Moral Panic

Snubblade över den här videon på Youtube nyss, via en av mina prenumerationer. Till följd av detta känner jag en viss moralpanik komma krypande.

En interpubertal flickstackare som genomför ett hyfsat oskyldigt slut pop-nummer (pun intended).

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag hänger upp mig på detta. Kanske att Teen Boom Boom Doll är epitetet hon ges i början av videon, och att det visar sig att hon faktiskt bara är 12. Det är ju falsk marknadsföring så det skriker om det.

Kanske är det Oh my god, she looks good. Oh my god you know you wish you could.
Eller så är det för att det är så jävlans dålig musik, och att deras pubertala åmande inte får det att spritta till i kroppen på mig ens marginellt. Snuvad på konfekten helt enkelt.

Eller så är det just moralpanik och inget mer...

Man kanske ska sätta detta praktexepel av teensploitation i perspektiv till Age of Consent i lite olika delar av världen också.

I Saudiarabien och några närliggande länder finns det över huvud taget inget som heter samtycke. Bara man är gift så är man per definiton samtyckande.

I Spanien, Argentina och Japan går gränsen vid 13, så när miss Rose har fyllt år, så är hon lagligt byte i alla fall i de länderna. Givetvis förutsatt att hon själv är just samtyckande, men det är ju en petitess..

En intressant grej är att enligt bilden jag helt oförmodat knyckt från wikipedia, så blir vatikanstatens ungdomar byxmyndiga vid 16 års ålder.


För att återgå till ämnet, så tror jag att ämnets komplexitet kan ha ganska stor inverkan på min ambivalenta hållning till problemet.

Är det hon själv, eller någon annan som är drivande? Vilka är motiven? Vilken är målgruppen?
-Osäkra prepubertaler och pedofiler?
Att det är folk med dålig musiksmak är i alla fall uppenbart.

Jag kan till exempel inte hålla det för troligt att hon har kokat ihop text, koreografi, och kapital till musikkarriären själv, ergo någon/några har investerat i henne, och väntar på avkastning.
Det behöver ju inte nödvändigtvis vara av monetär karaktär, men ändå.

Man kan inte klandra subjektet för reaktionen i betraktarens hjärna, men man kanske ska ägna en tanke åt orsaken till subjektets belägenhet.
Är den en följd av subjektets egna sinnesrörelser så har jag inga som helst problem med det.

Finns det andra intressen som lurar i kulisserna, vilka medvetet har influerat subjektet för sin egen vinnings skull, så finns det all anledning att uppröras och skriva arga lappar på internet. (=Blogga, eller starta en Facebook-cause).

Palla orka! Nu är det i alla fall dags för mig att släppa det här, och skölja ner min moralpanik med en kopp kaffe.