En av de insikter som verkligen stannade hos mig är vikten av att skilja på självkännedom och självinsikt.
Om det inte säger så mycket nu, så ska jag utveckla nedan.
Med
Det kan vara att "jag älskar att befinna mig i sociala sammanhang", eller "jag är hellre ensam, än omger mig med falska människor", "jag tycker om pannkakor", eller "Sagan om Ringen är dålig, rasistisk, platt smörja".
Om jag tycker om att "laga mat", "umgås med en mindre grupp vänner", och "prata filosofi", så skulle självinsikten kunna vara att de kännedomarna implikerar att personen i fråga nog är en person som borde bjuda in nära vänner på filosofikvällar med hembakt.
Utan självinsikten så har man bara en massa lösryckta fragment av känslor och betéenden man manifesterar; och utan självkännedom finns det ingen vetskap att få insikt kring.
Kanske är det pedagogiskt att snegla lite på (natur)vetenskapen, och titta på hur olika evidens (analogt med självkännedom), kan förklaras genom hypoteser (analogt självinsikter), och genom lite tester kan uppgraderas till fullfjädrade teorier (bekräftade självinsikter?)
Hur som helst.
En sak som jag vill ta upp i förlängningen av det här inlägget är några av svårigheterna med att förklara för andra hur jag insåg att jag var en transtjej.
Ända sedan jag var liten har jag haft massor med självkännedomar som gick på kontrakurs med mitt tilldelade kön.
När jag var 4 var jag superavundsjuk på att tjejerna på dagis fick ha kalasbyxor/tights, medan jag var tvungen att ha byxor (om det inte var kallt, för då fick jag ha kalasbyxor under byxorna.) Jag ville också vara Lucia, eller i alla fall tärna, men det gick inte.
När jag blev lite äldre var jag avundsjuk på en granne som hade ett diadem, och det kunde ju inte jag ha.
När jag var ännu lite äldre började jag sminka mig, i början i smyg, men sedan allt mer öppet. Jag ritade och sydde kjolar till mig själv, och när det var fest hade jag väldigt ofta många kvinnliga attribut.
Jag rakade bort alla äckliga hår från kroppen, och jag mådde dåligt över att jag bara kunde vara riktigt renrakad i ansiktet varannan dag, vilket fick till följd att jag tenderade att spendera varannan dag hemma med mitt rödprickiga sönderrakade ansikte.
Jag avskydde att ha penetrativt sex till den grad att jag brukade vakna på natten efteråt och ha ångest och gråta för mig själv.
Dock förstod jag aldrig hur allt det här passade ihop.
Jag hade massor med självkännedom, men väldigt lite självinsikt.
Det är här det blir svårt att prata om "när jag insåg att jag var trans".
På ett plan så är det ju först när självinsikten drabbat mig med full kraft som jag insåg det, men samtidigt så har jag vetat vad jag har tyckt om, och tyckt illa om sedan väldigt tidiga barnsben.
Frågan är svår att svara på, för den skiljer inte på självkännedom och självinsikt.
En sak som jag tycker är viktigt i allt det här, är att fundera över hur man kan stödja andra i sitt självutforskande.
Jag tycker mig märka, att väldigt mycket stöd som vissa (försöker) ge till transpersoner, handlar om hur den som lämnar stöd accepterar transpersonens självkänndomar.
Det kan vara att "det är klart att killar kan ha sminka sig", böcker om farbröder som tar på sig klänning efter jobbet, och liknande.
Även om detta på många sätt är bra, så bär det också med sig att fokus läggs på självkännedomarna, och att man lägger krokben för självinsikten.
Samtidigt som man accepterar någons betéende genom att säga att "killar kan ha smink", så riskerar man att vådaskjuta personens potentiella självinsikt att den faktiskt inte ens är en kille.
I min erfarenhet så är det inte själkännedomarna som man behöver fokusera på när det gäller stöd, eftersom dessa har en benägenhet att tränga sig på ändå.
-De går inte att förneka, för de är direkta manifestationer av ens känsloliv.
Det finns ingenting som skulle kunna ändra på det faktum att jag var avundsjuk på min grannes diadem, eller att jag kände att jag inte uprätthöll en fasad när jag gick på fest med smink och klänning.
Däremot så finns det så otroligt mycket som stått ivägen för min självinsikt.
"Du är bara förvirrad kring din identitet", "Det är bara en fas", "Du är så trygg i din manlighet att du kan gå klädd så där", tankar om transvestitism, icke-binäritet, och oerhörda mängder missriktat stöd från andra med andemening att "det är helt ok att du som man gör sådar".
För vissa som delar mina självkännedomar är jag övertygad att det stödet hade varit givande och utvecklande, och att de hade kommit till andra insikter om sig själva än jag gjorde, men för mig låste det snarare in mig, och förhindrade min självinsikt.
Nu känner jag att jag har ramblat väldigt länge om det här, så för att sammanfatta:
Att hjälpa andra komma till självinsikt och att stödja dem i det, är mycket viktigare än att stödja dem i sin självkännedom.
