Some kind of insight..

Alldeles nyss hade jag någon form av insikt. Alternativt, så hade jag processat något som någon annan sagt till mig, och undermedvetet övertygat mig om att jag kommit på det själv..

Jag är en rätt gnällig typ. (Det här är inte insikten.. Det är känt sedan länge.) Jag avskyr att behöva skönskriva verkligheten, när jag tycker att något är kass, dåligt, inte helt hundra, suboptimerat, eller inte så bra som jag tror det skulle kunna vara. Det medför att jag jäkligt ofta besvarar frågan "Hur är läget?" med en uppsjö av saker som jag är lite missnöjd över. Ibland slänger jag in något jag är nöjd över också, bara för att inte verka genomnegativ.

Dagens insikt är att läget inte är så intressant, och att läget är ett begränsat synsätt som inverkar negativt på mitt mående. (Jag hoppas att någon uppskattar metanivåerna av gnäll i det här!)
Humör, mående, hälsa, och allt sådant där viktigt man borde ägna sig åt och bejaka, beskrivs inte så väl av ett läge. Det beskrivs bättre med en vektor!
Nu går det ju såklart att beskriva positioner med vektorer, och omvänt, men det är inte det jag menar.
Det fiffiga med vektorer, är att de beskriver en riktning och en storlek. Läget kan alltså fortfarande vara skit, men det rör sig på rätt håll.

Jag själv har en tendens att gräva ner mig allt för mycket i läget ibland, och bara konstatera att mitt liv inte är så som jag vill ha det. Dock glömmer jag ofta att fundera över hur mitt liv förändras. För det gör det verkligen. Dessutom går det ganska snabbt, och i rätt riktning.

P.s.
Jag blir nog lite kär om någon kommer fram till mig och frågar "Hur är vektorn?" i stället för "Hur är läget?".

Diaries from the Dark side - Assaults, due process, and vigilantism

När det pratas om sexuella övergrepp, så dröjer det inte länge innan någon tar upp rättssamhället™ också.
-Vikten av att saker och ting görs rättssäkert, man ska bli dömd i domstolar, och ingen annanstans, och att vi faktiskt har en rättsstat, osv.

Dock är det lätt att glömma bort vad det faktiskt betyder.

Utan att snöa in allt för mycket på statistik, och skillnaden på sensitivitet och specificitet, så är det viktigt att hålla i tankarna att i rättsstaten gäller "Hellre fria än fälla". Det är också viktigt att faktiskt förstå vad det innebär.
"Hellre fria än fälla" är en mer lättsmält omskrivning, av det inte lika välklingande "Hellre felaktigt fria, än felaktigt fälla".
Det är ingen bug i systemet att vissa personer som begått sexuella övergrepp (eller andra brott för den delen) inte fälls. Det är en genomtänkt feature, som är där för att minimera risken att samhället straffar någon oskyldig.
Att inte vara fälld för ett brott, innebär inte att man är oskyldig till brottet.

Det är svårt att kvantifiera vad en så svepande generalisering faktiskt innebär, men som som det står så innebär "hellre fria än fälla" att det är bättre att fria varenda person som faktiskt begått ett brott, än att fälla en enda person som faktiskt inte begått ett brott.

Problemet kring sexualbrott, rättssamhället, och vigilantismen, är att rättsamhällets prioritering är att hellre felaktigt frikänna en gärningsman, än att felaktigt fälla hen, medan ungefär halva befolkningens prioriterinng är att undvika att utsättas för de faktiska gärningsmännen.
Det som behöver göras är att förbättra rättssamhället, så att vi ökar sannolikheten för att undvika att en person felaktigt frikänns, vilket inte nödvändigtvis innebär att öka chansen att samme person felaktigt fälls.

Jag vet inte hur ett bättre system skulle kunna se ut, men jag är helt säker på att personer som bara hasplar ur sig saker om rättssamhället, utan att se något problematiskt i hur rättssamhället hanterar sexuella övergrepp, inte riktigt har tänkt färdigt.

Sprinkled with horny-dust

Jag är skitkåt.
Det hände en sak tidigare ikväll som i sig inte var så speciell.
Det var en person som försökte sex-chatta med mig, och det gick inte något vidare. Jag var inte direkt upplagd för det, och vi clashade ganska rejält. Det var helt enkelt rätt kass, och avslutades långt innan det han bli någonting.

-Men det var något med den händelsen som fick mig att lägga märke till min egen lust, och att jag borde bejaka den mer. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men två timmar senare sitter jag här, ensam och skitkåt, och stönar för mig själv emellanåt för jag har svårt att hålla det inom mig, och jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till.

I needz a booty call.. Among other things..

Ts/Tv

Efter att ha läst en "Ask me anything"-tråd som relaterade till vissa transbegrepp, så känner jag att jag nog är lite sugen på att skriva något liknande själv.
Inte så mycket för att jag längtar efter att svara på på frågor om transexualitet, utan för att jag tror det kan öka förståelsen för min och andras situation, om jag gjorde det.
Jag vet inte om jag orkar skriva det nu, men skriv någon uppmuntrande kommentar om du vill, så kanske det händer.

Hur som helst, så verkar det som att det i stort sett bara är personer inom trans-spektrat som har lite koll på vad transexuell innebär, och hur de skiljer sig från andra typer av transpersoner.
Detta märks för mig främst i bemötandet från andra, hur andra föreställer sig min situation, eller i värsta fall djupt förolämpar mig när de egentligen försöker vara trevliga.

Jag försöker bena ut de stora skillnaderna här, och det är inget försök att ge en helhetsbild på något sätt. Jag kommer t.ex. inte blanda in personer som befinner sig utanför tvåkönsnormen, eller personer vars upplevda kön varierar över kort tid.

Till dig som vill veta det: Jag nämner våldtäkt i en liknelse nedan.

Ett av de stora problemen jag uppfattar är att "trans" och "transperson" är någon slags slask-begrepp där man stoppat in flera olika typer av begrepp som inte nödvändigtvis är lämpliga att vara i samma överkategori.
Jag tänker jämföra begreppen "transexuell" och "transvestit". Jag tycker inte om det senare ordet (och egentligen inte det förra heller), och känner att det borde finnas ett mycket bättre ord för det, men jag har ändå valt att använda det, för att det är relativt vanligt, framförallt hos de som inte är så insatta i transfrågor.

En transvestit (som jag använder ordet här) är en person som ibland tillfälligt ikläder sig; en könsroll, anammar könsspecifika attribut, och liknande; som personen inte har till vardags. Det är en person som av en eller annan anledning tillfälligt är könsöverskridande, dvs antar attribut av ett kön som personen inte tillhör mentalt.
En transexuell person är en person vars kropp mot personens vilja alltid är könsöverskridande, dvs att personens kropp har attribut av ett kön som personen inte tillhör mentalt.
Den transexuella är därför tvingad till att alltid leva könsöverskridande, fram till att hen "kommer ut", börjar förändra sin kropp, och börjar leva som sig själv.
-Dock tolkas det ofta av omgiviningen som att det är precis tvärt om, och att personen börjar leva könsöverskridande när hen kommer ut.

För att förtydliga:
En transkvinna och en manlig transvestit kan båda ha tilldelats könet "man" när de föddes, men när de båda uppvisar feminina attribut och betéenden, så skiljer de sig åt.
Genom att anta feminina attribut så är transvestiten könsöverskridande, medan transkvinnan slutar vara könsöverskridande när hon gör samma sak.

För den ena personen är könsöverskridandet en frivillig aktivitet som personen gör för att hen får ut något av själva könsöverskridandet.
För den andra personen är könsöverskridandet påtvingat av yttre faktorer, och personen försöker få det att ta slut. Dessutom är könsöverskridandet i det andra fallet förknippat med könsdysfori, dvs ångest och dåligtmående som kommer av att tvingas leva könsöverskridande mot sin vilja.

Jag har försökt komma på någon bra liknelse för att förmedla hur mycket starka känslor som är förknippat med det här, och hur illa jag tycker om att de här två fenomenen placeras i samma grupp, och det här är det bästa jag kommit på hittills:
Det är lite som att klumpa ihop personer som utsatts för våldtäkt och personer som gillar rape-play i samma kategori, och försöka ge dem stöd och acceptans som om de hade samma behov, och erfarenheter.
För den ena kategorin så är det en frivillig aktivitet man ger sig in i för att en själv får ut något av det.
För den andra kategorin så är det påtvingat, och ångestframkallande, och man gör allt man kan för att få det att ta slut.

Det här är mina tankar kring transexualitet och transvestitism. Inlägget är skriven ur mitt perspektiv som transkvinna, och har säkert massor att önska ur andra perspektiv. Det är långt ifrån hela sanningen, och det finns massor av transpersoner som inte faller inom någon av de här kategorierna, och det finns säkert personer som faller inom mina kategorier som inte håller med mig.

Dessutom förstår jag att det är vanligt att man som transkvinna har en period där man identifierar sig själv som transvestit.
Jag vet att jag hade det, men det är en helt annat inlägg för ett helt annat tillfälle.

Ramble

Jag hade ett jättefint samtal med en jättefin person häromdagen.
En av de insikter som verkligen stannade hos mig är vikten av att skilja på självkännedom och självinsikt.
Om det inte säger så mycket nu, så ska jag utveckla nedan.

Med självkännedom menar jag vetskap om hur man själv fungerar, vad man gillar eller inte gillar, o.s.v.
Det kan vara att "jag älskar att befinna mig i sociala sammanhang", eller "jag är hellre ensam, än omger mig med falska människor", "jag tycker om pannkakor", eller "Sagan om Ringen är dålig, rasistisk, platt smörja".

Självinsikt, är som jag använder det, insikt om hur ens självkännedomar passar ihop. Detta blir mer abstrakt att prata om, eftersom det inte alltid finns lämpliga ord och etiketter att sätta på självinsikterna.
Om jag tycker om att "laga mat", "umgås med en mindre grupp vänner", och "prata filosofi", så skulle självinsikten kunna vara att de kännedomarna implikerar att personen i fråga nog är en person som borde bjuda in nära vänner på filosofikvällar med hembakt.

Utan självinsikten så har man bara en massa lösryckta fragment av känslor och betéenden man manifesterar; och utan självkännedom finns det ingen vetskap att få insikt kring.

Kanske är det pedagogiskt att snegla lite på (natur)vetenskapen, och titta på hur olika evidens (analogt med självkännedom), kan förklaras genom hypoteser (analogt självinsikter), och genom lite tester kan uppgraderas till fullfjädrade teorier (bekräftade självinsikter?)

Hur som helst.

En sak som jag vill ta upp i förlängningen av det här inlägget är några av svårigheterna med att förklara för andra hur jag insåg att jag var en transtjej.

Ända sedan jag var liten har jag haft massor med självkännedomar som gick på kontrakurs med mitt tilldelade kön.
När jag var 4 var jag superavundsjuk på att tjejerna på dagis fick ha kalasbyxor/tights, medan jag var tvungen att ha byxor (om det inte var kallt, för då fick jag ha kalasbyxor under byxorna.) Jag ville också vara Lucia, eller i alla fall tärna, men det gick inte.
När jag blev lite äldre var jag avundsjuk på en granne som hade ett diadem, och det kunde ju inte jag ha.
När jag var ännu lite äldre började jag sminka mig, i början i smyg, men sedan allt mer öppet. Jag ritade och sydde kjolar till mig själv, och när det var fest hade jag väldigt ofta många kvinnliga attribut.
Jag rakade bort alla äckliga hår från kroppen, och jag mådde dåligt över att jag bara kunde vara riktigt renrakad i ansiktet varannan dag, vilket fick till följd att jag tenderade att spendera varannan dag hemma med mitt rödprickiga sönderrakade ansikte.
Jag avskydde att ha penetrativt sex till den grad att jag brukade vakna på natten efteråt och ha ångest och gråta för mig själv.

Dock förstod jag aldrig hur allt det här passade ihop.
Jag hade massor med självkännedom, men väldigt lite självinsikt.

Det är här det blir svårt att prata om "när jag insåg att jag var trans".
På ett plan så är det ju först när självinsikten drabbat mig med full kraft som jag insåg det, men samtidigt så har jag vetat vad jag har tyckt om, och tyckt illa om sedan väldigt tidiga barnsben.
Frågan är svår att svara på, för den skiljer inte på självkännedom och självinsikt.

En sak som jag tycker är viktigt i allt det här, är att fundera över hur man kan stödja andra i sitt självutforskande.

Jag tycker mig märka, att väldigt mycket stöd som vissa (försöker) ge till transpersoner, handlar om hur den som lämnar stöd accepterar transpersonens självkänndomar.
Det kan vara att "det är klart att killar kan ha sminka sig", böcker om farbröder som tar på sig klänning efter jobbet, och liknande.
Även om detta på många sätt är bra, så bär det också med sig att fokus läggs på självkännedomarna, och att man lägger krokben för självinsikten.
Samtidigt som man accepterar någons betéende genom att säga att "killar kan ha smink", så riskerar man att vådaskjuta personens potentiella självinsikt att den faktiskt inte ens är en kille.

I min erfarenhet så är det inte själkännedomarna som man behöver fokusera på när det gäller stöd, eftersom dessa har en benägenhet att tränga sig på ändå.
-De går inte att förneka, för de är direkta manifestationer av ens känsloliv.
Det finns ingenting som skulle kunna ändra på det faktum att jag var avundsjuk på min grannes diadem, eller att jag kände att jag inte uprätthöll en fasad när jag gick på fest med smink och klänning.

Däremot så finns det så otroligt mycket som stått ivägen för min självinsikt.
"Du är bara förvirrad kring din identitet", "Det är bara en fas", "Du är så trygg i din manlighet att du kan gå klädd så där", tankar om transvestitism, icke-binäritet, och oerhörda mängder missriktat stöd från andra med andemening att "det är helt ok att du som man gör sådar".

För vissa som delar mina självkännedomar är jag övertygad att det stödet hade varit givande och utvecklande, och att de hade kommit till andra insikter om sig själva än jag gjorde, men för mig låste det snarare in mig, och förhindrade min självinsikt.

Nu känner jag att jag har ramblat väldigt länge om det här, så för att sammanfatta:

Att hjälpa andra komma till självinsikt och att stödja dem i det, är mycket viktigare än att stödja dem i sin självkännedom.

Not really about telemarketing

Appropå det här med telefonförsäljare..

Du har ingen som helst rätt att vara irriterad på dem. Förmodligen har du aldrig någonsin blivit uppringd av samma telefonförsäljare mer än en gång. Kanske av en annan telefonförsäljare som ville sälja samma produkt, men inte av samma. De flesta telefonförsäljare är nämligen snälla, och lite osäkra, och vill egentligen bara vara vänliga genom att hjälpa dig spara en slant på din elräkning.
Men det är klart. Det finns ju även rötägg, som inte kan ta ett nej, och ringer upp efter ett tag igen, och försöker på nytt.

Men att det skulle finnas någon slags systematisk telemarketing-kultur? -Befängt!

På sistone så har det gått troll i det här med att telefonförsäljare på något sätt "systematiskt" skulle störa människor i deras vardag, men det är ju uppenbart helt falskt, eftersom den övergripande majoriteten av dem bara kommer att ringa upp en gång, ställa en vänligt menad fråga, och sedan acceptera ett nej.
Dock kan man inte vänta sig att de ska acceptera ett nej direkt, eftersom att alla vet att ingen kommer att köpa något av någon som ger upp så lätt.

Som telefonförsäljare måste man vara självsäker, och inte bara lägga sig platt och ge upp direkt. Det vet alla.
Detta ska man såklart inte misstolka som någon slags jobbig respektlöshet, för det är det ju såklart inte frågan om.

Att det nu förekommer en häxjakt på telefonförsäljare är tragiskt och missriktat. Den stora majoriteten är ju bara snälla människor, som vill berika ditt liv.

Dessutom finns det många som faktiskt gillar att bli uppringda av telefonförsäljare. Både de som gillar att småprata lite, och de som faktiskt är ute efter att köpa något. Vi måste tänka på dem också.
-Förresten minns jag en gång på 70-talet då det var någon som kom hem till mig och försökte sälja en dammsugare, men det var bara att stänga dörren. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt nu.

Om vi inte slutar med drevet mot telefonförsäljare så kommer samhället dessutom sluta fungera i framtiden, eftersom inga varor kommer att bli sålda, ingen skatt betalas, och allt går omkull. Tänk på det nästa gång du ohövligt avspisar en telefonförsäljare. Den kanske aldring mer vågar ringa upp någon, och då är inte steget långt till fullkomlig systemkollaps.

#inteallatelefonförsäljare

När vi nu kommit så här långt.
Om du inte redan förstått vad det här handlar om så:

• Föreställ dig att de inte ringer upp dig, utan söker upp dig på stan, i affären, på krogen, en mörk cykelväg, eller var som helst.
• Föreställ dig sedan att produkten de säljer är deras egen sexualitet, och att just du är utvald för ett once in a lifetime specialerbjudande.
  Kom sedan ihåg att det inte finns någon lur att lägga på. Du är helt utlämnad till att telefonförsäljaren till slut accepterar ett nej.
• Föreställ dig sedan att vissa av försäljarna som säljargument använder oönskad kroppskontakt. I bästa fall på ställen som händer, axlar eller annat, och i värsta fall på bröst, rumpa, könsorgan, eller andra väldigt privata områden på din kropp.

..Och till sist, när du gjort allt det andra:

Läs inlägget igen, och föreställ dig att en stor del av de som inte råkar ut för telefonförsäljade beklagar sig över att gnället gått över styr, och att det faktiskt är synd om telefonförsäljare eftersom de inte längre vet hur de ska närma sig andra människor.

Unskilled and unaware of It

Häromdagen var det en person som lyckades med konststycket att i några få textrader:

1. Felcitera Dunning och Krugers artikel om Dunning-Kruger effekten.
2. Länka till Dunning och Krugers artikel om Dunning-Kruger effekten.
3. Säga att hen var "en hejjare på kritiskt tänkande".

Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker det är hysteriskt roligt.
-Och tragiskt.

För dig som inte vet vad DK-effekten är, så kan du läsa här.

Pallar man inte följa länkar, så kan man ju i alla fall veta om att titeln på artikeln är "Unskilled and Unaware of It: How Difficulties in Recognizing One's Own Incompetence Lead to Inflated Self-Asessments".