Visdom

Jag kläckte precis en liten aforistisk fråga, värdig vilken filofax som helst.

Är du hungrig på livet, eller tar du en bit bara för att vara artig?

Jag kan ärligt säga att när det gäller livshunger så pendlar jag ganska friskt mellan anorexi och bulimi.

-Och varför inte? På något sätt får jag för mig att det är mindre tragiskt, än att leva sitt liv efter någon slags emotionell tallriksmodell och kostcirkel, där man varje dag ska genomgå ett givet känslospektrum för att räknas som sund.

Ska man nu använda den här analogin, så kan man ju lika gärna använda den till dess slut (eller i alla fall ta den ett steg längre), och introducera dimensionen smaklighet.

Vad är egentligen att föredra? Det finns gourmander som gillar att äta skräpmat varje dag, och finner enorm gastronomisk lycka i att sätta i sig en Big Mac, eller en kebabrulle. Det behöver ju inte vara fel, men det är inget som passar mig.

Sen finns det gourméer som sätter i sig mindre mängder, men som lägger större vikt vid smak, konsistens, presentation, och inte äter för att bli mätta, utan för att njuta.

Nu märkte den uppmärksamme läsaren att jag antydde att jag skulle vara någon slags livsgourmet, men jag tror de flesta inser det absurda i det.

Jag tror jag ska försöka mig på ytterligare en aforism på temat, och sedan avsluta det här inlägget.

Äh.. Det blev inget bra..

Jag vet inte hur många fler än jag som faktiskt gillar bittra och en smula depressiva aforismer..

Vill ni ha fler aforismer i den här bloggen, så är det bara att lägga en kommentar efter det här inlägget, och delge mig den informationen.

Till bords mina vänner. I vilken ordning tar ni för er av smörgåsbordet? Själv börjar jag alltid med sillen, därefter det varma, sedan det kallskurna, tillbaka till sillen, och till sist pressar jag ner lite dessert, och sedan gnäller jag över att jag förätit mig.