Politiska åkommor

Är du inte lite sugen på politiska cynismer så säg!

Läste det här nyss: Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad.
En viss sinnesrörelse accelererar inombords, men jag kan dock inte säga att det är depression jag känner. Snarare någon slags irriterad resignation.
(Inte nödvändigtvis för att jag håller med skribenten eller inte, utan för att jag har ett helt annat perspektiv på problematiken.)

Det som får mig att känna mig beklämd, och förlora i stort sett allt förtroende för rådande politiska system under rådande omständigheter är det evinnerliga vi och dem tänkandet.

Det spelar ingen roll om det är Samer och 08:or, vegetarianer och feminister, bokstavstroende kristna och nynazister, socialdemokrater och nya moderater. Vi koncentreras oss alltid på vilka det är, snarare än deras argument.

Hela den offentliga politiken, och den mediala granskningen av densamma, går ut på att reducera åsikter och argument till en karikatyr som kan paketeras i en glättig förpackning och säljas till en hungrande folkhop.
Eller tja, kanske inte hungrande. En folkhop som insett att om de inte äter så kommer någon annan bestämma vad för politik som ska serveras.

Man skulle kunna jämföra systemet med ett snabbmatshak som maler ner mer eller mindre genomtänkta åsikter och argument och pressar dem till en hamburgare.
Denna steks och kryddas på ett intetsägande sätt för att inte förnärma någon, paketeras i ett glättigt papper, placeras i en Happy Meal-kartong, och några slagord och modeord stoppas med i kartongen för de som vill ha en leksak att pilla med långt efter det att man insett att intetsägande burgare inte var så speciellt smaklig ändå.

Min något förvirrade tirad går ut på att, ingenstans ligger tonvikten på faktiska argument, datan de bygger på, resonemangen kring dem, och hur man vägt alternativ mot varandra.
Möjligtvis är direktsändningarna från riksdagen det närmaste man kommer..

Dörren står öppen för radikalisering, och massidioti, från och med den dag då vi börjar ställa de politiska strömningarna mot varandra, snarare än argumenten

Vi skrattar åt nordkoreanernas självbedrägliga tro på att, den nu döde, Kim Jong-Il, skulle vara roten till all lycka (som inte var rotad i den sittande presidenten: Hans döde far, Kim Il-Sung), och att han var infernaliskt bra på golf. Hur många av oss har inte en liknande idealiserad bild av ett parti, eller en ideologi?

Hur många av oss anser inte att all lycka kommer av feminism, liberalism, socialism, eller fan och hans moster?

Den eventuella lyckan kommer inte av vilket samlingsnamn vi sätter på en uppsättning slutsatser, utan om slutsatsernas stödjande argumentationen är giltig och sund!
Idéer måste stå för sig själva när de utvärderas, och stå eller falla på egen merit.

Alla partier och ideologier utgår från någon form av argument. Argument och idéer som skulle kunna vara öppna för kritisk granskning, men som inte är åtkomliga, eftersom all offentlig fokus ligger på vem, vilket parti, eller vilken ideologi, som står bakom en tankegång.

Det hela kan karaktäriseras som ett slags politisk rasism, där innehållet inte spelar roll, bara vem som framför det.

För att återgå till snabbmatsanalogin, så beter vi oss som en skock barn som bråkar om hurvida vi ska äta på McDonals eller Burgerking. Om vi ska ha Coca-cola eller Pepsi att dricka.

Om vi börjar fundera på vad som faktiskt finns nermalet i den där biffen, både det som vi vill ha, och det som vi inte vill ha, så skulle vi kunna ta de delarna och laga till något själva. Något som man inte leder till fetma och folkohälsa. Men då krävs att vi börjar fundera på vad vi vill ha för mat, och inte vilken snabbmatskedja som är bäst.

Begrepp som är viktiga att kunna identifiera i hushållsarbetet:
Ad Hominem
Auktoritetsargument
Guilt by asociation
Straw man argument
Okunnighetsargument