Fire Hazard

Vaknade av brandvarnaren i morse. Den tjöt, och det luktade svagt av rök i hallen.

Jag började yrvaket och panikpiggt rafsa på mig lite kläder för att kunna ta mig ut, och försökte komma på vad som var viktigt att göra.

Röklukten försvann, och brandvarnaren slutade pipa. (Jag har varit i kontakt med räddningstjänsten, och allt är lugnt nu, och ingenting allvarligt har inträffat.)
Dock har jag kvar en insikt om att jag var helt oförberedd på hur jag borde agera.

Om du inte har en brandvarnare, så skaffa en bums!
Om du har en brandvarnare, men inte funderat igenom vad du ska göra när larmet går, och vad som är viktigt att uppnå i den situationen, så tycker jag du ska tänka igenom det.

När brandlarmet väl går och det luktar rök, så är man sjukt dålig på att tänka, så har man inte fått det gjort innan, så kommer det inte hända.

Stay safe

Desparate wallet

Ibland är det läskigt hur lätt jag har för att styra upp andra saker, och hur svårt jag har för att styra upp mig själv.

Idag har jag i alla fall drabbats av insikten över hur viktigt det är för mig själv att se på mig själv som ett projekt.
Tidigare har jag av olika anledningar bara försökt flyta med i allt som händer, och till ganska stor utsträckning stå ut.
Under ganska lång tid brukade jag relatera till livet som ett tidsfördriv innan man dog.
Tro inte att jag inte gillar det tankesättet fortfarande, men nu är det mer som en gnällig bitterhet, än något jag faktiskt känner.
Sedan jag påbörjade min transition på allvar, och bara accepterade saker för så de var, så har jag fått så otroligt mycket mer liv. Det är först efter att jag tog tag i min transexualitet, som jag faktiskt ens kunnat förlika mig med att jag har en framtid, och att det finns saker jag vill uppnå, och att vissa saker är värda att kämpa för.

Nu sitter jag här och brottas med en av de där sakerna som är värda att kämpa för.
Det är ett stycke sjukvård, som sjukvården i Sverige inte tillhandahåller (än? Det finns ett pilotprojekt som ännu inte är utvärderat, och med tanke på hur allt annat är inom transvården, så vet jag inte om jag skulle våga acceptera den vården heller.).
Det är i alla fall FFS som cirklar i min hjärna.
För dig som inte vet vad det innebär, så är det Facial Feminisation Surgery.

En annan sak som cirklar i min hjärna är finansieringen av nämnda FFS.
Den är nämnligen inte helt billig, utan tämligen dyr: 125€
-Som hittat när vi lever i en ekonomisk kris. Fast då ingår inte mindre än 2 CT-scanningar.

Hur ska jag lyckas skrapa ihop det?
-Och hur ska jag lyckas skrapa ihop det, och samtidigt lyckas med studierna.

Jag behöver åtminstonne inte fundera så mycket på vad jag ska skriva i mina önskelistor de närmaste åren iaf..

Clash with reality

För en vecka sedan så kom jag hem från årets fantastiska Shibari Camp.
Jag tänkte lämna det upp till läsaren att fantisera om alla de fantastiska, extravaganta, prestigelösa, och alldeles fantastiska äventyr som utspelades där.
Det jag däremot tänkte skriva är några rader om hur jag efter att ha gungat runt på mjuka shibari-vågor en vecka, våldsamt slår in över verklighetens klippor. (Poetiska omskrivningar ftw)

Under en hel veckas tid har jag mötts av vänliga blickar och trevligt folk. Acceptansen för varandras olikheter och egenskaper har varit ofantligt hög, och det har varit en väldigt fin stämning av att vara tillsammans och dela något med varandra.
Man vänjer sig vid det ganska fort.

Speciellt uppenbart blir det när man kommer hem och nästan direkt möts av dömmande blickar på kommuala fortskaffningsmedel.
-Rynkande på näsor, och ett och annat hånléende.
Saker som av någon anledning hör vardagslivet till.

Efter att ha raserat mina murar under den fantastiska repveckan, så står jag där naken och oskyddad, och alldeles öppen för folks oförstående och skräckblandade fascination över att ha sett en livs levande transtjej.

Det suger.

När jag tänker efter, så är faktiskt det en av sakerna jag uppskattar mest med Pride: Att folk blir så vana vid att se transpersoner, att deras omedvetna mikroaggressioner upphör för en stund..