Strange new world

Tillbaka i mitt eget liv igen. På gott och ont.
Det har varit en fantastiskt bra midsommar, med sång och dans, jordgubbar, sill, nubbe i långa banor, royalism och fosterlandskärlek, väldigt trevliga människor, och ett jäkla fint väder.

Jag är så fantastiskt glad att jag faktiskt åkte iväg, för ett tag stod jag och vägde på kanten.

Nu sitter jag åter i köket, och väntar på att bli färdig för jobbet. Solen bränner mig redan i ansiktet, och jag är lite bitter över att jag inte har något rumstempererat vatten till orchidéerna idag.

Jahaja.. Ner med kaffet, in i duschen, och upp på cykeln.

Här kommer en liten godbit att suga på tills nästa gång:

Tågresa till Götet

Rastlös, understimulerad, trött som bara den..
Jag har försökt ta tag i lite saker jag borde göra, men intresset är inte speciellt högt just nu. Sortera tabeller i min fantastiska föreningsdatabas, kontrollerat lite siffror, sorterat mp3or. -Allt med samma resultat. Det är underhållande i 5 minuter, men sen tappar jag allt intresse.
Men vad fan. Det kanske inte är så att en tågresa till en midsommarfest är det ultimata stället att vara konstruktiv på, och jag kanske inte behöver vara konstruktiv hela tiden.

Av någon anledning får jag för mig att man blir mer populär om man försöker att undvika att vara konstruktiv

Jaja.. Nu har jag tappat intresset för det här nedrans blogginlägget också. Det mest tragiska är att jag inte har tillgång till nätet, så jag lär få lägga upp den här stackars texten vid ett senare tillfälle, om det ens blir av.

Glad midsommar på er!

Youtube safari

I går så försökte jag, understimulerad och vansinnigt trött (till följd av ett äventyr med något jag inte borde ätit, vilket föranledde kaosmage de luxe), söka lite lärorik underhållning på Youtube. -Detta eminenta vattenhål på internet.

Jag känner att jag inte bör göra mer än att citera den inledande texten, och sedan glädjas över att det faktiskt finns de som försöker lösa problem, i stället för att bara se hur många gnällspikar man kan samla inom samma riktnummerområde innan någon av dem faktiskt gör något konstruktivt.

"The reasonable man adapts himself to the world;
the unreasonable one persists in tying to adapt the world to himself.
Therefore all progress depends on the unreasonable man."

Visdom

Jag kläckte precis en liten aforistisk fråga, värdig vilken filofax som helst.

Är du hungrig på livet, eller tar du en bit bara för att vara artig?

Jag kan ärligt säga att när det gäller livshunger så pendlar jag ganska friskt mellan anorexi och bulimi.

-Och varför inte? På något sätt får jag för mig att det är mindre tragiskt, än att leva sitt liv efter någon slags emotionell tallriksmodell och kostcirkel, där man varje dag ska genomgå ett givet känslospektrum för att räknas som sund.

Ska man nu använda den här analogin, så kan man ju lika gärna använda den till dess slut (eller i alla fall ta den ett steg längre), och introducera dimensionen smaklighet.

Vad är egentligen att föredra? Det finns gourmander som gillar att äta skräpmat varje dag, och finner enorm gastronomisk lycka i att sätta i sig en Big Mac, eller en kebabrulle. Det behöver ju inte vara fel, men det är inget som passar mig.

Sen finns det gourméer som sätter i sig mindre mängder, men som lägger större vikt vid smak, konsistens, presentation, och inte äter för att bli mätta, utan för att njuta.

Nu märkte den uppmärksamme läsaren att jag antydde att jag skulle vara någon slags livsgourmet, men jag tror de flesta inser det absurda i det.

Jag tror jag ska försöka mig på ytterligare en aforism på temat, och sedan avsluta det här inlägget.

Äh.. Det blev inget bra..

Jag vet inte hur många fler än jag som faktiskt gillar bittra och en smula depressiva aforismer..

Vill ni ha fler aforismer i den här bloggen, så är det bara att lägga en kommentar efter det här inlägget, och delge mig den informationen.

Till bords mina vänner. I vilken ordning tar ni för er av smörgåsbordet? Själv börjar jag alltid med sillen, därefter det varma, sedan det kallskurna, tillbaka till sillen, och till sist pressar jag ner lite dessert, och sedan gnäller jag över att jag förätit mig.

Kvällning

Dagen har kommit till ända, och jag sitter på balkongen och betraktar tingens varande. Jag röker en cigarill, och smuttar på en vermouth.

Jag lyssnar på bra musik, och fylls av den där känslan som filmiskt brukar (brukade?) gestaltas genom att en närbild på huvudpersonen på ett grönt fält övergår i en makroutzoomning som börjar rotera runt huvudpersonen. En makroutzoomning som inte slutar zooma ut eller rotera förrän scenen övergår i eftertexter..

Det enda smolket i bägaren är att jag min vana till trotts lyckats tända cigarillen i fel ände, så jag får massor med tobaksflagor i munnen..
Attans också!


Här var det tänkt att eftertexterna till Rapport till himlen skulle vara, men eftersom de inte fanns på Youtube, så blir det intro och några scener i stället.

Jag blev riktigt sugen på att uppleva den här gamla pubertetsmysserien igen, så jag undrar om jag inte ska titta på den nu. Den är riktigt bra vad jag minns, och det skär lite bitterljuvt i hjärtat på mig när jag hör intromusiken.

Spritt språngande bubbel!

Just nu bubblar det lite inombords. Anledningarna till detta är bland annat: Att jag flexat ut från jobbet, och nu sitter och dricker en öl. Att jag om en timme ska åka för att åhöra James Randis föredrag i Lund, och att jag har en beställning på 50m latex på gång.
Dessutom lyssnar jag på Pulp, och peppar på allt möjligt.
Vidare kan jag meddela att jag får a-kassa för arbetslösheten i början på året, och att jag har nya blomsterstänglar i mina orkidéer.

Allt sammanfaller och mynnar i något som kan beskrivas som ett bubblande myller som genomströmmar min kropp, och fyller mitt sinne med förhoppningar om framtiden.

Är det någon som vill vara med och sambeställa från Radical Rubber så kan ni ju höra av er, så delar vi frakt och rabatter. =}

Med marginell koppling till textinnehållet bjuder jag på en bild av die schöne Nina i Latex

Offentlig dementi

På förekommen anledning går jag ut med denna dementi för att motverka missförstånd om vad jag menade med inlägget Inkassolag (1974:182).

Det var aldrig meningen att det skulle framstå som att jag placerade inläggets huvudperson i alla av de tre kategorierna jag listade.
Det gör jag inte.

Hela grejen med kategorierna var -tro det eller ej, ett litet bittert utspel för att illustrera min oerhörda frustration över att jag måste offra min fritid, för att andra inte kan ta ansvar för sig själv, och ibland blandar ihop mitt och ditt.

Dessutom tycker jag att det inte är helt humorbefriat, och det är inte heller första gången jag använt det, även om det är första gången på bloggen och i det här sammanhanget.

Jag har faktiskt ett liv utanför bloggen också. Eller inte.. Jag har knappt något liv..

Jag förmodar att den viktigaste poängen med det här lilla inlägget, är att förtydliga, att jag inte har några personliga agg mot personen i fråga.
Tvärtom så är det en person jag faktiskt gillar, och har en hel del gemensamt med, även om vi just nu befinner oss i en förunderligt störande situation.

Kiss & make up?

Today was a good day pt 2: Avdelningsmöte

Vi hade ett avdelningsmöte på jobbet idag. Vi tittade på bokslut, och pratade siffror.

I över två timmar satt jag och drömde om allt jag ville lära mig, och alla sammanhang jag ännu inte begrep.
Det bekräftades ännu en gång, att kvalitén på svaren från någon som endast har bristfällig information, inte alltid är så hög som man kanske önskar.

Lösningen är alltså att att fylla på med information, och det tänker jag göra. Girigt som bara attan.

Today was a good day pt 1: Business Girls

Plats: Fikasofforna
Tidpunkt: strax efter 10.00

Affärskvinnorna på jobbet sitter och nostalgitrippar till outfits de hade på 80-talet. Näthandskar, collegetröjor med en axel bar och linne under, tights, pumps, permanenter, axelvaddar, och annat.

Jag föreslog att de skulle boka ett datum och svida upp till 80-tal igen

Jag måste dock säga att jag inte hade ett helt osjälviskt syfte. Jag är nämnligen lite kär i 80-talet.
Fast början på 2010-talet är inte helt illa det heller. Det är lite 80-tal light. Ganska mycket emellanåt faktiskt.

Nu när jag tänker efter, så vill jag rikta ett stort tack till Lady Gaga, och alla andra som avancerar bodyns plats i nutiden.
Japp, alldeles rätt. Body som i leotard.
Alldeles fantastiskt snyggt ifall man frågar mig, och på den här bloggen är det mina åsikter som gäller.

Detta betyder givetvis att alla de horder av löpska kurtisaner som är ute efter mig lekamligen genast bör sätta upp en body på inköpslistan.

I brist på löpska kurtisaner kan man alltid roa sig med att bildgoogla på leotard. Då kan det gå såhär:

När jag nu tänker efter, så vill jag nog citera Anna om 80-talet också. Jag kan nog inte hålla med om allt, men det är lite roligt ändå:

Det var inte snyggt, men det var mycket

Lunchrast

Nu är det dags för lunch, och i dag tänker jag spendera den genom att äta yoghurt och titta på ett föredrag om njurar.

Inkassolag (1974:182)

Det finns i stort sett tre kategorier av människor jag inte riktigt orkar med. Dessa är:

• Personer som bor hos sina förälrar långt efter att de borde flyttat till eget.
• Personer som på grund av inkompetens borde ha personlig assistent/ledsagare, men av någon outgrundlig anledning inte beviljas det av staten.
• Personer som är helt berövade insikt om att de är dumma i huvudet, och/eller saknar kontakt med verkligheten, men är överflödigt begåvade med initiativförmåga.

Samma person skulle kunna platsa i flera olika kategorier samtidigt, men oftast är en kategori övervägande.

Anledningen till denna lilla bitterhet är att jag på nytt behövt skicka påminnelser och fakturor på fritiden.

Så jävla roligt är det inte. Jag får mitt lystmäte tillgodosett på jobbet.

Om man dessutom tar med i beräkningarna att det är jag som kommer framstå som en dunderröv när det väl börjar pratas, så blir det ännu roligare. Det positiva är i alla fall att jag har en oerhörd resurs av gnäll, när jag känner att jag måste böla över någonting men inte riktigt vet vad.

Det bästa av allt är nog att samma dag som jag skickar en andra påminnelse, med hot om inkasso och kronofogde, -över 6 månader efter att den första delbetalningen skulle varit insatt på kontot enligt den ursprungliga avbetalningsplanen, så finner jag på den gode gäldenärens blogg en läsarundersökning om vad folk tycker att vederbörande ska lägga sin skatteåterbäring på.
Alternativen var bland annat alkohol, och party, men inget som ens antydde något om att återbetala de sura pengarna till en viss förening.

Just fucking pay up!

En sak är säker. I fortsättningen kommer jag inte att engagera mig på något sätt för att hjälpa andra med deras skulder till en förening där jag är kassör. Inga avbetalningsplaner, inga muntliga påminnelser, ingen jävla tid alls. Jag har inte tillräckligt med fritid för att öda den på andras inkompetens.

I fortsättningen blir det en faktura bums, och därefter påminnelse och inkasso så fort det börjar dröja.

Fy vad jag är missnöjd med det här. (Ett kraftuttryck som heter duga, vill jag lova!)

The Amazing Randi

Den 17:e juni smäller det! Då ska jag nämnligen bevista ett föredrag med en av mina stora favorithjärnor. The Amazing Randi kommer till Lund, för att väcka oss ur de villfarelser som vårt mörka tidevarv är behäftat med.
Homeopati, new-age-crap av olika slag, astrologi, och andra vansinnigheter.



Det är egentligen inte så att jag förväntar mig något nytt, eftersom jag tror jag sett det mesta material som ligger ute på Youtube, och annorstädes på internet, men det ska bli fantastiskt roligt att uppleva det i verkligheten.

Om jag inte är helt ute och cyklar så ska det hållas ett AAI-möte i Köpenhamn i år, men jag tror biljetterna kostar 1500 kr styck eller något i den storleksordningen. Dessutom tillkommer hotell, och andra merkostnader.

Jag är sugen, men jag tror ändå att jag avstår. Man kan köpa mycket böcker och viktiga saker för de pengarna. Dessutom så räknar jag med att de flesta av föredragen kommer att landa på nätet ändå.

Cerebral plasticitet FTW

Neue woche

Köket, strax efter att jag borde cyklat iväg till jobbet. Det blir lite -flex idag. Jag måste nämnligen inom Maxi, och handla lunch till idag. Lite yoghurt, som man kan vräka i sig i hast framför datorn. Det är i och för sig helt självvalt.
Hur roligt jag än tycker det är med matlagning så har jag inte kommit in i rytmen att laga mat till dagen efter, efter min tid med skiftarbete.

Intressepilarna haglar

Helgen är över, och bloggen är eftersatt igen. Var fan tar all tid vägen? Jag känner att jag aldrig hinner med det jag vill göra.

I lördags var det inflyttningsfest hos kusin Martin och hans tillkommande - Anna. Förutom den omotiverade känslan av personligt misslyckande varenda gång man måste åka ersättningsbuss, så föll kvällen väl ut.

Det var första gången på evigheter som jag festat med min bror, och mina kusiner. Roligt roligt. Märkliga teaterpjäser om vilda västern, dance battle, och en skranglig färd i the Millenium Falcon mellan Kristianstad och Hässleholm, var några av de höjdpunkter kvällen bjöd på.

Väl hemma blev det.. mycket riktigt: Q-bar.

Det var faktiskt inte helt illa. De senaste veckornas upplyftande festivaljobb, umgänge, och stress, har gjort mig riktigt sugen på att träffa folk, och kanske lite positivare till sinnet än vad som är riktigt lämpligt.

På vägen hem återupptäcktes gamla bekantskaper som legat knappt dolda, precis framför näsan på mig. Bekantskaper från det beryktade Kollektivets tid. En epok från de tidiga 20+ åren.

En tid fylld av dekadens, Marinella, groteska frukostägg, kärlek, en överbefolkad lägenhet, och en stor skål full med Euroglider som någon knyckt på ungdomsmottagningen.

För övrigt har jag mina efterforskningar till trotts aldrig lyckats få svar på frågan: Hur fan testar man en kondom elektroniskt?

In desperate need of decadence

Nu sitter jag på jobbet och drömmer om den stundande helgens bravader. Jag känner att jag behöver dekadens och cabarét så det står härliga till. Jag vill ha teatrala kläder, portvin och Edit Piaf. Jag vill ha cigarrer och strutsplymer. Sammetsdrapperier och plyschsoffor.

Bara några timmar kvar på arbetsveckan..

Like a turtle the sun looks

Det finns så mycket att skriva om, men ingenting känns speciellt lockande just nu.

Siestafestivalen, senaste göteborgsvistelsen, näst senaste göteborgsvistelsen, min nyutslagna Rhodedendron, minigolfen med jobbet igår, inkassolagen, vinglas som jag fått på jobbet, Israels märkliga äventyr, eller vad fan som helst. Jag skulle kunna skriva så mycket..

I sanningens namn, så är jag glad idag, och då är jag inte så speciellt bra på att skriva.

Vem vill egentligen höra hur någon raljerar om hur glad personen råkar vara just idag? Inte jag i alla fall. Är man glad, så finns det så mycket vettigare saker att göra med tiden än att sitta på nätet och blogga. Dessutom vill jag i framtiden inte råka läsa om hur glad jag var just idag.

Glada människor irriterar mig. Mest av allt blir jag irriterad på folk som är glada i onödan.

Framförallt om de skyller sitt osmakliga lynne på någon form av skapande kraft, en eller annan gudom, moder natur, eller knark av något slag.

Gillar de dessutom indianmusik och valsång, så är jag nära att krevera.

Jaja.. Nu skulle jag ju inte raljera. Nu skiter jag i det här och tar en öl och lite glass i stället.