av er bryr er mer om damråttorna längst in i städskrubben på andra våningen, på vattenreningsverket i Borås, än vad de här jävla jättarna heter.

Papperstiger eller Luftslott?

Jag har aldrig riktigt lärt mig att respektera luftslott.

En gång i tiden försökte jag göra det, men det gick inte speciellt bra. Depression, ångest, och elände, följde som ett brev på posten.

Det går åt ganska mycket energi åt att bära upp ett luftslott. Att hela tiden hålla illusionen vid liv, och att hålla allt som hotar dess existens på behörigt avstånd.
-Och av vilken anledning bör man hålla det uppe?

På grund av social konvention? För att hålla skammen på avstånd? För att det känns tryggt?

Jag har aldrig lyckats förstå, så om någon har någon teori så får ni gärna dela med er av den.
Jag vill förstå, men jag misslyckas hela tiden.

Jag vill inte ha några luftslott själv, så om ni ser att jag har ett: Vänligen rasera det grundligt!

Tyvärr innebär min inställning också att jag inte hyser den minsta respekt för någon annans luftslott heller, även om ägaren till chimären skulle vilja ha den i fred.

Jag är osmakligt nog helt inställd på riktiga slott, och de är de enda jag har det minsta intresse av att bygga.

Vad betyder det här?

Halva dagen har jag gått och funderat på en helt oviktig sak.
Den har gnagt i bakhuvudet på mig, som knäckebrödsmulor i sängen, som ett tinnitus-pip, eller en finne i örat.
Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det borde säga ganska mycket om något.

Jag försökte in i det längsta härda ut, och komma på svaret till min helt meningslösa fråga.

När jag säger meningslös, så menar jag det nästan i dess ultimata betydelse. Det ger mig inte något som helst ökat överlevnadsvärde. Jag tror knappast att det är något som är till fördel för att attrahera en potentiell partner, och det ökar min förståelse för verkligheten så minutiöst marginellt att det kan helt räknas bort. Det ger mig dock en svag tillfredsställelse att känna till svaret på frågan.

(Dra nu inte för många växlar på det här torftiga utlägget om meningslöshet. Ambitionen var aldrig att definiera meningslös, så stay out of it!)

Den enda situation jag skulle kunna ha nytta av detta stycke kunskap, vars inträffande jag bedömer som hyfsat sannolikt är under ett parti Trivial Pursuit.

Vid eftermiddagsfikat klockan 15.00 ansåg jag att jag hade gnagt på frågan tillräckligt länge, och jag begav mig ut på Wikipedia för att stilla min kunskapstörst.

Frågan vars svar undflytt mig hela dagen var följande:

Vad heter jättarna i Richard Wagners Der Ring des Nibelungen?

I ett försök att få någon annan att smaka den själsliga klåda som drabbade mig då minnet svek mig i denna fråga, tänker jag inte bjuda på några freebees. Du får helt enkelt ta reda på det själv.

Fast jag kan nog tänka mig att dela med mig av det i ett senare inlägg.

It aint over till the fat lady sings...

The art of squandering a life

Jag fick reda på det först idag.
Halva dagen har jag funderat på allt jag skulle skriva, men nu när jag sitter här så är allt tomt.

Det enda som cirkulerar i huvudet är lösryckta minnen. Bilder av dig. Matsalen i skolan. Delar av konversationer. Din bror. Din son. Ernst Hugo. Rollspel. Starwars.

Valet var ditt, och du har valt. Jag hoppas du valde rätt för din skull.

Lung-mos de Klyxe

Fortfarande problem med luftrören. Hosta, och Cocillana, förgyller morgonkvisten.

Den senaste hypotesen jag hävt ur mig om mina pulmonära problem, är att de beror på de hiskliga mängder papper som passerar genom kontoret varje dag.
När fyra personer bläddrar igenom tusentalet sidor med fakturor, fraktsedlar, och andra spännande dokument, så torde en hel del pappersdamm produceras.

Ett damm som förmodligen fastnar i mina lungor och genererar ständiga problem med lungorna, och förmodligen cancer.

Förmodligen är det precis som med asbesten: producenterna har vetat att papper är extremt hälsovådligt ända sedan tidigt 1900-tal, men tystat ner det, för att hålla produktionen uppe.
-Helt utan respekt för pappersarbetarnas väl och ve.

Bara för att jag tvunget ville ha en bild på en lunga drabbad av asbestos1, så lärde jag mig en ny ordgrupp. Ferruginous bodies. Gissa om jag är nöjd med att lära mig ett uttryck av den kalibern så här dags på morgonen? Hittade dock inte fackuttrycket på svenska, vilket stör mig lite.

1: I fall som detta är det fantastiskt spännande att jämföra svenskans och engelskans förhållande till latinet.

Svenska		Engelska
Asbest	=	Asbestos	= Materialet Asbest
Asbestos	=	Asbestosis	= Lungsjukdomen som drabbar de som utsatts för långvarig exponering för materialet

Evidence based

Ett litet minne från ensiffrig ålder träffade mig som en pil för en liten stund sedan. Eftersom jag är en både generös och öppenhjärtlig individ, så delar jag nu med mig av nämnda minne.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag kan ha varit, men eftersom det centrala temat i minnet var att jag hade tappat en tand, samtidigt som jag hade en viss erfarenhet av tandtappandde, så placerar jag minnet vid 8-10 års åldern.

Så här var det:

Jag visste sedan tidigare att om man placerade sin tappade tand i ett glas vatten över natten, så skulle den förvandlas till en 5:a, som man kunde stoppa i sin högt skattade spargris på morgonkvisten.

Detta hade visat sig stämma vid upprepade tillfällen tidigare. Jag vet inte riktigt hur många tänder jag kan ha tappat innan just den här episoden, men jag misstänker att det kan ha varit 5-10 stycken. Alltså mellan en fjärdedel och hälften av alla dentala utbytesobjekt.

Jag hade dock börjat fatta misstankar mot teorin av någon anledning. Jag har ingen som helst hågkomst av min inställning till Jultomten vid tillfället, men det är inte helt otänkbart att mina misstankar mot den röde klappbäraren hade smittat av sig på processen som transformerar avlossnade tänder till metall.

Det kan vara på sin plats att nämna att i min familj har vi aldrig vänt oss till övernaturliga väsen som tandféer eller annat för att förklara fenomenet, utan föredragit oss att söka efter naturliga förklaringar.

I mitt sinne utarbetade jag ett experiment för att få svar på frågan om det faktiskt var tanden i sig som förvandlades till mynt, eller om det fanns något som tydde på att naturen förhöll sig annorlunda.

Mitt resonemang löpte som följer:

Om det faktiskt är tanden som transformeras till mynt, så kommer detta inte att påverkas av ett lock över glaset.
Däremot kommer ett lock behöva flyttas, ifall det är så att någon plockar upp tanden, och ersätter den med lite växelmynt.

Det fanns givetvis inget som hindrade individen som möjligtvis skulle byta ut tanden mot slanten, att ta bort locket, utföra bytet, och därefter sätta på locket igen.

Problemet löstes enligt följande:

I stället för ett lock, placerades ett litet ark papper över glaset, för att tjäna som lock. Jag var dock väldigt noga med att placera ut referensobjekt i glasets närhet, där det stod på skrivbordet i mitt rum. Således pekade varje hörn på pappret mot ett bestämt objekt, så om pappret hade flyttats under natten skulle jag lätt kunna se detta genom att hörnen inte längre pekade mot samma objekt.

För att ingen skulle kunna fatta misstankar om att det faktiskt fanns sådana referensobjekt placerades skenobjekt ut i närheten av glaset. En uppgift som knappt behövde utföras, eftersom mitt skrivbord aldrig saknade bråte i form av teckningar, legobitar och annat som jag dagligen brukade i min strävan efter världsherravälde.

Efter en natts sömn, så låg det mycket riktigt en slant i glaset, och tanden var spårlöst borta. Men..
Pappret hade vridits! Jag hade nu otvetydiga evidens som tydligt indikerade att ingen transformation hade ägt rum, utan att någon eller något hade helt enkelt varit framme, och stulit min f.d. tand, och ersatt den med småmynt!

Stolt, och glad i hågen rusade jag ner för trappan, och avkrävde mina föräldrar en förklaring till resultatet av experimentet.

The point of it all?

Kära internet

Under en hyfsat lång tid har jag envisats med att översvämma bloggen med politisk smörja. Vem är egentligen intresserad av att läsa sådant?

Förmodligen bara speciella människor, med en eller annan social defekt.

Jag är i alla fall en av dem. En av de där speciella människorna med sociala defekter.
Sanningen är att jag är så pass defekt att jag faktiskt tänker efterlysa lite diskussion om politik på djupet.

Då menar jag inte den vanliga partipolitiska smörjan, utan på ett djupare liggande plan. Man behöver inte gå så långt att man lägger ribban vid realpolitiken, även om det är något jag är höggradigt intresserad av.

Nej, det jag är ute efter är snarare centralmaktens vara eller icke vara. Hur den bör vara utformad, hur decentraliserad den bör vara, och dess uppgifter och mandat.

Är det någon som känner ett ohämmat sug efter att debattera dylika ting, eller kan hänvisa mig till lämpligt forum där seriösa diskussioner om ämnet föregår, så hade jag uppskattat att få veta.

Är det dessutom så att någon hade varit intresserad av att faktiskt göra slag i saken och samspråka om ämnet över en öl, säg hemma hos mig eller annorstädes, så är jag helt med på noterna.


-Ännytajm.

Till er som blandade ihop centralmakt med centralmakterna under första världskrigetvet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Förmodligen inte mer än att det hade varit, för er egen skull, önskvärt att utöka ert ord- och begrepps- förråd något.
Kan ni för övrigt hjälpa mig med att utöka detsamma så har ni min fulla tacksamhet.

Call on me! (och prata juridik)

Kära internet!

Idag har jag varit med om min första juridiska samandrabbning som faktiskt är värd att prata om.

Det är nämnligen så att DHL anser sig ha rätt att påföra icke avtalsenliga avgifter på en transport i efterhand.

När vi vägrat betala dessa avgifter, så har de skickat påminnelser och krav på avgifterna.

Detta innebär att jag får tillfälle att samtala med DHL, och använda ord och uttryck som just icke avtalsenliga avgifter, be dem hänvisa till aktuellt lagrum, säga icke reglerat i lag, och andra fantastiska verbala guldklimpar.

Det bästa är att jag betade mig igenom en ekonomiassistent, en säljare, samme säljare efter att denne rådgjort med sin överordnade, och nu väntar jag svar efter att de kontaktat en av sina jurister.

Med tanke på att de skulle återkomma så fort som möjligt, och inte återkom på två timmar, och jag slutade där efter, så peppar jag lite på att de inte hittat något lagrum att hänvisa till.

Min innerliga önskan och förhoppning är att verkligen kunna bokföra en juridisk seger över nämnda företag nästa vecka.