Det låter kanske som en skitgrej, men det är något av det jobbigaste i mitt liv just nu. Jag har varit uppstressad och orolig över att behöva göra detta, och har känt mig dysforisk sedan i onsdags när jag inte längre kunde göra något åt mitt ansikte. Minst en natt har jag drömt stressdrömmar om den där förbannade ansiktsbehåringen och vaknat utmattad av att jag har gråtit i sömnen.
..I fuckin hates it..
Men i det långa loppet är det givetvis värt det. Att bli av med det permanent kommer att bli en sådan befrielse, att jag inte kan beskriva med ord hur mycket jag längtar efter det, och hur skönt det ska bli. 2010 skrev jag ett inlägg om det här när jag gjorde min första IPL-session någonsinn. Tyvärr bet det inte så bra, och jag hann inte genomföra så många behandlingar innan min ekonomi satte käppar i hjulen.
Nu, 6 år senare, så håller jag alltså fortfarande på med det här, och mina känslor inför det är en märklig blandning av ångest och framtidshopp.
Någonstans under den där kluvenheten så är jag allmänt glad just nu. Livet är faktiskt jäkligt gött, och jag är lite kär.
Det kan vara våren i kombination med en hormonbalans som börjar rätta till sig efter att jag ökat mina testoblockerare igen, men vad bryr jag mig om det ifall det nu skulle vara så?
Att vara lite bubblig och ha lite fjärilar är fantastiskt skönt!
