Det där med kännslor. Kan det vara något det?
Just nu är det en hel hop med ganska ytliga känsloströmningar som flyter genom mig.
Jag är lättad, upprörd, skakad, nyfiken, självförebrående, och jävligt tacksam.
Någonting ditåt i alla fall.
Varför är det Svenska språket så fruktansvärt oanpassat till att prata om känslor? (Jävligt retorisk fråga)
Egentligen så är den uppenbara innebörden av frågan att
Jag vill skylla i stort sett hela problematiken på att det saknas ord för i stort sett alla de känslor som genomsyrar min varelse.
-För att inte tala om de intrikata nätverk och kopplingar som finns mellan dem.
För en sådan som mig, som inte är helt förtjust i att göra förenklingar, måla med svepande drag och så vidare, för att snabbt kunna förmedla en ungefärlig bild av vad jag menar, utan vill gräva ner mig i detaljer och återge en så precis bild av min sinnesbild som möjligt, medför detta vissa konsekvenser.
Just nu har jag enorma problem med att avancera det här inlägget förbi att bara tala om att jag har problem. Jag fasar lite för att börja textualisera det jag egentligen vill ha sagt.
Det innebär att jag helt enkelt struntar i att säga det.
Åt fanders med att förmedla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar