Desparate wallet

Ibland är det läskigt hur lätt jag har för att styra upp andra saker, och hur svårt jag har för att styra upp mig själv.

Idag har jag i alla fall drabbats av insikten över hur viktigt det är för mig själv att se på mig själv som ett projekt.
Tidigare har jag av olika anledningar bara försökt flyta med i allt som händer, och till ganska stor utsträckning stå ut.
Under ganska lång tid brukade jag relatera till livet som ett tidsfördriv innan man dog.
Tro inte att jag inte gillar det tankesättet fortfarande, men nu är det mer som en gnällig bitterhet, än något jag faktiskt känner.
Sedan jag påbörjade min transition på allvar, och bara accepterade saker för så de var, så har jag fått så otroligt mycket mer liv. Det är först efter att jag tog tag i min transexualitet, som jag faktiskt ens kunnat förlika mig med att jag har en framtid, och att det finns saker jag vill uppnå, och att vissa saker är värda att kämpa för.

Nu sitter jag här och brottas med en av de där sakerna som är värda att kämpa för.
Det är ett stycke sjukvård, som sjukvården i Sverige inte tillhandahåller (än? Det finns ett pilotprojekt som ännu inte är utvärderat, och med tanke på hur allt annat är inom transvården, så vet jag inte om jag skulle våga acceptera den vården heller.).
Det är i alla fall FFS som cirklar i min hjärna.
För dig som inte vet vad det innebär, så är det Facial Feminisation Surgery.

En annan sak som cirklar i min hjärna är finansieringen av nämnda FFS.
Den är nämnligen inte helt billig, utan tämligen dyr: 125€
-Som hittat när vi lever i en ekonomisk kris. Fast då ingår inte mindre än 2 CT-scanningar.

Hur ska jag lyckas skrapa ihop det?
-Och hur ska jag lyckas skrapa ihop det, och samtidigt lyckas med studierna.

Jag behöver åtminstonne inte fundera så mycket på vad jag ska skriva i mina önskelistor de närmaste åren iaf..