Consolation love

Jag har funderat på det här med kärlek som tröst ett tag.
Eller kanske kärleksyttringar eller något i den stilen.

Egentligen tänkte jag baka in det i ett längre inlägg om konsensus och konsensusbrott som jag funderat på, men nu kunde jag inte hålla mig längre.

Det jag pratar om är fenomenet att någon kommer med en kärleksyttring för att trösta någon. Det kan vara att "pussa bort det onda" eller att krama någon som är ledsen.
Jag förstår att det är mängder med folk som faktiskt uppskattar det, och jag gissar att jag är i en försvinnande liten minoritet (är det någon som känner igen sig i det jag säger så skriv en kommentar vet ja!), men jag uppskattar inte sådant alls.

Faktum är att jag inte bara saknar uppskattning för det, jag ogillar det skarpt, och är i det närmaste antipatisk mot det.
Om jag mår dåligt, och någon skulle försöka ge mig en tröstkram, vilket faktiskt händer ibland, så är det något inom mig som dör och får mig att må ännu sämre. Samtidigt vill jag kasta personen ifrån mig och bara be dem lämna mig ifred.
För mig känns det billigt på samma sätt som om personen hade lovat mig en godispåse om jag blev glad igen. Det är ett betéende, som inte hjälper mig det minsta, utan snarare får mig att känna mig patroniserad och förminskad.

Det jag i det sammanhanget skulle behöva är ju snarare att någon lyssnar på mina problem och hjälper mig hantera dem, och kanske till och med kan bidra till en lösning. En kram eller en slickepinne i det sammanhanget gör ingenting för mig, mer än att det i bästa fall får mig att tänka på något annat för ett tag.
-I alla fall om jag varit tillräckligt lättdistraherad..


Nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta den här texten, så det är kanske dags att avsluta den.
Kärlek och kärleksyttringar är superbra och fint, men det både smutsar ner dem, och är billigt och patroniserande att använda som distraktion från verkliga problem.

Det är i alla fall så jag upplever det..

Unwanted shrinkage...

För två månader sedan minskade jag dosen testosteronblockerare, eftersom det inte är en särdeles hälsosam medicin att ta. Den blockerar givetvis testosteron väldigt effektivt, men samtidigt så är den inte leverns bästa vän. Det är således en bra idé att bara sätta i sig minsta verksamma dos, i stället för att knapra piller i tid och otid.

Enda felet är att jag har goda anledningar att misstänka att jag numera ligger under minsta verksamma dos.
Den senaste månaden har mina bröst krympt igen, och det är ju så klart väldigt jobbigt. De ömmar inte längre, och det är jobbigt att veta att saker sakta men säkert förändras till det sämre.

Eftersom jag är jag, så loggar jag min transition i Excel, och det går tydligt att se att det är en stark nedåtgående trend i brösttillväxten.
Det är jobbigt, men inte i närheten av så jobbigt som det var när jag minskade dosen förra gången.
Anledningen till det är att den här gången så har jag en bättre kontakt med min endokrinolog, och att jag själv kan fatta beslut om att öka dosen igen.
Sist så satt jag gråtandes fast i telefonköer och sjukvårdsbyråkrati för att få en tid hos läkaren så att jag skulle kunna justera dosen.
Den här gången så avvaktar jag till och med lite med att öka dosen igen, för jag har sett till att jag ska ta ett blodprov nästa vecka för att kolla de faktiska hormonnivåerna, och skaffa ännu en datapunkt till mitt dignande Excel-ark.
Den datapunkten vill jag trots allt inte förstöra genom att förändra dosen innan blodet är tappat. Varken för mig eller endon..

Dock så finns det lite goda nyheter också.
Min korsettträning har börjat ge resultat, och mina flytande revben börjar bli tuktade på ett sätt som känns bra.
I kombination med bättre kosthållning så har mitt midjemått minskat med 5 cm den senaste månaden, och mina former har blivit mer rundade än tidigare.
Det finns fortfarande väldigt mycket som jag skulle vilja förändra, men den förnekelse och likgiltighet jag pressat mig in i angående min kropp tidigare har nästan helt bytts ut mot uppskattning och framtidshopp.

Det är en fantastisk känsla.

Ropes!

Det är länge sedan jag ägnade mig åt repdekadens.
-I alla fall om man inte räknar i söndags.

Sedan peer-rope (eller vad vi nu ska kalla det) kom igång igen i Göteborg har jag haft förhinder varje gång, och i ärlighetens namn har jag inte riktigt haft sinnesnärvaro och sinnesro att varken binda eller bindas heller.
I söndags blev det lite ändring i alla fall, och jag masade mig dit med några rep.

Det blev inte så mycket bundet för min del, för jag lyckades anmäla mig frivillig att hålla en genomgång i one-columns för nybörjarna. Det var kul.
Jag var helt oförberedd, men det blev nog bra ändå.
Heck, jag fick till och med applåder på slutet! Yay for me!


Egentligen började allt med att jag blev bjuden på en fest i Malmö hemma hos vänner jag inte sett på väldigt länge. Därifrån utvecklades det till att jag fick sovplats hemma hos en annan vän, som vill komma åt mina organisations-skillz.
Det passar mig perfekt, för att det innebär att jag inte bara fick ytterligare en anledning att ta mig ner till Malmö, utan att jag dessutom kan komma åt hennes rep-skillz, eftersom hon ska hålla i en workshop sammma helg.
Man skulle kunna säga att jag är jävligt pepp på den här helgen!

Nu är det i alla fall torsdagen innan, och jag har utlyst lite knyatkalas hemma hos mig ikväll. Vi blir 7 personer som ska ha lite repmys och umgås.
Har inte gjort något liknande på över 2 år, så jag ser fram emot det väldigt mycket.
Förhoppningsvis blir det något som händer fler gånger, för nu känner jag verkligen att mitt liv behöver mycket rep, för att inte tala om vad min kropp behöver..

Such a looser

Om man tittar efter vad den här bloggen består av, så är en icke oväen del av innehållet bittert gnäll över mina föreningseskapader. En gång i tiden tyckte jag det var värt (orkade) att sätta en massa etiketter på inläggen, och föreningsliv är en av de mer välanvända.

Jag har tidigare skrivit inlägg om att jag ska avvekla mina engagemang, hur mycket tid det äter från mig, och annat gnäll på organisationer jag jobbat med.

Idag vaknar jag med insikten att jag sovit dåligt på grund att jag tänkt alldeles för mycket på revisionen av en förening, där undertecknad är förtroendevald revisor.

Några sekunder senare drabbar mig insikten av att det kommer folk hem till mig i kväll för att workshoppa/spåna/dra igång en misikförening.

Kort därefter kommer jag på att jag ska träffa valberedningen i en tredje förening i morgon för att eventuellt ställa upp i dess förtroendeval.

Jag är helt enkelt inte bra på det där med att inte vara engagerad i olika föreningar...


BTW, jag glömde nämna att jag är med i styrelsen för en studentförening också..

Crap!

Corset training

De senaste sju dagarna har jag spenderat 43% av tiden i korsett.
-Trust me! Jag loggar givetvis tiden i Excel!

Det är gött.
Det är något jag funderat på, och varit sugen på länge, men nu har jag på allvar börjat med korsetträning. Nej nej nej! Inte den där Kardashian (eller hur det nu stavas, vad vet jag?) grejjen. Jag menar den där varianten där man har en riktig korsett på sig i långa perioder för att semipermanent bända till de flytande revbenen så att man får en snyggare, vackrare, och mer azum midja.

Det har faktiskt gett ganska bra resultat redan, även om jag fortfarande bara har en relativt dålig korsett att använda till träningen.
Den har inte ens metallskenor. Bara mesig futtig plast.

Jag har beställt en mycket mer högkvalitativ korsett, som dessutom blivit levererad, men det visade sig att den var lite för stor.
Tydligen kan jag snöra åt min midja ganska rejält.
Jaja.. Returfrakten är beställd, och jag ska snart få en i en storlek mindre. Fram till dess får jag nöja mig med mina andra korsetter.

Jag har i och för sig en högkvalitativ korsett sedan innan, som är gjord för att kunna midjeträna med, men det är en overbust, och jag har lite för lång torso för att den ska sitta bra. Det ska bli så jäkla najs när jag får min underbust med metallskenor, så att det kan bli någon styr på kroppsformen.
Jag har trots allt en hel del år av dålig hormonbalans emot mig...