Vinter

Idag är det vinter.
Innertemperaturen är 18,5, och ute är det -7. Det ska jag fira genom att krypa ner i ett varmt bad och läsa Brave new World.

Det är en bok jag haft på listan över litteratur jag borde ta del av, och nu äntligen har jag fått tummen ur.
Tummen ur i det här fallet innebär att jag har betalat 400 sura kronor till stadens bibliotek, för att jag tidigare inte riktigt var mentalt kapabel att återlämna högintressanta böcker i tid.

Jag är tokigt nöjd med att det är vinter. Det är den bästa årstiden vill jag mena.
Eller tja. Den har väldigt mycket bra att bjuda på i alla fall. Sen kan de andra ha sin lilla charm också.

Det är mörkt och mysigt. Det är svalt och skönt

Det är inte så mycket mer som behövs.

För en stund sedan satt jag på balkongen i ett par mysbyxor, en huvtröja, och en töntig mantel jag slöjdade till på gymnasiet, när jag var som mest inne i min töntiga lajv-period. Dödsmysigt var det.
Och inte blev det sämre av att jag hade en kopp glögg i handen.

Ett tag funderade jag faktiskt på att det hade varit mysigt att sova på balkongen en natt som denna. Givetvis förutsatt att man hade varit rejält påpälsad.
Men jag slog det ganska snabbt ur sinnet. Är det så jag ska bonda med gamla H.C. Andersen figurer, så får jag i alla fall vänta till den 23:e.
Fast då är det ju julfest i Musikforum, så det går ju inte.

Nu ska jag i alla fall sänka ner min, efter helgens bravader, något stela kropp i det där badet.

(Och nu i efterhand insåg jag att det ska vara nyårsnatten man ska frysa ihjäl om man nu ska, men palla orka.)

Kalas i kubik

Nu är det ju såhär:

Jag har fyllt år, och det måste firas.

Nu kanske någon tänker att en födelsedag är en så pass stor grejj att det borde blogga om, men där tar de fel.

Den som besöker min blogg hyfsat regelbundet vet mycket väl, att här bloggas det inte speciellt mycket.

Det jag har sysslat med i stället för att blogga är spännande saker. Riktigt spännande saker.
Saker som att gå på spirometri, göra linoleumtryck, skräpat ner min lägenhet, och drömt om mitt stora genombrott som internationell lindanserska.

Åter till saken.

Jag kommer att arrangera ett dunderkalas utan dess like nästa helg.
Om jag känner dig är du bjuden. Hör av dig om du inte fått detaljerna redan.

Känner jag dig inte, men du känner att du borde verkligen få komma på mitt kalas för att hylla prestationen att överleva den bittra verkligheten i ännu ett år, är välkommen att höra av dig på ett sätt som du finner för lämpligt.

Kanske får du då ett tillfälle att umgås med en sådan som mig.

Så här är det i alla fall tänkt:



Kalas i kubik

Dresscode: * Steam Punk * Fetish * Kostym/Aftonklänning * Lack Läder Latex * Trans * Uniform * Spandex *

Svida upp till nämnda dresscode, ta med dig alkohol och blannevann för minst en hundring att ställa i VIP-baren (så blir du VIP:ad, och får dricka från VIP-baren), annars är du tråkig, och tar bara med alkohol för dina egna behov.
Ta dig till sedan till den inte så hemliga lokalen, och dansa och kalasa!
Glöm inte att du måste lämna ett litet passande bidrag till den föreningen jag lånar lokalen av!

Hope 2 C U there!

-En förväntansfull gamling

Spela freestyle med fräck musik

Ja jävlans vilket år 1987 var. I alla fall i melodifestivalen-sammanhang.

Jag insåg alldeles nyss att detta var året då Arja Saijonmaa, Lotta Engberg, och Lena Philipsson gjorde sina bästa låtar någonsin. Dessutom så kom Sound of Music med på ett hörn med Alexandra.
- En låt som kanske inte håller samma höga kvalitet som de andra, men jag gillade den brutalt mycket 1987, så därför måste jag ta med den i listan nu också.

Här är placeringarna som de borde sett ut:

Första plats:



Andra plats



Tredje plats



Och den där andra som egentligen är kass

En kär gammal bekant?

Så här i anloppet till firandet av Jesu födelsedag medelst prinskorv och shopping, så skulle det kunna platsa med att återse en gammal bekant, kär eller inte.

Det här inlägget tillägnas alla som under sin tid i småskolan drabbades av den spännande, men ångestfyllda, förväntan som infann sig när fröken började rulla fram diaprojektorn och rullbandspelaren.

Spännande för att det hände något annat än skränande barn och pianospelande från fröken, något annat än 3+7, 2+4, i all oändlighet, och genompyrt av ångest för att det var Pogo Pedagog som var alternativet.

Jag minns fortfarande den märkliga korkskruvs-varelsen på Mars. -Eller var det i havsdjupet? Vilken jag fick stifta bekantskap med under några minuter med Pogo.

Nu när vi lever på 10-talet, så har man med stor möda och extrem högteknologi, lyckats damma av de gamla diabilderna¹ och rullbanden², och på så sätt lyckats återuppväcka den tvivelaktiga glädje drabbade generationer av svenska barn förr i världen.

Det är en relik från en tid innan I-phones och internet. En tid innan text-tv.
Det är en relik från en tid då man saknade teknologi för att lagra ljud och bild på samma medium.
Det är Pogo Pedagog

1:Diaprojektor En slags projektor som enbart kunde visa stillbilder från ett mekaniskt magasin på apparatens sida. Fjärrkontrollen satt fast i apparaten med en sladd, och hade 4 knappar: Nästa bild, föregående bild, zoom in, zoom ut.

2:Rullbandspelare En maskin som kunde göra något så fantastiskt som att lagra ljud med taskig kvalitet på långa remsor av magnetband upprullade på plastrullar.
Det gick inte att välja låt eller något sådant. Man var tvungen att spola. När man inte ville lyssna längre så var man tvungen att spola upp hela bandet på rullen, för att över huvud taget kunna förvara det.

Relapse

Det gick ju inte så jäklans bra. Mitt försök att vara lite mer aktiv på bloggen gjorde ett magplask utan like.

Nu är det måndag, och jag borde vara på väg till jobbet, men i stället så sitter jag här, och funderar på hur mycket helgbravader jag borde blogga om.
Sedan ställer jag det i relation till hur lite helgbravader jag faktiskt kommer att blogga om.

Tragiskt är det.

Det är nog så att jag måste skaffa mig en I-phone, eller något annat stycke teknisk utrustning, som möjliggör ad-hoc bloggande.

Att vara tvungen att spara inspirationen tills en internetuppkoppling är tillgänglig gör inte att kreativiteten flödar precis.

Nu måste jag verkligen till jobbet, så jag kommer inte skriva någonting om att jag besåg Trans-X, dansade sönder plastblommor, eller drack Viktors hemska pollenbrygd i Malmö i helgen.