När jag var liten hade jag och min bror en gul A5-pärm där vi skrev upp på vilka VHS-band vad vi hade spelat vilka filmer.
Först på band F låg Snilleskolan, eller Real Genius som den heter i original.
Det var med förmodligen med Mitch jag identifierade mig mest, av alla filmkaraktärer jag stiftade bekantskap med när jag var liten. Liten innebär i det här fallet att jag gick på låg och mellanstadiet.
Ingen Karate Kid, ingen John Connor. Över huvud taget ingen actionbetonad.
Jag identifierade mig med en socialt eftersatt överbegåvad nörd.
Jag avskydde verkligen skolan jag gick på, men drömde om att jag skulle få gå på någon annan skola, där jag kunde lära mig as-tuffa saker, bygga lasrar och annat häftigt, och känna mig missanpassad bland tjejer i 80-talsbaddräkt.
Man kan med rätta fråga sig vad dagens video har för anknytning till texten. Däremot är det olämpligt att förvänta sig ett svar på frågan.
Ni som följt mina texter genom vått och torrt, ni som nyss trillat in på min blogg av oförsiktighet och dessutom råkat läsa en del av de äldre posterna, och ni som bara är behäftade med otur, vet att för ett år sedan så avvecklade jag mitt föreningsengagemang.
Well, I've had a relapse...
Jag har per igår blivit invald i studiefrämjandets lokalavdelningsstyrelse.
Framtiden får utvisa om det är en lämplig utveckling av min levnad, eller om det är ett beslut i klass med att rosta bröd och jonglera med knivar i badkaret.
Sam Harris gör det igen. Han lyckas trollbinda mig, och provocera mitt sinne.
Många tankar och resonemang jag själv fört tidigare sammanfaller med det han lägger fram, men jag har aldrig ens försökt att göra det till en så tydlig enhet som Sam gör.
Det är inte bara det att han kondenserar det till en enhet, han slår dessutom in enheten i presentpapper och binder om med fina snören.
Ett riktigt bra föredrag som är som en julklapp på en vardag, utan att man firar något speciellt alls.
Jag har precis slutat pilla med blogg-designen, och känner en ganska stor lust att följa upp med ett spännande och högintressant blogginlägg. Tyvärr har jag inga intressant uppslag att basera det på, så jag tänkte att jag skulle sprida lite videor från youtube i stället.
Av alla communitys som jag är medlem på, så är det förmodligen Youtube jag hade saknat mest ifall det försvann. När man slutat använda det till att titta på roliga klipp, och insett omfattningen av utbudet av intressanta och högkvalitativa videor, så blir det en fantastisk resurs för att utöka sin begreppsvärld.
Här är fem klipp av en av mina favoritkanaler: Potholer54
Några veckor efter operation skaffa komplett gymnasiebetyg så att jag kan söka in till högre utbildningar med hjälp av mitt högskoleprovsresultat, så har betygen börjat trilla in.
Ett MVG i religion, och ett MVG i datorkunskap. Inte så märkvärdiga kurser egentligen, men däremot en ganska märkvärdig relation till läraren i religion.
Efter första inlämningsuppgiften hade jag en gnagande känsla av att lärarens privata uppfattning om den kristne gudens existens återspeglades i hans bedömning av mitt inlämnade arbete.
<tirad>
Bland annat så uppmanades jag att resonera kring, och komma till slutsatsen(!) att bland annat tio guds bud har påverkat svenska lagar i stor utsträckning.
Oavsett hur man ser på korrelation och kausalitet så är det ganska intressant att man uppmanas att komma till en stipulerad slutsats, och det är på grund av hurvida man kommer till den som betygssättningen sker.
En annan spännande episod, som faktiskt resulterade i både facepalm och lol, var när jag insåg att ett lärarproducerat studiematerial som (vad jag antar) var tänkt att vara objektivt, i sin källhänvisning angav en internetsida, som i sin tur hade hämtat sin objektiva och åsiktsneutrala ståndpunkt från en så spännande källa som http://www.apologetics.com/.
Det är en ganska märklig känsla att inse; att en person som förmodas vara mer slipad än en själv om ett ämne, kapabel att stödja sina uttalanden på fakta, och dessutom dela med sig av denna kunskap till en själv; att dennes källor är opålitliga, de egenproducerade materialen inte är speciellt tillförlitliga, och att vederbörande inte riktigt kan uttrycka sig i skrift.
Nu kanske jag ska försöka tygla min skenande hybris, och lägga fram, i åtminstone lite självkritik
Speciellt när det gäller text, så har jag en fallenhet att tolka texten så som den faktiskt är skriven, även om det är uppenbart att skribenten förmodligen menar något annat.
Om frågan lyder: Kan du redogöra för hur den katolska kyrkans teologi inverkat på den sydeuropeiska överklassens matvanor under senromatiken? , så är ett Nej ett korrekt svar på frågan, medan en utläggning om hur nämnda teologi influerat gastronomin i sydeuropa, faktiskt inte är det.
Nu har det nog inte rört sig riktigt om sådana formuleringar, och jag har dessutom tagit hjälp av en oberoende instans, som inte har ett obstinat och svulstigt språkbruk som jag, utan är kapabel att uttolka plebejers vulgära lingo, för att hjälpa mig ta mig ur min textuella frustration.
Det spännande är att tolkningsförsök av denna person, -Ms S, också kommit till korta inför de frågeformuleringar som framställts av den religiöse tydlighetsvirtuosen.
Jaja. Jag fick i alla fall högsta betyg, och en massa gnäll ur kroppen. Dessutom ett tämligen ointressant uppslag att göra ett språkligt yvigt blogginlägg om.
</tirad>
Vad får vuxna personer av allehanda kön, genus, och kromosomuppsättningar att beté sig som lågstadiebarn och börja skrika om tjej och killbaciller?
Hår..
Ännu en fjäder i hatten för homo sapiens.
Några dagar efter att håret börjar tas tillbaka, till somligas förskräckelse och andras förtjusning, så får jag för mig att blogga lite trött om det.
Jodå. Det har visats upp kvinnligt armhålehår i tv har jag förstått.. Tänka sig så konstigt. Världen har skakats i sina grundvalar.
Jag kan tänka mig att en del Hober med ludna fötter just nu är på väg till Mordor för att kasta ner sina rakhyvlar i domedagsberget, samtidigt som en hel skara orcher försöker hindra dem, tvångsraka dem, och överösa dem med gutturala invektiv om kroppsbehåringens vidrighet.
Orcher är ju som bekant dessutom helt befriade från självdistans, har en mental kapacitet som i bästa fall når upp till pubertal nivå, och dessutom sällan briljerar med sin personliga hygien.
Det enda jag faktiskt kan tycka är lite intressant i hela Sagan om hårets återkomst är vad man ska tycka om Gollum. Fetischisten som dyrkar den där ludna armhålan, eller vad det nu kan vara. Hur ställer vi oss till det?
Jag har aldrig riktigt uppskattat Tolkien. Även om världen är rik och välutvecklad, så är historien platt. Ingen vet riktigt varför Hoberna betér sig på sitt sätt, och Orcherna på sitt. De drivs inte så mycket av sina personligheter, för de har knappt några. De är som pappfigurer i det ondas eller det godas tjänst. Det är klart att det finns en del trollkarlar som patriarkalt nog drar i alla trådar i bakgrunden, men det tillför inte så mycket djup det heller.
Det som skulle kunna rädda situationen är om de olika karaktärerna slutade med sitt episka käbbel, och i stället satte sig ner och funderade på vilka de var, vad som motiverade dem, och vad som gjorde just dem lyckliga, och hur de ville leva sina liv.
Förutom att jag hade lockats mer av att lära känna de individerna, så antar jag att de hade haft lite trivsammare liv själva.
Det jag säger är inte att det är fel att kasta rakhyvlar i vulkaner. Bara att ungefär samma effekt kan åstadkommas med en papperskorg. Och att det är ok att tycka att håriga fötter är vidrigt, men att man inte behöver beté sig som ett dreglande fabelfiasko för att man har en preferens.
Jag måste tyvärr göra alla porrtörstande libertiner besvikna över denna bloggposts innehåll.
Den handlar inte om några självupplevda utsvävningar, innehåller inga upphetsande detaljer eller eggande sidospår. Den är helt berövad på eroticismer, och saknar värde som pornografisk läsning.
Däremot innehåller det en youtube-föreläsning av Faramerz Dabhoiwala, betitlad: Sexual discipline and illicit sex up to the seventeenth century.
Det är en playlist med 6 videor.
Lite synd att det ordspråket inte var känt under tidig bronsålder.
Lika synd är det att även om det hade varit känt, så hade det förmodligen inte spelat så stor roll för en med största sannolikhet fiktiv herre i Kaldeen.
Om denna fiktiva herre inte hade varit så fiktivt förtjust i långpromenader så hade det också varit ganska fint.
Nu var det dock så att denne urpatriark (fatta vitsen!) kände en oerhörd lust efter att slita sulorna i stället, och så gick det som det gick.
Jag har suttit hela dagen och läst inte mindre än tre katekeser.
Dryga paragrafer för hur man bäst behagar en annan med största sannolikhet fiktiv HERRE, och därigenom blir lite bättre än andra, och i vissa fall slipper att hamna en eller annan med största sannolik fiktiv plats för tortyr.
För den som gillar officiella paragrafer om fiktiva saker rekommenderar jag Katolska kyrkans katekes!
Man kan kalla dem för mycket, men de där katolikerna kan i alla fall konsten att skriva snitsiga och välorganiserade dokument.
Vill man till exempel söka på trossatserna om helvetet, så hittar man dem i paragraferna 1033-1037, vilka återfinns under Del 1, Sektion 2, Kapitel 3, Artikel 12, Punkt 4.
