För en vecka sedan så kom jag hem från årets fantastiska Shibari Camp.
Jag tänkte lämna det upp till läsaren att fantisera om alla de fantastiska, extravaganta, prestigelösa, och alldeles fantastiska äventyr som utspelades där.
Det jag däremot tänkte skriva är några rader om hur jag efter att ha gungat runt på mjuka shibari-vågor en vecka, våldsamt slår in över verklighetens klippor. (Poetiska omskrivningar ftw)
Under en hel veckas tid har jag mötts av vänliga blickar och trevligt folk. Acceptansen för varandras olikheter och egenskaper har varit ofantligt hög, och det har varit en väldigt fin stämning av att vara tillsammans och dela något med varandra.
Man vänjer sig vid det ganska fort.
Speciellt uppenbart blir det när man kommer hem och nästan direkt möts av dömmande blickar på kommuala fortskaffningsmedel.
-Rynkande på näsor, och ett och annat hånléende.
Saker som av någon anledning hör vardagslivet till.
Efter att ha raserat mina murar under den fantastiska repveckan, så står jag där naken och oskyddad, och alldeles öppen för folks oförstående och skräckblandade fascination över att ha sett en livs levande transtjej.
Det suger.
När jag tänker efter, så är faktiskt det en av sakerna jag uppskattar mest med Pride: Att folk blir så vana vid att se transpersoner, att deras omedvetna mikroaggressioner upphör för en stund..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar