Den bor i min hals och gör att min röst låter som rakbladsblandad gyttja. Dessutom har den som bieffekt att mitt hem ackumulerar snorpapper och liknande inredningsdetaljer i riklig mängd.
-Och mitt i allt morbida sunk så tronar jag som en skev gudom över nasalt utflutna kroppsvätskor.
Hur ska man då fördriva tiden tills immunförsvaret tagit hand om den prokaryota inkräktaren? Det bästa jag kan komma på är att spela gamla dataspel, och därefter starta en bloggserie om desamma.
So without further ado, Prettodekadens presenterar:
Eye of the Beholder 2
the Legend of Darkmoon
eller
ett bra dataspel kräver ett rutat kollegieblock
Jag kan nog ärligt säga att detta var bland det läskigaste jag visste när jag var liten.
Det var dessutom min första kontakt med konceptet rollspel, vilket kom att få stor betydelse för undertecknads personlighetsutveckling under finnig pubertet.
Den magiska grafiken trollband en litennerd in the making som mig. Jag fascinerades oerhört av resultatet av grafik i 256 färger. Typ16 gånger bättre änNES grafik.
Jag och min käre bror var inte allt för överens om hur familjens dator skulle begagnas till spelande, mer än till detta spel.
Det skulle kunna ha något att göra med att spelet efter ett tag blev så pass läskigt att vi inte riktigt vågade att spela det själva, utan att vi tvingades samarbeta.
En nyttig läxa som ödet fann för klokt att lära oss via Advanced Dungeons & Dragons.
Spelet börjar med att den store trollkarlenKhelben säger åt en att undersöka templetDarkmoon , och sedan teleporterar han en till skogen utanför detsamma.
På vägen till templet fightas man med stora farliga vargar, och kanske en utpressad gammal gumma.
So far so good. Men när man tagit sig in i Darkmoon, lyckats göra sig ovän med prästerna som huserar där, tagit sig ner i djupaste underjorden, då är man inte så kaxig längre.
I mystiska gångar, byggda av svartalver, måste man slåss mot ondsinta präster och deras horder av odöda krigare.
Intrigerna tätnar, och till slut står det för en: Man har skaffat sig en ny ärkefiende.
En stor och farlig magiker vid namnDran Draggore , som är så stor och farlig att inte ens självaste Khelben kan tampas med honom.
Vad var det då det här gamla spelet lärde mig och min bror?
Förutom en stor fascination avHigh-Fantasy genren, och inspirationen att rita monster och göra en massa tabeller till bordsrollspel, så var det framför allttålamod ochmålmedveten konstruktiv problemlösning .
Problem: Vi var inte tillräckligt skickliga spelare för att lyckas ha ihjäl odöda och demoner i underjorden.
Lösning: Vi startade ett nytt spel, och stannade i skogen utanför templet, och dödade vargar i tre evigheter.
Det här är säkert inget som någon annan spelare av genren tycker är märkligt. Jag är helt förvissad om att vi inte på något sätt var unika om det här lilla tilltaget. (För er som eventuellt inte förstår grejjen, så innebär det att man slår ihjäl en massa lätta monster, för att gå upp i level, och därigenom växa som individ, helt enkelt bli bättre på dungeoncrawling.)
Det jag inbillar mig är lite udda är målet vi satte upp för oss själva.
Vi skulle nå level 13 (högsta leveln i spelet) innan vi ens gav oss ut ur skogen.
I sammanhanget är det spännande att veta att man börjar på level 6-7, och att det tar avsevärt med tid att gå upp mer än en level. Dessutom har man 4 karaktärer, men de får Exp paralellt.
Dock så uppfyllde vi inte vårt uppsatta mål. Vi gav oss iväg från skogen så snart den första karaktären hade nått level 13..
[Notera att detta är det faktiska respawningstället där jag spenderade ett otal timmar av min barndom..]
Metoden vi använde var helt enkelt att leta upp det ställe där flest vargarrespawnade , campa där, och slå ihjäl dem så fort det bara gick.
Jag tror inte att jag fabulerar om jag gissar att vi spenderade runt en timme om dagen, i över en månads tid på att slå ihjäl vargar i skogen.
När vi väl drog ner i underjorden för att piska monster, så gick det som smort.
Dock så uppenbarade sig ett nytt problem: Våra bristande engelskakunskaper satte vissa käppar i hjulet för oss, men detta avhjälptes medelstnördkontakter som var äldre och erfarnare, och framför allt kundenerdenglish och hade spelat igenom spelet själva.
Det vi lärde oss var i alla fall att med ett grundligt förarbete så kan man underlätta väldigt mycket för sig själv längre fram, och att om man ska använda Ice Storm på nära håll så måste man vara snabb i benen för att inte skaffa sig colatteral damage.
Hur kom då kollegieblocket in i bilden? Jo, givetvis för att rita kartor över de oerhörda underjordiska komplexen, medusornas labyrint och andra farliga ställen.
Detta om detta.
Nu är det i alla fall så att jag sitter och spelar den här gamla nostalgitrippen igen. Det är faktiskt så också att jag dragit fram ett gammalt kollegieblock för att rita en och annan karta på. Det är ju trotts allt lite fusk att leta upp färdiga kartor på internet.
Stay a while. Stay forever!
