This is it then

Idag har jag varit på årsmöte. Det i sig är ju kanske inte så spännande på något vis.
Det som gör det lite speciellt är att jag inte har ställt upp i något förtroendeval i år, och därmed inte kommer att vara kassör längre.
Eller.. Tja.. Vi han inte gå igenom allt, så mötet kommer att återupptas om två veckor, så fram till dess är jag kassör.

Just nu känner jag hur en massa undertryckt stress rinner av mig, och jag kan börja leva helt för min egen skull igen.
Det här lät ju brutalt tungt, men det stämmer ganska bra med verkligheten. Mitt föreningsengagemang har stulit otroligt mycket tid för mig under de tre år som jag engagerat mig på allvar.
Men.. Just nu känner jag att jag förmodligen kommer att sakna det. Det har varit otroligt givande, och jag har lärt mig brutalt mycket. Jag har fan till och med fått ett arbete på grund av mina erfarenheter från föreningslivet.

Idag har jag också fått ett erkännande i form av en gåva bestående av chili-ostbågar, Dr Pepper, kex, och en ostbricka.
Speciellt fint är det att den dessutom var från personer som jag varit i luven på, angående dåliga redovisningar och trubbel mellan föreningar.
Jag blev riktigt glad.

Dessutom så sa revisorn att bokföringen inte sett så här bra ut på 15 år, så det är ett erkännande till.

Jag kommer att sakna det, men det är jäkligt skönt att det är över.
Nu ska bara årsmötet avslutas, och sen ska jag rodda ihop en liten studiecirkel eller något, för att sprida mina akumulerade erfarenheter och idéer vidare.

A Black Hole of Ignorance

I ljuset av vad som händer i Nordafrika och Mellanöstern, så är det pinsamt uppenbart att jag är helt ovetande om regionernas närhistoria. Mellanöstern har jag lite bättre koll på än nordafrika, men det är inte så särdeles mycket.

-Oursäktligt att inte ha intresserat mig mer för en så pass närliggande och politiskt infekterad region. Speciellt då den är hyfsat genomsyrad av teokratier och religiösa yttringar av sekulärt missnöje, vilket jag finner intressant bara det.

Muammar Gaddafi: Libyens ledare och guide av revolutionen. Dessutom är han en jävlans posterboy for Jack Daniels. Hade hans uniform inte varit så prydlig hade han varit ganska mycket hårdrock.

Jag inbillar mig nu att jag har ett projekt på gång.
Det är helt enkelt dags att sätta sig ner och ta en rejäl titt på regionens historia från kolonialismen fram till idag.

Gärna i sällskap med andra med samma intresse, och kanske en ostbricka, portvin, och en wiskey (för Ninas skull).

Låter det intressant? Hör av dig på lämpligt sätt.

Just about done

Det är så jävla skönt när saker passar ihop. Speciellt när det är ens uppgift att få sakerna att passa ihop, utan att det finns allt för stora hål i slutresultatet.

Bokslut = Nästan helt färdigt

Interlude

I den strida ström av intressant läsning som exploderar ut ur mitt sinne, och träffar den här bloggen, så riskerar den oförsiktige läsaren att drabbas av någon form av mental overload.

Det är alltså av respekt och omtanke för Er, kära läsare, alla 3, som jag tar ner tempot en aning, och låter meddela följande:

Klockan är halv tolv. Jag smuttar på min frukostlatte och röker en cigarill. Solen strålar in genom fönstret, men jag stänger den ute medelst IKEA-handlade jalusier, eftersom det blir reflexer i datorskärmen.
Jag avnjuter nämligen också ett avsnitt av The Wire säsong 2.

Efter avkopplingen så börjar den hektiska verkligheten med föreningslivets alla plikter, som redan blivit försummade för länge. Jag har nämnligen arbetat runt nio timmar varje dag hela veckan, utom i måndags, då jag la 14 på föreningsarbete.

So much for spare time..

Jahaja.. Detta var dagens synnerligen innehållsrika bloggpost. Det börjar kännas som ett mantra nu, men jag framhåller ändå att i Mars så ska det bli andra bullar.
Då har jag nämnligen avvecklat mitt förtroendeuppdrag, och har återtagit min fritid från organisationen jag skänkt den till under nästan tre års tid.

I mars blir det alltså eventuellt lite mer fart på den här Mycket snack och lite hockey -bloggen. Om det inte är så att jag hittar på något mer livsbejakande än att sitta och sprida mina dåliga ursäkter via internet.

XOXOXO

Dream on

Inte så speciellt mycket som händer nu, mer än att jag gnäller om bokslut, och drömmer om all fritid jag ska ha när jag lämnat det offentliga föreningslivet för överskådlig framtid.

Däremot har jag börjat drömma brutalt mycket om allt jag ska göra när jag har återfått min fritid.

Något av det första jag ska göra är att designa och slöjda till något av den last siden och kashmir som är på väg mot från Thailand, levererad av mina semestrande föräldrar.

Efter det så ska jag nog fortsätta med att designa och slöjda till något av det där latexet som jag trånat efter ganska länge nu. Fortfarande inte beställt något, men det är förmodligen dags nu när kronan är stark, och Sverige är någon slags ekonomiskt stabilt paradis på jorden.

Under tiden som jag gör detta ska jag förmodligen lyssna på 2 Brothers on the 4:th floor, och annan gummitechno (fatta vilken ordvits!) och annan bra musik!

Game over population

Jag ska försöka att undanhålla mig från att låta ångerfull över att jag inte skrivit ett enda dugg här sedan förra året. Skit är det i alla fall.

Idag har jag inte gjort så speciellt mycket mer än att registrera, kontera, och putsa på föreningens bokslut. Inte helt olikt vad jag skrev om för ett år sedan, och i stort sett helt identiskt med vad jag gör på vardagarna, men då får jag betalt, och det rör inte en eller annan förening.

Nu var det inte det jag tänkte dela med mig av, utan följande:

För en timme sedan var det en bekant som skrev följande på Facebook:

Förslag för att fixa överbefolkningen och alla problem som den medför. Varje människa får föda max två (2) barn och MÅSTE sedan enligt lag steriliseras.

För debattens skull behöver jag argument för och emot detta - hjälp mig! =)

Eftersom jag behövde något att sysselsätta min understimulerade själ med, så formulerade jag ett litet svar:

Jag antar att det är en fråga om att exportera idén till de länder som har högst barnafödande, med ett visst mått av våld och tvång. Det behöver ju inte vara ett jätteproblem då, vad jag förstår, dessa regioner som regel inte är helt utblommade demokratier.

Väl där så måste man bygga upp ett hyfsat tillförlitligt registersystem över befolkningen, och administrera detta med en kader tjänstemän. Det hela bör givetvis övervakas av någon form av myndighet, så att det inte missbrukas, eller allt för stor korruption utbryter. Någon form av ombudsman hade ju inte varit fel heller.

Efter detta, så behöver man ett stort antal steriliseringskliniker, eller ett väldigt vältrimmat logistiskt system. Plomberade godsvagnar duger kanske fortfarande i syftet, men de måste ju ha räls att löpa på också. En initial global satsning på järnväg tycker jag verkar vara ett steg i rätt riktning.

Man kanske ska ägna en tanke åt vilken yrkeskår som ska utföra ingreppen också. Med en initial arbetsbelastning på 6 miljarder människor -prepubertala och postklimakteriala individer, lär ju den samlade läkarkåren få ett och annat stressymptom om de inte får någon form av avlastning. I mänsklighetens namn kanske man också ska akta sig för att inte släppa de värsta flåbusarna för nära in på klientelets genitalier.
Utbildning för den nya steriliseringskåren alltså.

En stark militär/polisiär närvaro för att skydda kliniker, transportvägar, och personal, tycks ofrånkomlig. En vänlig men bestämd och rättvis policy för behandling av ovilliga steriliseringssubjekt är också ett måste.
Dock bör man lågprioritera sterilisering av individer som man med fog kan anta kommer behöva skjutas av säkerhetsstyrkorna av en eller annan anledning, då en sterilisering av en sådan individ skulle vara fullkomligt bortkastad tid.
I mänsklighetens namn bör man överväga att döda sådana individer innan man ålägger dem att steriliseras för att bespara dem stressen av att tvångsfraktas till närmsta klinik, och behöva taga dem av daga när de redan åsamkats onödigt lidande, och kostat systemet tid och pengar. Effektivitet och medmänsklighet går hand i hand så att säga.

Man bör också ägna en tanke åt vilka som ska utgöra säkerhetsstyrkorna. Eftersom de själva inte är undantagna från steriliseringsplikten, så kan man anta att de inte är helt pålitliga i utövandet av sin myndighet.
Förslag på lösningar:
a) Undanta myndighetspersoner från steriliseringsplikten
b) Sterilisera utvalda och lämpliga barn, med syfte att de ska utbildas till säkerhetsstyrkor, och då de redan genomgått proceduren, inte frestas att svika sin plikt i fruktan för ett kommande ingrepp på den egna personen.
Samma eftertanke bör givetvis också skänkas till alla tjänstemän och arbetare inom steriliseringsmyndigheten, i samma syfte.

För att reducera belastningen på systemet skulle man kunna välja att enbart sterilisera kvinnor. Orättvist kan tyckas, men kanske ett nödvändigt offer på utilitarismens altare.
Att behöva dna-registrera alla individer, för att fastställa föräldraskap, och där igenom kunna sterilisera rätt person (Den nominelle fadern behöver ju som bekant inte vara den biologiske)
skulle inte bara belasta systemet, det skulle också vara ett stort steg i riktning mot övervakningssamhället. Det är ju trotts allt inget Orwellianskt storebrorssamhälle vi vill leva i.