Super Mario Pasta bros

Jahaja. Välskapt, übermensh, giftasmogen, freak of nature.

Tydligen är det så det är.

Träffade en gammal bekant sedan tiden som gruppledare på AME.
Den här ville i och för sig inte att jag skulle gifta mig med hennes syster, men däremot upprepade hon flitigt:

Måste hitta flikka! Måste hitta flikka! En snäll, och inte för högljudd.

Sedan fortsatte hon genom att kasta en svärm komplimanger efter mig. Lite av en kulturkrock, men fortfarande inte på samma plan som när jag blev erbjuden den vietnamesiska systern som fru på import.

På något sätt fick jag för mig att hon försökte trösta mig, och peppa mig upp ur den bottenlösa depression, som helt tvunget måste förfölja en ogift individ av min ålder.

Säkerligen till följd av att ingen vettig kvinna någonsinn skulle vilja ha något att göra med ett naturens missfoster, som råkar vara lekamligen begåvad med maskulina genitalier, och paradoxalt nog ha långt hår, vara hyfsat slängd i matlagning, och en jävel på att sy.

Efter den episoden bar det med hast iväg till optikern. Jag har nämnligen skaffat mig en rekvisition för att på företagets bekostnad undersöka ifall jag möjligtvis skulle behöva utrustas med terminalglasögon.

Jag tycker det kan vara vansinnigt klädsamt med glasögon, så jag var därför ganska nöjd med att slippa betala mina nya fina terminalglasögon själv.

Dock så grusades mina hopp när det visade sig att jag hade bättre syn än genomsnittet. Tydligen så är jag bäst på att se, i hela stan.

Inga glasögon alltså.
Det blir väl att spara ihop till ett par bågar och stoppa fönsterglas i dem eller något.


Hemkommen och hungrig efter besvikelsen hos optikern, så insåg jag att jag var tvungen att handla om jag skulle få någon mat i mig.
Men, så mindes jag de där billiga makaronerna jag köpte en gång..

Jag tror de kostade 3 kronor för ett halv kilo eller något, men jag gillade hunken på paketet. Nu, när pastan är kokt, så svär jag lite över att jag inte hade sinnesnärvaro nog att slänga ihop en pastasås med svamp och sköldpaddskött.